Förluster..

fullsizerender-44Jag är 3 år gammal när min morfar dör. Inget som påverkar mig något stort men jag har ända en minnesbild av honom. Han ligger i den brun/vit/beiga soffan och sover. Ett av mina tidigaste minnen.

Efter hans död köper mamma och pappa,  mormor och morfars hus. Mormor blir kvar och hon blir en stor trygghet. Visst finns det saker som jag stör mig på, som när mamma hämtar mig på dagis precis vid halvfemsnåret. Clownen Manne visas på dagisets tv (även om det inte är det bästa programmet) är det det barnprogrammet jag får se, för klockan sex när barnprogrammet sätter igång ska mormor titta på nyheterna. Hon är äldst så det går först.

Jag börjar i skolan, mormor följer mig till skolbussen. Jag har en storebror och livet leker. Sedan kommer dagen när min storebror försvinner. Mamma är förtvivlad, vad mormor gör kommer jag inte ihåg men jag kommer ihåg min mamma. Hennes tårar och förtvivlan innan hon förstår vad som har hänt och efter. Hur hon ringer runt tills hon får veta var han är någonstans.

Hans ålder då, om jag kommer ihåg rätt, är mittemellan vad min yngsta och min äldsta dotter är nu. Jag älskar mina barn och kanske det är först sedan jag själv blev förälder som det är lättare att föreställa sig de känslor som skulle inträffa om mina barn försvann. Om de valde någon annan än mig.

En dag säger mamma att nu ska du får träffa din storebror och jag längtar och ser framemot det. Bara det att det är inte min storebror som jag träffar, det är en helt annan person, kall och avvisande och jag gråter i mitt inre. Mormor finns där alltid i bakgrunden och mammas alla syskon, mina underbara mostrar och kusiner. Det betyder nog mycket för min mamma att de finns där. Vi har aldrig pratat riktigt om hur hon bearbetade sorgen efter min storebror. Vi människor är tåliga vi får nog lära oss att stå ut helt enkelt.

När min lillebror föds händer det som inte får hända och han får syrebrist vid födseln. Han ligger i kuvös sina första veckor. Det är mycket som händer nu och jag är fortfarande bara på mitt åttonde levnadsår. Jag är glad när han föds men det innebär också att under hans uppväxt är det mest fokus på honom. Jag är frisk, har mina ben och är hyfsat duktig i skolan. Jag klarar mig bra och vill göra det men ibland känner jag mig ensam också.

Året efter lillebror föds, dör en av mina morbröder i cancer och min mormor går bort. Det är på sommaren. Vi ska safta och hon har sin ”saftastol” på köksbordet. En gammal stol som hon lägger på bordet med benen upp i vädret. Knyter en silduk mellan stolsbenen där bären ska ligga. Under ska flaskan stå. Jag kommer inte ihåg om det blev någon saft eller sylt den dagen. Kommer bara ihåg att mormor åkte till sjukhuset och aldrig mer kom hem. På kvällen var hon borta.

I vuxen ålder får jag ett missfall och en av mina bästa vänner får ett dödfött barn.  Det är mycket på arbetet och jag går in i en depression. Allt blir för mycket helt enkelt och den enklaste sak blir ett hinder där tårarna hela tiden ligger beredda att spruta ner för kinden.

För ett par månader sedan hade jag besök av en av alla mina kusiner. Vi brukar komma in på djupare samtal om allt och inget. Hon undrade hur det går utan mina tabletter och jag berättade. Under vårt samtal sa hon något väldigt klokt till mig. Att alla de gånger när jag mått riktigt dåligt i mitt liv har ett samband. Det verkar handla om förluster av något. Det är då jag blir sårbar, känner hur mitt skal börjar krackelera och hur jag sakta men säkert mals sönder.

Aldrig mer tänker jag. För nu vet jag, jag har aldrig kopplat det till det innan men nu när jag vet kan jag också vara bättre förberedd nästa gång. Alla dessa förluster har präglat mig till den person jag är idag. Och också gjort mig kapabel att ta hand om mig själv. Jag är en överlevare och det kommer jag alltid att vara. Och tabletterna då som jag åt under så många år och som jag nu klarat mig utan i månader. Jag försöker ersätta dem med motion och tid för mig själv. Peppar, peppar än så länge går det bra och förhoppningsvis i framtiden också. Min erfarenhetsbank har vuxit mycket under alla dessa år och nu när jag vet kan jag vara bättre förberedd än jag någonsin varit tidigare.

Det är viktigt att vi alla är rädda om varandra men även att vi ser oss själva och utövar självmedkänsla, försöker förstå, få självinsikt och acceptera oss själva. Det är först då vi kan utvecklas och växa vidare. ❤

 

Jag tänker att..

..det finns vissa saker som biter sig fast. Skapar små ärr långt inne i själen och fortfarande efter 40 år ålder kan minnen ploppa fram då och då.

Jag har faktiskt inte tänkt på det ett tag men så bråkade jag och min äldsta om dagen och jag inte bara höjde rösten utan jag skrek. Jag skriker väldigt sällan. Hon blev ledsen och jag skämdes, rösten liksom dog ut. Tänkte liksom inte så långt att min reaktion skulle skapa den följdreaktionen hos henne, fast det klart jag borde insett det. Det där med skrik leder aldrig till något bra.

När vi försonades berättade hon om ett barndomsminne från dagis när fröken skrikit på henne och att hon därefter aldrig tyckt lika mycket om samma fröken längre. Nu när jag hade skrikit tänkte hon tillbaka på just den situationen. Det handlade om ett missförstånd.  Fröken skrek på min dotter som använt ord hon snappat upp från ett tv-program och som hon inte hade någon aning om vad det betydde.

Ibland är vi vuxna snara att döma istället för att enkelt fråga: Varför säger du så, vet du vad det du just sa betyder? I många fall kanske barnet inte har någon aning. Barn härmar, från hemmet, från andra situationer, från tv. Det är deras sätt att försöka passa in med andra tills dess att de utvecklar sin egen självständighet. Det är alltid bättre att sträva efter en dialog än en diskussion men ibland när frustrationen tar överhanden, vad ska man göra då? Ja, inte skrika som jag gjorde utan kanske bara helt enkelt lämna tills känslorna svalnat för att återkomma när vågorna ligger stilla inombords.

Hela situationen fick mig att tänka tillbaka på hur mycket av det som vi säger och gör mot andra, medvetet eller omedvetet kan skapa ärr. Trots att de läks kommer de alltid att finnas kvar. Det är som berättelsen om den hela tallriken som far i golvet. Det går att göra den hel igen men sprickorna kommer alltid att finnas där.

Jag kommer ihåg mina favoritfröknar på dagis som hette likadant. Fast den ena gillade jag lite mer än andra. En dag tog hon mig i armen jättehårt. Jag kommer inte ihåg varför men jag kommer ihåg att det gjorde ont. Inte för att hon tog mig i armen utan för att det var just hon. Jag kände mig sviken och det satt alltid där som en liten tagg efteråt. Kanske för att vi aldrig pratade om det.

Jag  vill gärna reda ut om varför konflikter uppstår. Dels för att jag tror att vi lär oss något om det men kanske även för att mildra ärret som alltid kommer att sitta kvar.IMG_7091

Jag beundrar er föräldrar som lyckas med att behålla lugnet i alla situationer och jag vill ge mina barn förutsättningar att kunna göra det med sina barn.

Allt börjar inom oss själva, att bryta mönster, att vara starka och veta att vår framtid är inte utstakad, vi skapar den själva. Vi har själva nyckeln till att lyckas.

 

Hur gör ni?

Kanske mer än några av er vill veta men ni som känner mig vet att jag är en ganska känslosam person. Jag är också många gånger en oerhört självkritisk person som hela tiden försöker skapa en distans till mina tankar. Att inte bara reagera på dem utan att aktivt agera. Om jag inte gör det blir det så lätt ibland att jag bara flyter med och då tenderar jag att tänka negativt om mig själv.

Mitt största problem är nog mitt stora bekräftelsebehov. För att känna mig omtyckt behöver jag höra att jag duger och är bra, tror säkert att många av er vet hur det kan vara. Om människor inte tycker om det man gör så får man höra det men vi människor är betydligt sämre på att ge varandra uppmuntrande kommentarer eller tala om för varandra att vi gillar det någon annan gör. Jag försöker tänka på det men ibland känner jag mig lite osynlig. Hur ska jag göra för att skapa den trygghet som behövs så att jag inte behöver att folk bekräftar mig hela tiden. Hur gör ni för att känna er nöjda med er själva och det ni gör?

Överanalys..

Det känns nästan som om luften gått ur mig.  Jag känner mig tom men ändå inte. Motstridiga känslor det där. Hela våren har det varit fullt av saker både privat och arbetsmässigt. Nu har det börjat lugna ner sig och jag räknar ner till semestern.

Kommit på att jag nog saknar min tablett ibland. Har en tendens att överanalysera och undrar om vänner och kollegor märker någon skillnad. Före och efter liksom, eller om det bara är jag som nojar mig. Är jag en annan person eller är jag samma?

Kanske det är så att jag känner mig mer dämpad inte lika överspänd som innan. Jag kan inte påstå att jag haft några gråtattacker heller. Jag tar dag för dag och försöker tänka lite som muminmamman: ” Vad som helst kan hända därför är jag lugn”

Sanning med modifikation. När det gäller barnen är jag nog allt annat än lugn emellanåt. Jag har haft ett stort tålamod med dem när de var små men nu när de är större har jag andra förväntningar. Helt plötsligt är mitt tålamod inte lika stort längre eller så är det för att gapet mellan förväntat beteende och det verkliga beteendet är större än innan.

Jag vet att man ska bekräfta känslor men när det går till överdrift, vad ska man göra då? Fortsätta bekräfta, hålla sig lugn antagligen. Det gör inte jag.  Jag är en minröjare som går på mina efter mina och ändå lyckas jag överleva.  Min man går på samma minfält men under honom detonerar det väldigt sällan. Kan det vara en fråga om diplomati? Hmm, jag tycker nog att jag kan vara diplomatisk när det krävs men erkänner att flertalet gånger har fingertoppskänslan inte riktigt infinnit sig.

Jag känner mig lite vilse helt enkelt på min väg mot tonårsförälder så idag efter jobb inhandlade jag denna bok. Får väl se om den kan lindra min föräldraoro.

9789187371080_200x_hur-barnen-tog-makten”En debatterande och underhållande bok om curlingpappor, tigermammor och om hur barnen blev kungar i vårt Bolibompaland”  Bokus.com

Att vara snäll är väl något bra….

..men varför känns det så himla mesigt då?

Om du frågar de som känner mig om hur jag är som person skulle du förmodligen få en hel uppsjö av olika svar.  Alla känner mig genom olika förutsättningar och dessutom har vi träffats under olika perioder i livet. De flesta skulle nog säga att jag är snäll. Fast inte alla, vissa tycker nog att jag är en riktig häxa också men det är ok för jag vet mitt egenvärde. Sanningen är ju att jag kan inte tycka om alla och alla kan inte tycka om mig men att försöka vara trevlig mot alla försöker jag vara, förhoppningsvis är det få som ser mig som häxa. Stör mig liksom på det att inte känna mig omtyckt.

Jag tycker mig minnas att någonstans i 25-årsåldern är vår grundpersonlighet satt. Självklart kan vi fortfarande förändra oss men visst är det konstigt hur man kan falla tillbaka till en gammal roll bara för att personen man träffar just då tror att hen vet exakt hur jag är.

På mitt första fasta jobb genomgick jag ett personlighetstest som visade en skala för grundbeteende och en skala för anpassat beteende. Grundbeteendet finns alltid med dig men det anpassade beteendet är det du visar upp för omvärlden tex på ditt jobb. Ju längre det anpassade beteendet ligger från grundbeteendet desto svårare är det att upprätthålla.

Som tur är låg jag ganska lika på bägge skalorna. Jag har alltid haft svårt att föreställa mig, vilket gör att jag kanske inte är den mest diplomatiska personen ibland. I alla fall inte privat, klumpigheten kan hoppa ur munnen på mig. Ibland bara sådär och ibland för att jag lagt i mig något som jag inte borde klampat in i för att jag bara kände att jag måste säga något. Hmm, kanske bättre att döpa om det till frispråkighet, känns bättre i munnen när jag säger det…Frispråkighet.

Och ändå verkar det som att de flesta som lär känna mig tycker att jag är snäll. Till och med så snäll att ett tjänstgöringsintyg som jag fick en gång innehöll följande ord : ” visar stor omtänksamhet och är mycket omtyckt av sina arbetskamrater”. Fast det var för länge sen.  Jag minns att jag blev förargad för jag tyckte inte riktigt att det där hörde hemma i sådant betyg. Omtänksamhet och snällhet känns på något sätt som om den är av mindre vikt än andra egenskaper i dagens samhälle. Dessutom var intyget från en chef som jag inte alls kom överens med, så att han skrev dessa ord är för mig en gåta.

Hmm, jag känner att det bubblar inom mig, uppenbarligen en sak som fortfarande upprör men så är jag känslomänniska också och mina känslor ligger väldigt nära ytan. Bra i bland och en katastrof andra gånger..

De flesta av oss är nog snälla inuti kanske inte mot alla men mot de som vi tycker riktigt mycket om. Sedan finns det dem som inte lyckas med det och då börjar jag undra vilken uppväxt de haft och mitt hjärta lider. Alla barn är förtjänta av att kunna känna trygghet både hemma och i skolan. Barn som aldrig får känna det, hur utvecklas dem? Kan de utveckla snällhet ändå eller vad är det som utvecklas istället?

Jag vet inte riktigt varför jag retar mig på det här med snällhet, kanske det är som de säger ”Snälla flickor kommer till himlen , andra flickor kan komma hur långt som helst. Fast det klart, himlen låter riktigt nice det också. 😉

IMG_9717Tåg till himlen månne? Tja, till Skåne i alla fall och det är ganska himmelskt för mig. 😉