Behövde bara skriva av mig lite..

I mellanåldern i mellanmjölkens land och det har artat sig bra, i alla fall på det jobbmässiga planet. Hälsoplanet har inte varit helt tillfredställande, men jag mår i alla fall stabilt utan mina tabletter.  Jag tänker på alla kloka människor, som jag träffat de senaste åren och hur jag har utvecklats som människa.

Förra året blåste förändringens vindar, en högt uppskattad kollega slutade och jag började fundera över vad jag gjorde. Jag kände mig placerad i ett fack, och jag bröt upp ovetande om gräset var grönare på andra sidan. Med facit i efterhand vet jag att gräset var grönare, och jag har befunnit mig på grönbete hela detta året. Jag har träffat otroliga människor under hela mitt liv för ni är så många där ute.  Människor med mod och engagemang, människor som vågar stå för det de säger och ta konflikter, människor som bryr sig om andra och människor som delar med sig av sin energi lika självklart som att andas och sist men inte minst människor som är sanna mot sig själva.

Jag ska erkänna att jag övar fortfarande, på sannhet mot mig själv. Det är inte helt lätt och jag har alltid varit en sökare, sökandes efter något. Jag tror jag hittar det, lägger all min energi ett tag, för att upptäcka att det var inte det jag sökte efter. Jag är hopplös på att hitta något bestående, men tänker att om jag kämpar på kommer det väl.

Något jag upplevt det senaste året är universums kraft och min största stund och därtill lika andliga upplevelse var när jag träffade en nära släkting förra hösten, ett antal år efter hennes död. Hela sommaren hade jag känt av henne men förstod inte vad det var. Gick på en medial kurs och fick via en annan deltagare känna hennes kärlek. Det var en så intensiv kärleksupplevelse som sköljde över mig. Förlösande, rofyllt och högst overkligt.  Mina tårar svämmade över av tårar från de enorma kärleksvågor som sköljde över mig. Jag har aldrig direkt trott på andar men min inställning fick sig en törn.  Jag är helt övertygad om att energin från våra nära och kära  finns fortfarande runt omkring oss. Efter den händelsen fick jag inte direkt några besök mer och det som hade hållit på några månader slutade ganska tvärt.  Budskapet hade nått fram i en tid som jag behövde det och min vilsenhet försvann. Jag tänker fortfarande på det ibland och när jag gör det fylls mitt hjärta av kärlek och jag blir varm i hela kroppen.

Det finns många äpplen på livets träd, en del är riktigt goda och andra är fyllda med mask. Inget äpple är det andra likt,  men det finns flera chanser och många är inom räckhåll. Vissa sitter lite högre upp, de är inte omöjliga att nå ibland tar det bara lite längre tid. Kram på er och en riktigt trevlig helg! ❤

IMG_5011.jpg

Att ta kontroll och dra i handbromsen

Den 4:e mars i år var min tvåårsdag utan antidepressiva tabletter. En del av er kanske tänker, räknar hon fortfarande.. och ja det gör jag. Jag har årsdagen inskriven i min kalender, inte för att jag vill minnas något dåligt utan för att jag vill minnas en del av mitt liv där jag lärde mig oerhört mycket om mig själv och min hälsa.

Igår gjorde jag något som jag tycker är jobbigt. Jag stod upp för mig själv och min hälsa, jag tog kontrollen efter att ha pratat med en oerhört god vän tidigare i veckan.  Att ta kontrollen är något som är självklart för en del men långt ifrån alla.

Jag är inte direkt konflikträdd men jag är oerhört rädd för att göra andra människor besvikna, oftast på bekostnad av mig själv och min familj. Jag vet  att min familj älskar mig oavsett vad och ibland kanske jag förlitar mig på det lite väl mycket.

Men innan jag berättar vad som hände igår, låt mig få ge dig lite sammanhang.

När min äldsta dotter gick i  låg och mellanstadiet engagerade jag mig mycket i hennes skolgång, skolråd och utflykter med mera men i takt med yngsta dotterns skolgång har allt sånt mer runnit ut i sanden. Jag försöker hålla låg profil helt enkelt och mer glida igenom för jag orkar inte vara så aktiv längre, plus att min yngsta dotters klass är så mycket större, vilket innebär fler föräldrar som kan rycka in. Jag har också haft engagemang på andra håll.

I  år började jag på ett nytt jobb. Det har varit ett lyft och oerhört roligt men samtidigt har också min arbetstakt ökat och jag jobbar mer än jag tänkte från början. Ända sen mina sjukskrivningar för några år sedan har jag försökt vara noga med att inte jobba mer än en vanlig arbetsvecka. Problemet är att det är mycket av mina egna förväntningar som ställer till det. Jag vill ju leverera och ute hos kund ska allt ske så snabbt.  Jag anpassar mig för att inte göra dem besvikna, för att inte göra min nya arbetsgivare besviken. Försöker vara en övermänniska, som helst ska förutse deras behov innan de själva ser det. Problemet är att jag är ingen övermänniska och efter mina sjukskrivningar för ett antal år sedan är jag inte heller lika stresstålig som jag en gång var. Det är som att kroppen minns och det börjar med hudutslag, alltid på samma ställe och jag får en signal om att nu borde du sakta ner…

De senaste veckorna har jag inte mått så bra i övrigt heller. Jag har haft problem med min nacke, axel och arm i över 1,5 år och de senaste veckorna har det tilltagit. Det har blivit svårare att sova och jag har haft i stort sett haft konstant huvudvärk i över tre veckors tid. Träningen är obefintlig och jag känner hur jag mer och mer isolerar mig själv från vissa saker. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt och också en signal att jag behöver göra något. Jag gjorde ett första steg igår.

Under flera år har jag på olika sätt engagerat mig i olika saker där jag bor, alltifrån valberedning till att för tillfället vara medlem i styrelsen, medlem i flaggtrupp, administration och skapande av Facebooksida för boende, hemsideuppdatering till att kommunicera ut information via mejl, Facebook etc. Saker som emellanåt tagit en hel del tid och emellertid ingen tid alls, men samtidigt har det varit förpliktelser som legat och malt i bakhuvudet.

För några veckor sedan försökte jag säga att jag ville avsluta mitt styrelseuppdrag inför kommande år då jag redan då märkt att det börjat bli lite för mycket för mig men det slutade med att jag övertalades att ställa upp. Jag kände mig smickrad och jag ville inte lämna någon i sticket. Typiskt mig, då ett av mina största orosmoln är vad andra tycker och tänker om mitt agerande. Själv försöker jag alltid bortförklara andras beteende och se det i ett sammanhang då jag är övertygad om att en taskig kommentar, taskigt agerande alltid är ett resultat av att en människa mår dåligt över något och jag vill inte döma någons agerande om det finns något som kan förklara varför hen beter sig som hen gör. Jag vet ju själv att jag vid stress släpper ut både en och annan groda ur munnen som gott kunde stannat därinne.

För att återgå till gårdagen, min psykolog som jag hade för ett antal år sedan skulle varit stolt om hon sett mitt agerande.

Jag avsade mig vänligt men bestämt alla mina uppdrag där jag bor. Jag skrev ett långt mejl, först en kortare version för de som inte är intresserade av allt känslosvammel och sedan en bakgrund till mitt resonemang för de som orkade läsa vidare och ville förstå varför jag mindre än en vecka innan kommande årsmöte tackar nej till nomineringen inför kommande styrelseår. När jag skrivit mejlet färdigt fick jag ringa till min väninna för att få en sista push att verkligen skicka mejlet och meddela henne när det var gjort.

Jag hittade en ny person villig att administrera fb-sidan och nu under morgonen har jag dokumenterat uppgifterna för hemsidan.

Det känns skönt att veta att jag ännu bara fått förståelse för mitt beslut, i alla fall från de som hört av sig. Om det skulle vara så att det inte är någon som förstår det så får det stå för dem. För mig har en sten lämnat mitt bröst och idag ska jag och mannen ta en långpromenad.

Kanske det igår också väckte något inom mig när jag gråtande i bilen tillsammans med min man hörde hans röst som sa att du har två alternativ. Gå tillbaka till de antidepressiva eller börja träna igen. Jag valde att skapa förutsättningarna för det senare genom att ta kontrollen och säga nej oavsett utfall och genom att faktiskt se att jag är viktig, min hälsa är viktigt och att mina barn och min man är förutom mig själv viktigast av allt.

28942327_1804789932928845_564506272_o

Bilden ovan, är ett av många meddelande som visas hos en kund jag är ute hos. Jag blir glad varje gång jag ser den och den skänker mig ett leende.

Om du orkar läsa ända ner hit så vill jag tacka dig för att jag fick dela med mig. Det var inte lätt men jag behövde skriva av mig. All kärlek!  ❤

 

 

Jag var stark för länge..

..och mådde dåligt inombords. Grät varje dag, isolerade mig och vid minsta lilla motgång kändes som om världen runt omkring rämnade. Lägg till ett stressigt heltidsarbete, en  4- åring och en 6-åring, barnens fritidsaktiviteter och känslan av att ens liv inte går ihop trots lojala vänner och en fantastisk man.

En deprimerad utmattad människa tänker inte rationellt eller förnuftsmässigt, allt handlar om där och just då. Överlevnad, det är så man överhuvudtaget klarar situationen.

Allting handlade om mig. Jag gav det som jag orkade till min omgivning. På jobbet fräste jag åt mina kollegor vid minsta lilla och livet kändes svårt. Hjärnan svämmade över med all information om hur lite jag var värd som människa och hopplösheten låg och gnagde.

Såklart kan man känna dessa känslor utan att vara deprimerad, allt handlar om hur lång tid man känner dessa känslor. Är det bara ett litet tag så är det normalt men pratar vi veckor eller månader så står vi snart inför en ohållbar livssituation. En tunnel utan ljus. Underbara Clara skrev att blogginlägg 2015 om när man varit stark för länge och avslutar sitt inlägg med..

”Trötthet är inte ett tecken på att man är dålig och lat utan att man kämpat hårt. Och lösningen kan förstås inte kan vara att kämpa hårdare och slita ännu mer – utan istället försöka hitta den där vilan man uppenbarligen behöver. Att vara utmattad är inte ett tecken på att man är svag utan på att man varit stark för länge.”
Underbara Clara

Att jag började tänka på allt det här igen är för att en kollega frågade mig i veckan hur det hade gått med mina tabletter. Hade jag dem fortfarande kvar eller hade jag gjort mig av med dem?

Jag blev rörd av omtanken och sa att jag har dem kvar. Hen undrade varför jag inte lämnat in dem till apoteket. Vet inte sa jag. Kanske en slags försäkran om att de finns där om jag skulle behöva dem.

-Hur var det att äta dem? Känner du någon skillnad?

När jag började med tabletterna var jag orolig, jag grät dagligen, hade svårt för att sova, ångest och panikattacker där hjärtat snörde ihop sig så det kändes som om att jag skulle sluta andas där och då. Allt kändes så hopplöst. Jag var i min egen bubbla och visste inte hur jag skulle få hål på den för att få se en skymt av världen utanför. Faktiskt tänkte jag inte ens tanken på att det gick att få hål på den. Bubblan fick istället bara starkare och starkare väggar samtidigt som den krympte. Jag kände mig så ensam…

Tabletterna gav mig livet tillbaka. Jag blev lugnare och tårarna bröt inte längre fram för minsta lilla. Det tog närmare ett halvår och ett antal sessioner i terapi men bubblan vidgades och så småningom sprack den.

Genom att äta  anti-depressiva preparat som SSRI blir man generellt mer förändringsbenägen än man kanske skulle ha varit i vanliga fall. Därför borde alltid SSRI-medicinering följas upp med terapi och inte enligt mig ses som en livslång medicinering.  Ingen och framförallt inte ungdomar borde få dessa tabletter utskrivna utan en chans att reflektera över hur de kan faktiskt kan påverka sitt sätt att tänka genom att få verktyg till sig tex hos en KBT-terapeut.

I vissa fall hjälper inte SSRI och det finns annan psykofarmaka att ta till. Jag vet inte alls hur det fungerar men jag vet att det hjälper många människor att faktiskt leva sitt liv och vissa av dessa mediciner är sådan som man kanske bör ta hela livet.

Nåja, nu har jag snart varit utan mina tabletter i 1 år.  Började nedtrappningen den 25 januari 2016 och tog min sista tablett den 4 mars samma år. Hade inga direkta biverkningar förutom illamående, huvudvärk och känslomässig instabilitet. Det sista märktes enligt min man framför under veckan efter då jag hade tagit min sista tablett.

4 mars firar jag 1 år. För mig en stor seger då jag försökt sluta innan men alltid fallit tillbaka och det faktum att jag förstått genom att titta tillbaka på mitt liv att jag haft depressioner även innan, blev bara lite mer påtagligt med både man, barn och heltidsarbete. Livspusslet det så fint heter.  Heja mig och heja alla er underbara människor som finns där ute. Nu kör jag på ett medicinfritt år till med mycket träning, reflektioner och snälla tankar om mig själv.

Vi är alla värda snälla tankar om oss själva för om vi mår bra så kommer även vår omgivning att må så mycket bättre. Ta hand om er och en härlig helg! ❤

fullsizerender-51

Oroar du dig för mycket?

Det var rubriken på en artikel jag läste tidigare idag, här.

Jag oroar mig ofta,  försöker dölja det genom att försöka kontrollera det jag kan kontrollera. Därmed inte att förväxla med att vara ett kontrollfreak, för det är jag inte. Jag har en stor tillit till de människor som jag omger mig med och lever med devisen att jag tror att vi alla gör vårt bästa utifrån vår tid och de resurser som vi har att tillgå. Artikeln då. Vad sa den egentligen?

Jo, de menade att det även fanns fördelar med att oroa sig och listade följande 5 fördelar för människor som oroar sig:

”1. De har alltid en plan B”
Tja, i mitt fall stämmer det nog ganska bra. Fallerar något så vet jag oftast vad jag behöver göra. Check på den.

”2. De blir positivt överraskade
Någon som är inställd på att stöta på svårigheter blir extra glad när allt går enkelt och smidigt – istället för att från början förvänta sig att det ska göra det.”
Jepp, skriver under på den också. 🙂

3. De visar omtanke gentemot andra
Oroliga människor är ofta måna om att göra ett gott intryck och bli omtyckta av sin omgivning”

Denna punkt är också väldigt mycket jag, tom med så mycket att när jag började må dåligt av det. För något år sedan talade en kollega om för mig att jag behövde inte anstränga mig för mycket. Det går att bli omtyckt ändå. Så jag har försökt dra ner på behovet av att alltid känna mig omtyckt däremot är jag väldigt omtänksam i den mån jag orkar med på gott och ont. Inte alltid man får det tillbaka och då kan ta mer energi än vad som ges tillbaks.

”4. De lyssnar på magkänslan”
Tja, känner mig lite kluven gällande denna. Inte alltid magkänslan som gäller utan jag försöker nog mer resonera mig fram till beslut. Men visst kan magkänslan säga något ibland. Ibland går den att lita på och ibland leder den en katastrofalt fel…

”5. De minimerar sina risker
En orolig person är mer benägen att till exempel teckna försäkringar, vaccinera sig, ha överfalls- och inbrottslarm, göra back-up på viktiga filer, använda säkerhetsutrustning och annat som gör livet tryggare. ”
Tja, detta är både jag samtidigt som det inte är det. Visst försöker jag minimera risker men jag är nog inte extrem åt något håll utan är som folk är mest. Dessutom är jag ganska tolerant mot förändringar och blir sällan orolig över det. Erfarenheten har lärt mig att det trots min oro oftast ordnar sig till det bästa.

Hur har du det? Känner du igen dig eller tar du dagen som den kommer?

img_1269

Finns inget bättre mot oro och annat än promenader med bästa mannen, eller själv också naturligtvis. Fast jag föredrar sällskap. img_2541

img_2546

Testade tom en liten tur på isen. Dock ingen skridskois direkt och kanhända inte så hållfast heller. Jag minimerade riskerna 😉 och höll mig nära bryggan.

Mina mål för 2016 och hur de gick..

2016 var väl inte det bästa året jag haft och inte heller det sämsta. I slutet av 2015 satte jag 3 saker som jag ville klara av under nya året. Hur gick det då? Jo så här….

”1. Springa 5 km igen.”

Check!! Detta hände ett antal gånger under året och  jag sprang äntligen under halvtimmen. Min bästa kilometer sprang jag på 5:35.

”2. Gå ner 5 kg (ja, denna är nog den mest osannolika med tanke på hur jag brukar kämpa på för att sedan förlora mig i min dåliga karaktär.) Jag tänkte 10 kg först tills J sa, varför inte 5 kg och det är ju sant. Det blir nog lättare men tom 5 kg är jag tveksam till. Tänkte inte köra diet utan försöka äta mindre och röra på mig mer helt enkelt.”

Tja, det där med vikten är min akilleshäl men jag gick ner från 65 kilo till 60, 5 så jag klarade det nästan. Dock så har den minimala träningen det sista året gjort att jag känner mig större i kroppen på 60, 5 kg än 65. Ironiskt!

3. Att fortsätta hålla min medicindos på den nivån jag ligger på idag. Jag vill inte öka, vill inte öka men jag vet att jag kanske borde, men det får bli träning, träning och åter träning.”

Jag slutade med min medicin efter flera års intag och blev medicinfri i mars månad, emot läkarens inrådan men efter mycket egen reflektion. Jag gick inte Cold turkey utan slutade med långsam nedtrappning. Sista dagarna åt jag jag tablett var tredje dag. Sista veckan var jag inte samma person enligt min man. Humöret var upp och ner när de sista resterna lämnade min kropp kändes det inte alls bra.

Nu är allt borta sedan länge och visst märker jag att jag måste tänka efter extra ibland för att inte dras med i negativa tankar. Det gäller att reflektera när de situationerna uppstår att inte ryckas med i tankens kraft utan förstå att jag har ett val att stanna upp och tänka efter. Viktigt att säga är att det finns psykiska sjukdomar som kräver ständig medicinering, tex schizofreni, bipolaritet. Depression är dock inte en av dem. Här kan träning och självreflektion fungera minst lika bra. Jag satsar på ett medicinfritt 2017. 🙂