Go with the flow..

Ni vet den där känslan när man är nära något man inte trodde och plötsligt upptäcker att nu, nu är det inom räckhåll och det känns inte så jobbigt som man skulle kunna tro.

Jag upplevde den känslan idag. Tänkte ge mig ut på min sedvanliga löptur och började knata iväg. Kollade ett snäpp på träningsklockan och såg att den låg på 5:45min/km (vilket är snabbare än vanligt) och tänkte, men det känns inte som att det går så snabbt. Ska kanske tilläggas att jag snarare brukar ligga på mellan 6:30 och 7 minuter /km i vanliga fall.

Hmm tänkte jag inombords, låt mig se hur länge jag klarar av att hålla tempot utan att sacka av. 500 m blev en kilometer, som blev två och när jag låg på 3,5 km tänkte jag, bara jag når 4 km sedan slutar jag. Skulle vara så himla gott att springa 4 km med tempo under 6 minuter/km och kunna se det konkret.

Vem vet, kanske jag hade klarat sista kilometern också men jag stängde helt sonika av klockan och joggade i lätt takt i stället. Ville ju inte bli av med min tid. 😉 . Ironiskt egentligen att jag börjar tänka på tid nu, för de senaste gångerna har jag skippat att tänka på tiden för att istället försöka hitta en rytm i löpningen. Men ibland faller man ju tillbaka i gamla spår på gott och ont.

Jag tog upp löpningen igen i mitten av augusti efter att ha haft ett ganska långt uppehåll. Har varierat mellan 2,5 upp till strax över 5 km. Första rundan kändes ganska slitsam. Har nu hållit på att springa i 6 veckor och det har blivit lättare och lättare för varje runda.

Jag hade ett antal mål förra året när det gällde träningen och nådde upp till dem alla utom just att springa 5 km på 30 minuter eller under. Jag låg 16 sekunder ifrån. Snöpligt! Nu ser jag att målet kan vara i sikte igen.

Den här 41åriga kvinnan är på gång och det känns bra. Hoppas bara att jag slipper från sjukstugan här hemma, peppar, peppar, ta i trä!

Allt som kan pulsera..

i kroppen, pulserar just nu. Jag har till och med ådror i ansiktet jag inte kände till. En märklig känsla men gud så härligt. Jag gjorde det, jag kom faktiskt ut!!!

Jag var ensam hemma med barnen. De bad mig att inte gå ut. De grälade och jag kände hur energin lämnade kroppen, fullkomligt dränerade den. Kallsinnigt sa jag:
-Ni klarar er utan mig i en kvart och dessutom borde pappa vara hemma om 5 minuter.
Jag gick in i garaget, snörade på mig skorna och öppnade dörren mot friheten.

Jag sprang,  visst det gick inte lika fort som i somras och det var bara en liten runda… men det gick och jag känner mig stolt, VÄLDIGT stolt! Huvudsaken att jag tar mig ut så ska jag nog få till formen igen. Detta var ett första steg och det pulserar fortfarande…

FullSizeRender 8

Milen och havskajakpaddling

Efter en ultimat trevlig fredagskväll med vänner och något sent sänggående så vaknade jag 04:57 på lördag morgon, supertaggad och nervös inför mitt kommande lopp i Kristianopel tillsammans med Britt och Annso.

Britt har jag känt sedan första klass i grundskolan och vi hamnade även i samma gymnasieklass. Där lärde vi känna Annso, som är världens mest omtänksammaste person jag någonsin träffat.

Vi samlades hemma hos Annso som bor precis vid havet i Blekinge och samåkte till loppet. Jag kan säga att jag var tveksam om jag skulle anmäla mig till 5 eller 10 km, men med facit i efterhand är jag glad att det blev 10. Anledningen till att jag säger det är naturligtvis för att jag klarade av det och utan några större men. Det längsta jag sprungit innan var 8,5 km och det var i oktober förra året. Då skadade jag både höft och knä samtidigt,  ingen rolig känsla. I år hade jag sprungit runt 7 km som mest.

När jag närmade mig 7km-skylten kände jag mig trött. Envis som jag är ( ja liknelsen med åsnan passar verkligen på mig om jag bestämt mig för något) skulle jag bara genomföra det. Det blev 8, 9 och äntligen såg jag målskylten. Annso tog och gjorde en video av min målgång och det ser ut som jag stapplar in men känslan. Känslan av att klarat av en mil var fantastisk och jag gjorde det på 1:03:11. Jag höll hyfsat samma tempo. Det sackade av lite de sista kilometrarna och svetten lackade men detta ska jag göra fler gånger. Nu vet jag att jag kan,  så det gäller bara att hålla igång. Är helt övertygad om att all styrketräning med Emma stärkt min core och gjort mig till en bättre löpare.  Jag har en något sittande löpstil som säkerligen skulle må bra av ytterligare justeringar men det är bara att jobba på.

uppvarmning

Uppvärmning inför start, både 5 km och 10 km springer tillsammans.

slut

Så här kände jag mig när jag kom i mål, totalt slut och lite lätt okontaktbar.

antligen

Men det vände snabbt och då blev jag så här glad. 🙂

medalj

milenKänns så otroligt skönt att klarat denna och både Annso och Britt tror jag satte personligt rekord. 🙂 Efter loppet satt vi vid havet och njöt av en picknick som Annso och hennes man fixat ihop. Underbart gott och välförtjänt.

På eftermiddagen när vi kom hem till Annso, ladda vi upp med lite kaffe/te och sedan prövade vi på att paddla havskajak. Otroligt roligt och underbart härligt. Vad skönt att bara stanna upp mitt i paddlingen och åka på vågorna.
kajakkjol

Inte helt lätt att sätta sig i kajaken men Annso hjälpte mig och i slutet tog jag mig ut själv. Vi hade fina ”kjolar” för att inte bli blöta om benen.havskajak

paus

Paus på Tromtö där vi även gick en promenad och satte oss på udden.tromto paddling

span

basta

Tack bästa Annso och Fredrik för underbart god mat och en härlig dag, som ni hade fixat och grattis till era tider. 🙂

Annso och Britt, nu får vi minsann se till att det inte blir så lång tid till nästa träff och dessutom få med oss både Jenny och Nette. Kramar till er så fantastiskt roligt att få träffa er igen efter alla dessa år. Kändes precis som då, avslappnat och härligt.

Halvdöd men som tur är inte utdöd

För lite mer än två år sedan så träffade jag en tjej som bara var helt supertrevlig. Vi har följt åt lite på sociala medier men idag hade vi stämt träff för att ut och springa och bara umgås.

Lite ångest, för jag har inte sprungit sedan vårruset den 4:e maj. Det gick bra! Till och med bättre än bra och det blev strax över 7 km fast i lite långsammare tempo än vanligt. Ja inte beroende på henne då, utan snarare på mig. Ändå kändes vi märkligt samspelta.  När vi närmade oss sista biten så kände jag mig halvdöd men samtidigt väldigt belåten och stolt över mig själv. Det här gjorde jag bra och jag hoppas att vi har startat en trend där vi kan träffa varandra lite oftare även fast det är en si sådär 35 minuters bilfärd emellan.

Efter löpturen avnjöt vi en supergod jordärtskocka och blomkålssoppa, sittandes på deras verandatrappa och det kändes faktiskt som om sommaren äntligen gjort sitt intåg.

Om du läser det här så vill jag tacka för en oerhört energigivande sen eftermiddag/kväll, hur härligt som helst och jag ser redan framemot nästa gång och naturligtvis till loppet den 3 juli. Jag är ganska säker på att jag hänger på förutsatt att mannen passar barnen och då satsar jag nog på milen. Så nu var det sagt och det kändes bättre än bra. 🙂

IMG_2699Jag är inte utdöd, i alla fall inte än 😉

Vårruset 2015

Idag kom nummerlappen för vårruset hem i brevlådan. Jag är laddad men samtidigt lite lätt nervös. Känns som om det var ett tag sedan jag sprang 5km nu. Förkylningar och höft har varit i vägen. Uttryckte min oro för mannen som i sin tur påpekade att jag har ju hela två veckor på mig innan det är dags.

Nåja, ett par rundor ska jag hinna springa innan dess i alla fall. Väl i mål så vankas det picnickkorg tillsammans med tjejerna från RunForLife. Håll tummarna för mig!

Ett av mina mål i år är att springa milen så jag känner att jag behöver växla upp lite. Hade varit kul att springa Midnattsloppet eller Malmö höstmil och vi är ett par stycken som pratat om att springa tillsammans. Jag har fortfarande bara sprungit 8,5 km som längst och det skedde i höstas.  Med tanke på skador som dyker upp med regelbundenhet så får jag väl leva på hoppet och se vad facit blir.

Usch nu kände jag mig deppig, det där med milen känns lite oöverstigligt. Vissa människor bara springer och hux flux har de sprungit milen medan jag harvar under 5 km. Det är nu jag bör tänka på att för 1,5 år sedan sprang jag 800 m och var helt slut. 1 år sedan sprang jag i och för sig 3,8 men mycket långsammare och med kräkfärdighet under större delen av rundan.  Det går snabbare nu, kräkkänslan uteblir. Ska bara komma igång igen. Får se om jag kan hinna med en runda på torsdag eller fredag. Hade varit skönt. Kondition är inte min starka sida men nu med detta underbara väder och med en höft som är under behandlig så får det helt enkelt ta den tid det tar. 4 maj, here I come.

varruset