En vecka sen sist..

Tårarna har inte runnit på mina kinder sedan torsdag förra veckan. Jag har ställt om mitt sätt att tänka. Talat med min man, varit ute och gått på lunchen, lagt mig tidigare, tränat två Emma pass, träffat vänner, mamma och pappa. Kosten slarvar jag fortfarande med men jag är inte superkvinnan direkt. Allt måste ta sin tid.

Kroppen har haft träningsvärk från söndagen till onsdagen. Nytt pass och träningsvärk igen. En skön känsla, levande. Mina tankar har också legat i träning men det blir inte värk på samma sätt.

Det tar kraft, energi och tid att ställa om sitt tankesätt, att stanna upp och reflektera i vardagen. Mitt fokus ligger på det nu och jag känner mig hoppfull.

Att samla kraft..

IMG_5267

Det stormar inom mig. Två gånger på kort tid har jag lämnat jobb för att tårarna har svämmat över. Det sista jag vill är att förlora min värdighet inför andra. Jag är inte tillräckligt stark för det nu. Att skriva om det är helt annorlunda men jag kan gissa att en del finner det olustigt att läsa. Livet är olustigt ibland och detta är min terapi.

Jag bestämmer inte över mina tårar. De har ett eget liv och plötsligt rinner de nerför kinden. Om jag försöker hejda dem känns det värre. En dag i förra veckan grät jag så mycket att det gjorde ont i ögonen. Jag både vet och inte vet varför det har blivit så här. Jag är trött och har tusen saker igång samtidigt + mitt stora samvete där jag målar upp alla krav som ställs innan de ens finns uttalade från någon. Det är bara jag som är min värsta fiende.

När det är mycket på gång gäller det att både ge och få energi. Om jag ger och ger utan att få lika mycket tillbaka minskar mitt energiförråd snabbare än det fylls på. Mitt positiva humör har fått sig en törn och jag inser att det som inte tillför mig energi måste noga granskas. Vad ska jag ta bort och vad ska jag behålla? Det som jag inte kan ta bort men som ändå suger energi, hur hanterar jag det? Jag har börjat att rensa.

Jag hoppas och tror att jag är bättre rustad nu än jag varit vid tidigare tillfällen och har börjat snickra på en plan som ska ta mig igenom detta. Topp tre handlar om mat, träning och sömn.

Jag vill försöka prioritera att:
lägga mig tidigare på vardagskvällar.
starta upp regelbundenhet i min träning igen.
undvika socker och gluten.
träffa mina vänner för ni ger mig energi. ❤
umgås mer med min man.

Jag har också präglats av en oro att jag och min man ska tappa bort varandra. Det är första gången under våra 17 år som jag känner av det. Min man frågade förra veckan hur jag mådde och då berättade jag att mitt behov av honom nu är större än någonsin. Om det ska vara han och jag måste vi jobba på det vi har för att inte tappa bort varandra. Han kunde inte relatera till allt jag sa men han tog det till sig. Det var inte lätt men jag är glad att han lyssnade. Jag älskar dig J!

En sak till! Mitt hjärta värms när jag tänker på alla er kollegor och vänner som uttrycker sin omsorg och oro om mig och min hälsa. Tack, det betyder mycket för mig! Mer än ni kan ana, för när jag inte mår bra finns tendensen där att känna sig ensam oavsett stödet runt omkring och då känns det bra att få höra att ni tänker på mig. ❤

Några saker jag fått höra eller läsa i veckan som jag tar till mig när jag fortsätter att jobba på min mästerplan. 😀

-Du är unik!
Jag kontrade snabbt med:  -Men alla är unika
-Just det och det kan ingen ta ifrån dig.
🙂 Klok sanning vi är alla unika och bra på något.

”Du vêt väl om att du är värdefull!”

”Ta hand om dig fina godhjärtade Mia!”

”Håll ut…Det blir bättre. Hör av dig om du behöver mig. Kram”

”Jag saknade dig på lunchen..”

”Tänker på dig min fina bloggvän, jag hoppas att du får en underbar helg, va rädd om dig, tusen kramar till dig”

”Ta det i alla fall lugnt och tänk på dig själv.”

Att tänka på alla dessa fina ord gör mig glad och jag sparar alla sms, mejl eller annat som får mig att må bra. Då finns de alltid där att ta fram en regnig dag. Jag önskar er alla en fantastisk helg!

Ålderskris och akupunktur

Är det någon av er därute så upplevt en så kallad ålderskris? Hur yttrade den sig och hur hanterade du den? Kom den när du var 20,  30, 40, 50, 60 osv eller har du kanske krisat i hela ditt liv?

Mitt liv har rullat på och jag har låtit det göra så utan att ifrågasätta mina livsval. Under svaga stunder undrar jag, vad hade hänt om jag gjort si eller så för att nästan genast fånga upp mig själv. Att titta tillbaka och älta val på det sättet är inte fruktbart. Det viktiga är att utgå från den situation som man befinner sig i just nu.

Helt plötsligt en dag (började nog när jag var strax över 35) så märkte jag hur min mage plötsligt började få eget liv. Från att alltid hållit sig hyfsat i form så började den svälla så sakta. Ungefär som en badring med lite luft i men den finns där och ju mer luft den får desto större blir den. Här pratar jag förstås inte om luft utan om mat och det faktum att helt plötstligt så har i alla fall inte jag kunnat fortsätta att stoppa i mig samma mängd mat som innan när det svarta hålet fanns.

Svarta hålet slukade allt som kom ner i matväg men som sagt vid 35 var det stopp. Det svarta hålet blev istället den ständigt växande badringen. Ibland kan mina barn äta betydligt mer än mig. De är så små och smala så jag förstår att de har stora svarta hål just nu i och med sina växande kroppar.

Det som skrämmer mig med att fylla 40 i år är flera saker.

1. Jag har haft denna kropp i 40 och tänk om jag lever 40 år till. Jag kan ju inte låta den fortsätta att förfalla på samma vis för hur kommer jag då att må när jag är 80. Tillägg: Denna har jag faktiskt börjat ta tag i och det rejält men jag ska hålla motivationen uppe också.

2. Jag är livrädd att jag ska få diabetes som till viss del är ärftligt och som många i min släkt har.

3. När ska jag någonsin växa upp och veta vad jag vill. Jag är snart 40 och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli. Jag har alltid känt att så länge jag utvecklas på mitt jobb och har kollegor och en chef som jag trivs med så är jag nöjd. Är det tillräckligt att känna så i dagens samhälle?

4. Barnen börjar bli stora och jag märker att jag börjar få mer egentid. Hur ska jag hantera den? Än så länge går det i och för sig ganska bra men det är just nu.

5. Kommer det att vara jag och min man resten av livet? När barnen blir större kommer det fortfarande att finnas samma gnista eller har vi saker att jobba på för att det ska vara vi?

6. Hur hitta ett själsligt lugn?  Jag har inte det just nu.  Jag är mer förvirrad än jag varit på många år. Vad vill jag med mitt liv och min hälsa?

Kriser är utvecklande sägs det så jag tror jag har en intressant tid framför mig, för jag befinner mig nog definitivt i kris även om den nog inte är jättestor. Varför skulle jag annars fundera så mycket över livet som jag gör just nu!

Kramar till er alla, krisande eller inte 😉

jag

När jag ligger hos sjukgymnasten och får akupunktur mot mitt höftproblem så hinner jag tänka på både det ena och andra. Fast då ligger jag ju med huvudet ner så klart, kändes dock inte lika passande ur bildsynpunkt.

nalHar haft nålar i båda skinka, knäveck som ovan på bilden och i foten. Tänk om akupunktur hjälpt mot ålderskriser, då hade jag varit först i kö.