Allt börjar med oss själva..

img_0685
Vi har alla frön i vår kropp, frön som kan börja gro och växa sig starkare om vi ger det omtanke och näring. Och nej, det är inte bebisfrön jag pratar om 😉 utan förändringsfrön.

Små frön som finns hos alla, i tanke och i kropp. Det finns möjlighet med stöd utifrån när saker och ting förändras, i form av piller(för att lättare kunna ta sig förändringstänket), terapi, bra vänner och en stöttande familj. Faktum är att det allra största arbetet ligger hos oss själva och hur mottagliga vi är för förändring samt naturligtvis graden av känslosamhet och hur vi har haft det under vår uppväxt.

I förändringsarbetet spelar vår självkänsla, självförtroende, självinsikt och självmedkänsla stor roll. Fyra starka ord på S, var och en betydelsefull på sitt sätt.

SJÄLVKÄNSLA – varierar oftast under livets olika situationer och kan vara starkare eller svagare under livets gång. Den handlar om hur du ser på dig själv. Vad som är dina starka och mindre starka sidor.

Om självkänslan är stabil vågar du ta beslut som är bra för dig och när du själv vågar bestämma är det lättare att din självkänsla ökar. Känner du däremot att du inte kan påverka ditt liv sjunker den och du kan uppleva att du inte duger. Om man är en känslig person (som jag är) är det lättare att få en svag självkänsla även om man har haft det bra under livet och en bra uppväxt.

Det viktiga är att förstå att det går att öva upp sin självkänsla och det allra viktigaste i detta (något som jag har jättesvårt med men jag övar varje dag) är att vara SNÄLL mot sig själv. När de negativa tankarna kommer är det viktigt att veta att de är påverkbara. De är tankar, INTE sanningen. Att vara snäll mot sig själv kallas för SJÄLVMEDKÄNSLA.

SJÄLVFÖRTROENDE- handlar om att du vet att du är bra på att göra vissa saker.Det kan vara idrott, bakning, matlagning etc och kan vara något du övar upp inom olika områden. Ett bra självförtroende kan bidra till bättre självkänsla men det behöver inte vara så.

SJÄLVINSIKT – handlar om att se sig själv för den person man är. Att veta om sina bra och mindre bra sidor. Att se sig själv och förstå hur man agerar, ta ansvar för det och även se hur ens beteende påverkar omgivningen. Lägger man märke till detta är det också lättare att skapa en förändring inom sig själv och se hur denna påverkar din omgivning.

God självkänsla grundläggs ofta under barndomen och uppväxten. Det är viktigt att få känna sig älskad, bekräftad och framförallt sedd av de som finns runtomkring en. Allt det är viktiga delar i att utveckla en sund självkänsla. Något vi föräldrar kan försöka tänka på när vi uppfostrar våra barn är att kritisera beteendet och inte barnet i sig.

Det är viktigt att lära våra barn rimlighet i sina prestationer och att försöka vara en god förebild. Här kan väl jag känna att jag brister emellanåt men jag försöker verkligen så gott det går att vara en förebild. Kanske hänger det ihop med att jag själv gjort en stor förändringsresa under de senaste åren men alltjämt känner att jag då och då faller tillbaka i gamla spår. Det är då jag är tacksam över min man som finns där i vått och torrt och som tror på mig och älskar mig för den jag är.

Jag vill framförallt försöka ge mina barn en lättare resa än vad jag själv har haft men det är inte lätt. Den negativa tankens kraft och invanda spår är stor, varje dag kan vara en kamp men ibland kommer det långa perioder då till och med jag känner att allt är på rätt spår. Min ”överkänslighet” av känslor spelar stor roll. De flödar ständigt som en strid ström i mitt inre. Jag jobbar med att bygga dammluckor både hos mig och hos mina barn. Känslosamhet är en styrka men om vi lär oss att bemästra dem är de en oslagbar kraft.

Jag har nu snart varit tablettfri i 7 månader och den senaste månaden har jag prioriterat motionen igen allt mer. Löpning blandat med promenader. Jag rustar mig inför vintern och mörkret och jag känner mig positiv och strålande även fast den dumma självkänslan går upp och ner, kanske tecken på att något måste förändras/förbättras? Men nu vet ni var resan börjar! Bara inom oss själva. 😉

Min arm hur är det med den. Jo den är fortfarande inte helt bra men snart så… Tar en tjuvtitt då och då på alla bloggar jag följer men jag har missat mycket men jag kommer igen när tiden är mogen och då har jag ju massvis att läsa. 😉

Har du orkat läsa ända hit så önskar jag dig en underbar helg! 🙂

Du vet, du är bra som du är..

Det är faktiskt så men när vi tycker att sanningen flåsar oss i nacken och vi jämför oss med allt och alla så är det faktiskt bara att stanna upp. Skapa ett andrum, lite  som den gamla tv-serien X-files intro: The truth is out there.

Det är supersvårt, jag vet av erfarenhet. Hela tiden finns det någon därute som är bättre, snyggare, smartare, fortare, etc. Fast det är ju inte hela sanningen.

Om vi bara stannar upp och riktigt tänker efter så förstår vi det. Det finns framsidor och sedan finns det baksidor. Det finns sällan en perfekt mix. Det kan förstås finnas ..men om den perfekta mixen finns är man lycklig då?  För hur kan en person som alltid är lycklig och har det perfekt veta om att hen har det? Hur kan vi känna livet om vi inte går igenom toppar och dalar?

I tid och otid kan jag säga till mina barn att de inte ska jämföra sig med andra. De är själva sin bästa måttstock. Tror ni att jag följer mitt eget råd? Nix, jag kollar fb, lyssnar på historier och ibland finns den där, avundsjukan. Den var ganska närvarande när jag var tonåring men den har dämpats med åldern. Har den försvunnit? Nix, ibland grämer jag mig  över att jag inte ser ut så, att jag inte kan springa lika fort som hen, att jag inte är lika poppis, att hen inte tycker om mig lika mycket längre, kanske rentav undviker mig. Fast det är på mina dåliga dagar och det är då jag måste tänka aktivt. Använda min hjärta och hjärna för att förstå att jag är bra som jag är. Vad en person tycker och tänker om mig är inte hela sanningen. Den är mer komplex och den enda som har alla bitarna till mitt livspussel är jag själv.

Vårt hjärna och hjärta är fantastiska på många sätt, även på att skapa saker som inte är sanna. Det kan bero på dagsformen, säkert på en miljontals saker men faktum är att vi kan inte alltid lita helt rakt ut på oss själva.

Ibland är det rätt bra att ifrågasätta vad hjärnan egentligen vill säga oss. Är det sanning eller är det bara strunt? Inget utesluter det andra egentligen men du vet att du är bra som du är och det bästa är att utgå från sina egna förutsättningar och försöka göra det bästa av det. Det är då du uppnår en balans, en stolthet över dina egna framgångar. Känn det och jämför dig enbart med dig själv. Sluta att ta udden av dina egna prestationer. Sluta jämför och njut! Du kan faktiskt det men det är inte helt smärtfritt alla gånger! 🙂

IMG_9740

Tja, riktigt så här korta och tjocka är vi inte i vår familj, men ibland kan till och med en  förvrängd spegel bidra med annorlunda perspektiv. 😉

Överanalys..

Det känns nästan som om luften gått ur mig.  Jag känner mig tom men ändå inte. Motstridiga känslor det där. Hela våren har det varit fullt av saker både privat och arbetsmässigt. Nu har det börjat lugna ner sig och jag räknar ner till semestern.

Kommit på att jag nog saknar min tablett ibland. Har en tendens att överanalysera och undrar om vänner och kollegor märker någon skillnad. Före och efter liksom, eller om det bara är jag som nojar mig. Är jag en annan person eller är jag samma?

Kanske det är så att jag känner mig mer dämpad inte lika överspänd som innan. Jag kan inte påstå att jag haft några gråtattacker heller. Jag tar dag för dag och försöker tänka lite som muminmamman: ” Vad som helst kan hända därför är jag lugn”

Sanning med modifikation. När det gäller barnen är jag nog allt annat än lugn emellanåt. Jag har haft ett stort tålamod med dem när de var små men nu när de är större har jag andra förväntningar. Helt plötsligt är mitt tålamod inte lika stort längre eller så är det för att gapet mellan förväntat beteende och det verkliga beteendet är större än innan.

Jag vet att man ska bekräfta känslor men när det går till överdrift, vad ska man göra då? Fortsätta bekräfta, hålla sig lugn antagligen. Det gör inte jag.  Jag är en minröjare som går på mina efter mina och ändå lyckas jag överleva.  Min man går på samma minfält men under honom detonerar det väldigt sällan. Kan det vara en fråga om diplomati? Hmm, jag tycker nog att jag kan vara diplomatisk när det krävs men erkänner att flertalet gånger har fingertoppskänslan inte riktigt infinnit sig.

Jag känner mig lite vilse helt enkelt på min väg mot tonårsförälder så idag efter jobb inhandlade jag denna bok. Får väl se om den kan lindra min föräldraoro.

9789187371080_200x_hur-barnen-tog-makten”En debatterande och underhållande bok om curlingpappor, tigermammor och om hur barnen blev kungar i vårt Bolibompaland”  Bokus.com

Att vara snäll är väl något bra….

..men varför känns det så himla mesigt då?

Om du frågar de som känner mig om hur jag är som person skulle du förmodligen få en hel uppsjö av olika svar.  Alla känner mig genom olika förutsättningar och dessutom har vi träffats under olika perioder i livet. De flesta skulle nog säga att jag är snäll. Fast inte alla, vissa tycker nog att jag är en riktig häxa också men det är ok för jag vet mitt egenvärde. Sanningen är ju att jag kan inte tycka om alla och alla kan inte tycka om mig men att försöka vara trevlig mot alla försöker jag vara, förhoppningsvis är det få som ser mig som häxa. Stör mig liksom på det att inte känna mig omtyckt.

Jag tycker mig minnas att någonstans i 25-årsåldern är vår grundpersonlighet satt. Självklart kan vi fortfarande förändra oss men visst är det konstigt hur man kan falla tillbaka till en gammal roll bara för att personen man träffar just då tror att hen vet exakt hur jag är.

På mitt första fasta jobb genomgick jag ett personlighetstest som visade en skala för grundbeteende och en skala för anpassat beteende. Grundbeteendet finns alltid med dig men det anpassade beteendet är det du visar upp för omvärlden tex på ditt jobb. Ju längre det anpassade beteendet ligger från grundbeteendet desto svårare är det att upprätthålla.

Som tur är låg jag ganska lika på bägge skalorna. Jag har alltid haft svårt att föreställa mig, vilket gör att jag kanske inte är den mest diplomatiska personen ibland. I alla fall inte privat, klumpigheten kan hoppa ur munnen på mig. Ibland bara sådär och ibland för att jag lagt i mig något som jag inte borde klampat in i för att jag bara kände att jag måste säga något. Hmm, kanske bättre att döpa om det till frispråkighet, känns bättre i munnen när jag säger det…Frispråkighet.

Och ändå verkar det som att de flesta som lär känna mig tycker att jag är snäll. Till och med så snäll att ett tjänstgöringsintyg som jag fick en gång innehöll följande ord : ” visar stor omtänksamhet och är mycket omtyckt av sina arbetskamrater”. Fast det var för länge sen.  Jag minns att jag blev förargad för jag tyckte inte riktigt att det där hörde hemma i sådant betyg. Omtänksamhet och snällhet känns på något sätt som om den är av mindre vikt än andra egenskaper i dagens samhälle. Dessutom var intyget från en chef som jag inte alls kom överens med, så att han skrev dessa ord är för mig en gåta.

Hmm, jag känner att det bubblar inom mig, uppenbarligen en sak som fortfarande upprör men så är jag känslomänniska också och mina känslor ligger väldigt nära ytan. Bra i bland och en katastrof andra gånger..

De flesta av oss är nog snälla inuti kanske inte mot alla men mot de som vi tycker riktigt mycket om. Sedan finns det dem som inte lyckas med det och då börjar jag undra vilken uppväxt de haft och mitt hjärta lider. Alla barn är förtjänta av att kunna känna trygghet både hemma och i skolan. Barn som aldrig får känna det, hur utvecklas dem? Kan de utveckla snällhet ändå eller vad är det som utvecklas istället?

Jag vet inte riktigt varför jag retar mig på det här med snällhet, kanske det är som de säger ”Snälla flickor kommer till himlen , andra flickor kan komma hur långt som helst. Fast det klart, himlen låter riktigt nice det också. 😉

IMG_9717Tåg till himlen månne? Tja, till Skåne i alla fall och det är ganska himmelskt för mig. 😉

Att brottas med sitt inre

En kamp som finns, den kommer när jag är trött, stressad. Den gör att jag känner mig ensam, till och med i ett rum fullt av människor. Utelämnad! och allt skapas av min egen fantasi.

Läste ett inlägg igår som hette ”Vad du kan lära dig av Dr Watson när du blir överfallen av din självkritik”.

Har jag rätt eller inbillar jag mig?
Ska jag tolka det si eller ska jag tolka det så?
Jag överdriver. Nej, det gör jag inte.
De märker hur osäker jag är. Nej, det gör de inte.
Lugna ner mig. Nej, det kan jag inte.
Jag är ju helt omöjlig. JA, DET ÄR JAG.”
Ur inlägget Vad du kan lära… av Marie Bengtsson

Ibland dyker tvivlen upp och Gud vad de kan ta fäste snabbt.  Kampen utspelar sig och det är omöjligt att säga vilken sida som vinner. De senaste åren vinner den goda sidan med god marginal och jag kan landa i att jag är bättre än jag själv tror.

Andra gånger blir tankarna så livliga att jag ifrågasätter om det kan finnas något där bakom. För inte kan väl jag lägga så mycket på mig själv.

Det där med att veta vad andra tänker var jag expert på ett tag. Jag var så nere att mitt tänkande bara kretsade till kring mig själv. Det räckte med en suck, ett ögonkast riktat på fel håll och såren började öppnas inom mig. Självkritik är en slags form av självförakt. Och en trött hjärna och stressad kropp är den ultimata bäraren.

Ovanstående är en av orsakerna att jag började försöka röra på mig själv regelbundet. Jag vill inte ge tankarna fäste, jag vill lära mig att distansera mig, att analysera vad som är falskt och sant. Ge kroppen bättre förutsättningar.

Maries metafor till Sherlock Holmes är briljant. När jag var som mest nere, skrev jag dagbok över mina tankar. Allt för att ge mig ledtrådar på vad som var sant och vad som var falskt. Ett riktigt detektivarbete men med tankarna på pränt blev det lättare att analysera.

Ibland tar jag fram boken och tittar på det jag har skrivit, förundrar mig över hur många tankar som passerar hjärnan varje dag som inte alls behöver ha ett uns av sanning i sig. Allt beror på vår bakgrund, erfarenheter.

Tankens kraft är stor och vi själva har makten att förändra dem men det innebär arbete.

Brottas du med ditt inre?

IMG_8773