Jag var stark för länge..

..och mådde dåligt inombords. Grät varje dag, isolerade mig och vid minsta lilla motgång kändes som om världen runt omkring rämnade. Lägg till ett stressigt heltidsarbete, en  4- åring och en 6-åring, barnens fritidsaktiviteter och känslan av att ens liv inte går ihop trots lojala vänner och en fantastisk man.

En deprimerad utmattad människa tänker inte rationellt eller förnuftsmässigt, allt handlar om där och just då. Överlevnad, det är så man överhuvudtaget klarar situationen.

Allting handlade om mig. Jag gav det som jag orkade till min omgivning. På jobbet fräste jag åt mina kollegor vid minsta lilla och livet kändes svårt. Hjärnan svämmade över med all information om hur lite jag var värd som människa och hopplösheten låg och gnagde.

Såklart kan man känna dessa känslor utan att vara deprimerad, allt handlar om hur lång tid man känner dessa känslor. Är det bara ett litet tag så är det normalt men pratar vi veckor eller månader så står vi snart inför en ohållbar livssituation. En tunnel utan ljus. Underbara Clara skrev att blogginlägg 2015 om när man varit stark för länge och avslutar sitt inlägg med..

”Trötthet är inte ett tecken på att man är dålig och lat utan att man kämpat hårt. Och lösningen kan förstås inte kan vara att kämpa hårdare och slita ännu mer – utan istället försöka hitta den där vilan man uppenbarligen behöver. Att vara utmattad är inte ett tecken på att man är svag utan på att man varit stark för länge.”
Underbara Clara

Att jag började tänka på allt det här igen är för att en kollega frågade mig i veckan hur det hade gått med mina tabletter. Hade jag dem fortfarande kvar eller hade jag gjort mig av med dem?

Jag blev rörd av omtanken och sa att jag har dem kvar. Hen undrade varför jag inte lämnat in dem till apoteket. Vet inte sa jag. Kanske en slags försäkran om att de finns där om jag skulle behöva dem.

-Hur var det att äta dem? Känner du någon skillnad?

När jag började med tabletterna var jag orolig, jag grät dagligen, hade svårt för att sova, ångest och panikattacker där hjärtat snörde ihop sig så det kändes som om att jag skulle sluta andas där och då. Allt kändes så hopplöst. Jag var i min egen bubbla och visste inte hur jag skulle få hål på den för att få se en skymt av världen utanför. Faktiskt tänkte jag inte ens tanken på att det gick att få hål på den. Bubblan fick istället bara starkare och starkare väggar samtidigt som den krympte. Jag kände mig så ensam…

Tabletterna gav mig livet tillbaka. Jag blev lugnare och tårarna bröt inte längre fram för minsta lilla. Det tog närmare ett halvår och ett antal sessioner i terapi men bubblan vidgades och så småningom sprack den.

Genom att äta  anti-depressiva preparat som SSRI blir man generellt mer förändringsbenägen än man kanske skulle ha varit i vanliga fall. Därför borde alltid SSRI-medicinering följas upp med terapi och inte enligt mig ses som en livslång medicinering.  Ingen och framförallt inte ungdomar borde få dessa tabletter utskrivna utan en chans att reflektera över hur de kan faktiskt kan påverka sitt sätt att tänka genom att få verktyg till sig tex hos en KBT-terapeut.

I vissa fall hjälper inte SSRI och det finns annan psykofarmaka att ta till. Jag vet inte alls hur det fungerar men jag vet att det hjälper många människor att faktiskt leva sitt liv och vissa av dessa mediciner är sådan som man kanske bör ta hela livet.

Nåja, nu har jag snart varit utan mina tabletter i 1 år.  Började nedtrappningen den 25 januari 2016 och tog min sista tablett den 4 mars samma år. Hade inga direkta biverkningar förutom illamående, huvudvärk och känslomässig instabilitet. Det sista märktes enligt min man framför under veckan efter då jag hade tagit min sista tablett.

4 mars firar jag 1 år. För mig en stor seger då jag försökt sluta innan men alltid fallit tillbaka och det faktum att jag förstått genom att titta tillbaka på mitt liv att jag haft depressioner även innan, blev bara lite mer påtagligt med både man, barn och heltidsarbete. Livspusslet det så fint heter.  Heja mig och heja alla er underbara människor som finns där ute. Nu kör jag på ett medicinfritt år till med mycket träning, reflektioner och snälla tankar om mig själv.

Vi är alla värda snälla tankar om oss själva för om vi mår bra så kommer även vår omgivning att må så mycket bättre. Ta hand om er och en härlig helg! ❤

fullsizerender-51

Det där med extra allt..

..är tydligare vid vissa åldrar. Har ni tänkt på det? Att ha barn innebär att man emellanåt flyttas tillbaka till sin egen barn och ungdom. Ser saker i ett annat ljus än innan. Ja, ett mer reflekterande ljus och liksom extra allt.
Extra allt av:
1. Schampo

2. Duschtvål – Nej, man blir inte renare av mer tvål…

3. Toapapper  – Jag har nu äntligen förstått varför det finns ark, det är för att försöka lära barnen så tidigt som möjligt hur många ark som ska användas innan man spolar och på det sättet undvika toalettstop. Fast ibland fungerar det inte ändå. Toaletter är liksom inte gjorda för överdrivet mycket toapapper så igår åkte undertecknads hand ner i iskallt toavatten för att åtgärda ytterligare ett stopp. Skönt att det inte var bajsvatten men som mamma ska man liksom vara redo att fixa allt!

4. Tops – ni skulle bli förvånad över hur många som går åt till allt möjligt.

5. Bomullspads – ni skulle bli förvånade hur många man tror krävs när man inte är van sminkborttagare.

6. Känslor – om man inte kan titta på sin egen familj så kan man alltid titta på alla dessa tonårsserier. Serier som man slukade när man själv var ung men nu med perspektiv med flera år på nacken så kan man se hur känslorna tar över allt.

Perspektiv saknas och många ungdomar handlar överilat för de ser inte orsak – verkan när det gäller alla saker och för att allt gäller livet. Å andra sidan så skiftar humöret väldigt snabbt. Från att hata till att älska på mindre än 1 sekund och själv är man som förälder fortfarande kvar i grälstadiet och undrar vad som hände.

7. Extra toatid – toan blir helt plötsligt inte toa längre. Den blir som en hel institution där man behöver boka tid för att överhuvudtaget få en chans att komma in. Fler toaletter till tonårsföräldrar borde vara en rättighet! 😉

8. Tvätt – ja min ständiga stötesten. Jag förstår min mammas känslor helt från när jag var ung. Att byta kläder efter humör eller för att spela in på  .musically och sedan inte lägga in kläderna igen gör att tvättberget växer på ett helt annat sätt.

9. Kärlek – detta är min favoritdel och något jag hoppas att de alltid har extra av hela livet för de har det sannerligen nu och jag är lycklig som får ta del av deras kärleksförklaringar både muntligen och skriftligen.

Med den sista punkten vill jag önska er alla en riktigt skön söndag. Nu ska jag dricka lite extra allt smoothie med grönkål, ingefära, citron, havregryn, avocado, äpple och vatten. Spännande extra allt med andra ord. Återkommer kanske med rapport om det. 😉img_9050
Kärlek är härligt! ❤

Drömma går ju..

..om alla de där sakerna som man vill göra eller åstadkomma. Ibland slår drömmar in och ibland tar det längre tid, eller så kanske drömmarna ändras längs vägen. Ibland inträffar de inte alls och det kan vara ok också. Då är det bara att sätta nya mål och kämpa för det.

När jag var liten drömde jag om andra verkligheter. Jag läste mängder av böcker och blev min egna hjälte i oändligt många äventyr. En högst verklig verklighetsflykt. Idag är jag vardagshjälte i det egna livet som så många andra runt om mig.

Saker som ska klaras av, människor som skriver listor, kämpar efter mer och mer för att bli nöjda. Hur många av oss kämpar och kämpar utan att veta vad vi ska nå? Viktigt att sätta mål och uppfylla drömmar tycker jag. Det ska vara realistiskt och genomförbart. Om jag kämpar mot ett mål och lyckas genomföra det känns det en tillfredsställelse i hela kroppen. Och vet du vad! När målet är nått stanna upp och njut av det innan du rusar vidare till nästa sak. Vi är alla värda det!

Att kämpa för kämpandes skull, var ligger tillfredsställelsen i det? Då går det ju aldrig att veta när man kan vara nöjd. Risken är att vi driver på oss själva för hårt. Njuter inte av att vara här och nu.

Jag har ett mål jag kämpar för just nu. Det kan gå hur som helst och hur det än går så kommer jag i alla fall vara stolt i vissheten att jag gjorde mitt bästa men ibland räcker det inte. Det finns alltid andra som är bättre och ingen skam i det. Det betyder bara att någon gång är det jag som är den bättre och en annan gång är det någon annan. Det är livet. Jag lovar att tala om hur det går oavsett resultatet men det dröjer nog någon månad till innan jag vet hur det går.

Var på konferens i veckan i Stockholm och på den ena kvällen pratade Christer Fuglesang. Det tog mer än 14 år innan han kom upp i rymden men han åkte dit efter oändliga förberedelser. Himla häftigt och inspirerande! Ha en riktigt fortsatt bra helg!

 

Jag tänker att..

..det finns vissa saker som biter sig fast. Skapar små ärr långt inne i själen och fortfarande efter 40 år ålder kan minnen ploppa fram då och då.

Jag har faktiskt inte tänkt på det ett tag men så bråkade jag och min äldsta om dagen och jag inte bara höjde rösten utan jag skrek. Jag skriker väldigt sällan. Hon blev ledsen och jag skämdes, rösten liksom dog ut. Tänkte liksom inte så långt att min reaktion skulle skapa den följdreaktionen hos henne, fast det klart jag borde insett det. Det där med skrik leder aldrig till något bra.

När vi försonades berättade hon om ett barndomsminne från dagis när fröken skrikit på henne och att hon därefter aldrig tyckt lika mycket om samma fröken längre. Nu när jag hade skrikit tänkte hon tillbaka på just den situationen. Det handlade om ett missförstånd.  Fröken skrek på min dotter som använt ord hon snappat upp från ett tv-program och som hon inte hade någon aning om vad det betydde.

Ibland är vi vuxna snara att döma istället för att enkelt fråga: Varför säger du så, vet du vad det du just sa betyder? I många fall kanske barnet inte har någon aning. Barn härmar, från hemmet, från andra situationer, från tv. Det är deras sätt att försöka passa in med andra tills dess att de utvecklar sin egen självständighet. Det är alltid bättre att sträva efter en dialog än en diskussion men ibland när frustrationen tar överhanden, vad ska man göra då? Ja, inte skrika som jag gjorde utan kanske bara helt enkelt lämna tills känslorna svalnat för att återkomma när vågorna ligger stilla inombords.

Hela situationen fick mig att tänka tillbaka på hur mycket av det som vi säger och gör mot andra, medvetet eller omedvetet kan skapa ärr. Trots att de läks kommer de alltid att finnas kvar. Det är som berättelsen om den hela tallriken som far i golvet. Det går att göra den hel igen men sprickorna kommer alltid att finnas där.

Jag kommer ihåg mina favoritfröknar på dagis som hette likadant. Fast den ena gillade jag lite mer än andra. En dag tog hon mig i armen jättehårt. Jag kommer inte ihåg varför men jag kommer ihåg att det gjorde ont. Inte för att hon tog mig i armen utan för att det var just hon. Jag kände mig sviken och det satt alltid där som en liten tagg efteråt. Kanske för att vi aldrig pratade om det.

Jag  vill gärna reda ut om varför konflikter uppstår. Dels för att jag tror att vi lär oss något om det men kanske även för att mildra ärret som alltid kommer att sitta kvar.IMG_7091

Jag beundrar er föräldrar som lyckas med att behålla lugnet i alla situationer och jag vill ge mina barn förutsättningar att kunna göra det med sina barn.

Allt börjar inom oss själva, att bryta mönster, att vara starka och veta att vår framtid är inte utstakad, vi skapar den själva. Vi har själva nyckeln till att lyckas.

 

Hur gör ni?

Kanske mer än några av er vill veta men ni som känner mig vet att jag är en ganska känslosam person. Jag är också många gånger en oerhört självkritisk person som hela tiden försöker skapa en distans till mina tankar. Att inte bara reagera på dem utan att aktivt agera. Om jag inte gör det blir det så lätt ibland att jag bara flyter med och då tenderar jag att tänka negativt om mig själv.

Mitt största problem är nog mitt stora bekräftelsebehov. För att känna mig omtyckt behöver jag höra att jag duger och är bra, tror säkert att många av er vet hur det kan vara. Om människor inte tycker om det man gör så får man höra det men vi människor är betydligt sämre på att ge varandra uppmuntrande kommentarer eller tala om för varandra att vi gillar det någon annan gör. Jag försöker tänka på det men ibland känner jag mig lite osynlig. Hur ska jag göra för att skapa den trygghet som behövs så att jag inte behöver att folk bekräftar mig hela tiden. Hur gör ni för att känna er nöjda med er själva och det ni gör?