Cirkeln går runt, runt

IMG_4510
Jag är i slutet av en cirkel och måste försöka hitta en ny väg ut för att slippa rundgång och till slut utnötning.
 
Tänker för mycket och ältar för mycket, vill ändra på mig.. hitta en ny plats i tillvaron, prioritera det som är viktigt.

Funderar över livet, gillar inte att se mig själv på bild och vill helst att allt ska vara så tillrättalagt som möjligt men det här är ju jag. 40 år plus, bekymmersrynkor, längsta håret på ett tag och jag tänker att jag är tacksam över mitt liv.

Tacksam för mina barn och min man. Tacksam över vänner och tacksam för jag lyckats klara över 15 månader utan tabletter. Känner dock att jag behöver ett tag till för att komma tillrätta med mina känslor. De svallar liksom utanpå. Jag fick rådet häromdagen att sluta fred med mig själv. Borde ju vara den enklaste sak i världen men varför är det då så svårt…

Dagens insikt..

IMG_0755

Att säga vad jag tycker och tänker är aldrig något jag haft större problem med, varken privat eller på arbetet.  Jag trivs med människor som kan diskutera och hantera avvikande åsikter från sina egna. Det är att ha respekt för andra. Våra åsikter grundar sig i allt vi har lärt oss om oss själva och  omvärlden från det att vi var små.

Dock har jag märkt att jag på senare år förändrat den delen av mig själv och nuförtiden säger jag inte alltid vad jag tycker och tänker längre. Jag har insett att det finns tillfällen i livet där man måste välja. Klokare eller fegare? Jag vet faktiskt inte. Jag har nog blivit fegare helt enkelt. Bränt mig ett par gånger när jag faktiskt gjort och sagt bra saker men som totalt missuppfattas av den person som det riktar sig till.

Jag har blivit fegare och den insikten slog mig inte förrän idag. Här och nu, när jag kom att fundera på, varför jag inte trivs när det gäller en del saker.

Jag trivs inte för att jag fått göra avkall på min personlighet för att anpassa mig så att jag inte ska bränna mig igen. Avkall som får mig att må dåligt och som under året kommer att bli tydligare. Jag vill inte trampa runt på äggskal. Varför ska jag anpassa mig efter en person som får många personer att må sämre än va de faktiskt behöver må. Varför är livet så skruvar ibland.

Vad hade hänt om jag faktiskt sa till den personen vad jag känner och tycker. Ett steg framåt eller platt fall??  Orkar inte skriva mer nu för jag sitter här och känslorna flödar och jag känner mig jätteupprörd. Jävla skit!

Snälla liv! Gör mig modig igen så att jag kan säga vad jag tycker istället för att bara sitta här och skriva meningslöst dravel som ändå inte förändrar situationen…

 

Att ta steget till förändring

Jag hörde din röst i telefonen och jag måste säga att jag blev lite chockad. Ta inte illa upp, det var en bra chock men…. Jag är glad för din skull och jag tror att det är rätt väg att ta. Du är modig som lyssnar på dig själv.

Hur hanterar man motstridiga känslor? Tränger man undan dem eller börjar man fundera mer över sitt eget liv. Du har startat en process inom mig här och nu, att omvärdera var jag står , vart är jag på väg, vad är viktigast här och nu?

Tankarna har funnits där i många år men varje gång jag börjar tänka på livet, skjuter jag undan det och tänker inte nu. Det finns tid kvar och jag orkar inte tänka på vad jag vill. Jag menar jag kan ju leva i minst 40 år till och jag känner mig inte gammal..

Jag är expert på  att nedvärdera mig själv trots att jag innerst inne vet att jag faktiskt är ganska bra. Jag är smart, omtänksam, en bra lyssnare och jag vill verkligen lära mig av förändring. Förändring är bra, men det kräver reflektion och att vi stannar upp här och nu, tänker efter, känner efter, gör en plan.  Ibland är det bra att bara driva vind för våg men inte för länge för då kan vi lätt komma vilse och det blir mycket svårare att hitta tillbaka igen. Ibland är det minst lika viktigt att stanna upp och tänka efter.

Är pengar viktigt? Är hälsa viktigt? Är tid viktigt? Vi har olika svar på det, kanske en kombination. För mig är det viktigt att min familj mår bra, att mina vänner mår bra. Att du som människa mår bra.

Att ta steget till förändring är inte lätt och ibland dröjer det innan vi tar steget . Faktum är att de jobbigaste förändringarna i mitt liv, har när jag ser tillbaka på det, även lett mig till de största vinsterna.

Vi mår bra av att utmana oss själva hela tiden, inte bara då och då utan på en daglig basis. Vi nyttjar bara bråkdelen av vår kapacitet. Det handlar inte om att ge sitt allt till ett område, för då falnar vi inom allt annat. Det handlar om att hitta en balans mellan arbete och fritid, vänner och familj, mellan partner och barn. Det är ingen monolog , det är en ständig dialog ibland med andra men väldigt ofta med dig själv. Vi borde lita på oss själva lite oftare, våga mer och ibland bara kasta oss ut i det okända. Det kan bli platt fall eller fullständigt fantastiskt men om du inte provar kan du aldrig få veta hur det skulle ha blivit.

IMG_3179Ringsjön skänker mig lugn och sjön är precis som havet och årstiderna, i ständig förändring. Var sak har sin tid.

Firande på Boulebar

Om ett par dagar fyller mannen år och vi firade det idag med en överraskning. Vi är tidsoptimister i vår familj och jag är van vid att vi alltid är försenade överallt. Så för att förebygga det hade jag inpräntat i hela familjen hur nog det var att vi kom iväg klockan 10:00 för att verkligen hinna dit vi skulle. Jag lyckades över förväntan och vi var på plats hela 30 minuter innan. Mannen visste inte vart vi skulle och han visste inte heller att vi skulle träffa hans föräldrar, mormor, faster och syster med familj när vi väl var där.

Han anande dock ganska snart när jag körde in i Malmö att vi var på väg mot Boulebar men, men. Vi hade en fantastisk brunch, härligt sällskap och bra spel. Boulebar är verkligen rätt för alla åldrar. Vi vet, för vi hade spridning från 1 – 94 år. Rekommenderas varmt och finns i Malmö, Stockholm, Göteborg och Örebro.

 

 

Jag väntar troget i varje hamn..

I år har vi blivit med tonåring och för att sammanfatta,  Tonårstid = Drama.

Min tonårstid var extrem jobbigt (enligt mig då och säkerligen enligt mina föräldrar också). I perioder, kändes som om världen gick under. Andra  stunder var jag så himlastormande lycklig att jag gick som på moln. Under jord eller högt upp i himlen. Aldrig någonstans emellan som en normal människa.

Situationen svängde från en minut till en annan och vilken förälder skulle någonsin hänga med i det. När det tog slut eller var strul med den som jag älskade mest (inte föräldrarna) spelade jag the Cure på högsta volym om och om igen. Ultimata musiken när man är deppig . Lyssnade på texten och sjöng som det var min sista stund på jorden för där i rummet just då var det någon annan som beskrev min smärta. Jag var inte ensam.

Att tonårstiden är en självcentrerad tid för många är kanske bara en överlevnadsstrategi. För hur överlever man annars en berg och dalbanefärd under flera års tid när man inte är rustad. Hormoner som rusar runt i kroppen, förändringar i hjärna och kropp.

Det betyder inte att man har ett stort hjärta, det finns plats för det också. Kärleken är total och hängiven.

Så när min tonåring deklarerar sin kärlek till mig glömmer jag bort allt det negativa och mitt hjärta sväller av känslor och jag hänger mig åt stolthet. Stolthet över att vara mamma till en smart, vacker, generös och underbar dotter som antagligen har några av de jobbigaste åren framför sig men som ändå mitt i all självcentrering landar en stund då och då och säger eller gör de klokaste saker. Jag hoppas bara att de stunderna blir tillräckligt många öar på den stora havsseglasten där min dotter befinner sig just nu. Jag kommer att vänta troget i varje hamn.