Dan före dan före dopparedan

Julafton om två dagar och jag sitter här och undrar vad som hände. De sista julklapparna inhandlades idag och utskick av julkort ersattes med gåva till WWF. Jag for över hemmet med dammsugaren förutom på mitt och makens sovrum, där ser det fortfarande ut som kom och hjälp mig och dö, men det tar jag imorgon på morgonen.

Vid lunchtid imorgon kommer föräldrarna mina och och min lillebror. På tisdag lämnar jag in min dator på mitt gamla jobb och sedan är det julledighet tills jag börjar mitt nya jobb den 8 januari.

Det har varit ett händelserikt år och jag har växt som människa på flera sätt. Flera människor som kommit i min väg har haft nya saker att visa mig och jag kan ana en röd tråd. Jag har ju inte skrivit så mycket i år som jag hade tänkt och velat. Jag har dock fått i indikationer på att jag borde skriva mer, men om det blir i form av dagbok, på bloggen eller på något annat sätt har jag inte riktigt beslutat än. Alltid när jag tänkt börja skriva igen är det precis som lusten avtagit.

Jag ska villigt erkänna att jag känt mig oerhört trött det senaste halvåret, lite omotiverad och just nu även lite småtjock. En bra sak dock är att jag tagit tag i att lära mig finska. Inte helt lätt mitt ett nytt språk men oerhört spännande och jag kan konstatera att jag i alla fall kan mer nu än när jag började tidigare i höstas. Tråkigt  nog ska min finskalärare sluta så jag är osäker på om det blir någon ny kurs till våren. Håller dock tummarna och eftersom Finland fyllde 100 år den 6 december firade vid det här hemma med en riktigt fest den 9 december. Jag njöt av den kvällen, vi hade finsk mat och dryck, finskt quiz och härliga gäster.

Till dig som tittar förbi vill jag vill passa på att önska en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

25674943_1328079247291859_1927722521_o
Inför Finlandsfesten prövade vi på att baka örfilar.25829428_1328079357291848_1690357441_oLite finsk mat … 🙂 karelska piroger, köttpiroger, makaronipudding, rågchips, rotfruktslåda med mera. Supergott!

25829600_1703167136424459_2092977956_o

Det blev ett pepparkakshus i år också men vi köpta Annas färdiga byggsats och satsade på dekorationen istället. Är dock sugen på att bygga ett eget någon gång..får ser när det blir av.

Ha det fint! ❤

Jag är på väg..

..men det tar 3 månader till och sedan börjar jag nytt jobb. Spännande och lite skrämmande! Efter att ha jobbat som fast anställd sedan 1999 kommer jag att ge mig in i konsultbranschen. Jag har inga förhoppningar om hur det ska bli utom att jag vet, att jag kommer att växa. Vet ni varför? Jo, för när man beger sig ut utanför sin egen bekvämlighetszon växer man alltid oavsett om det blir bra eller dåligt och det är dit jag är på väg. Utanför min egen bekvämlighetszon alltså. 🙂

Jag gör det med blandade känslor för jag kommer verkligen att sakna kollegorna på mitt nuvarande jobb. Många av dem och samtidigt hoppas jag att vi på ett eller annat sätt kommer att hålla kontakten och om det inte går så kommer jag att bevara dem i mitt hjärta! Samtidigt är jag av den devisen att vi alla genomgår olika tider i vårt liv och vi måste våga. Våga följa våra instinkter och kasta oss ut i det okända, för det är då vi utvecklas.

Vi utvecklas inte bara av bra erfarenheter utan även av mindre bra. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Gräset är inte alltid grönare etc. Jag gör ett medvetet val att gå vidare.

Något som betyder mycket för mig är ett företags värderingar och att varje medarbetare vågar leva efter dem. Att det ska kännas i kropp och själ att jag vill det här.  En motiverad medarbetare gör ett bra jobb.

Något jag värderar över allt annat är Öppenhet. Jag tror på rak kommunikation med chef och medarbetare eller som jag brukar säga till mina barn. Du kan alltid önska men i slutändan är det jag och  pappa som bestämmer. Ibland när mina barn inte håller med brukar jag säga: Det är helt ok, du behöver inte tycka om det och du kan argumentera varför. Om jag anser att argumenten är tillräckligt starka kan jag alltid ändra min åsikt annars blir det så här.

Samma syn vill jag se hos en chef, förmågan att lyssna och bekräfta men det kanske ändå inte alltid blir som jag vill och det är OK. Jag har turen att ha en sådan chef idag och jag kommer att sakna kommunikationen vi har haft. Samtidigt har jag mött min blivande chef och känner starkt att även hon har förmågan att se människan bakom kollegan. Att se att balans är viktigt, att öppenhet är viktigt och att lagarbete kommer vi långt med.

Har förresten aldrig fått så många komplimanger som när jag sa upp mig. Det värmde otroligt mycket och jag inser att jag nog underskattar mina egna talanger. Eller så är jag bara blygsam. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats men ser framemot min nya.

Tack alla ni som går in och läser. Jag kommer att försöka uppdatera bloggen oftare och jag uppskattar alla besök och jag önskar dig som läser en riktigt härlig helg!

Må gott och ta hand om dig!

 

Att känna maktlöshet..

..måste vara något av det jobbigaste som finns, att inte bli tagen på allvar av den/de som är inblandade. Att den man talar med inte vill eller av någon anledning inte innehar möjligheten att förstå det man talar om. Att inte kunna påverka en situation men ändå se  ens närmaste drabbas.

Det kan vara att hen förstår men väljer att blunda. Det gör för ont att se det som finns rakt framför en. Andra skäl kan vara psykisk ohälsa.

Vad är det med de människor; översittare, vuxna, ungdomar, barn som endast känner och handlar efter sin egen sanning och inte lämnar utrymme för någon annans? Monolog istället för dialog.

Det finns din verklighet, hens verklighet och det som verkligen har hänt.

Sanningen ser olika ut för olika människor, men när någons sanning sårar eller lämnar djupa spår hos någon annan.. då är det dags att göra en inre självrannsakan. För en del betyder det en rak tillsägelse från någon man inte känner och därmed struntar i, i andra fall är det sanning från någon man ser upp till och litar på och då tar det mer. För vissa kan det betyda timmar i terapisoffan.

Din sanning är din egen, ingen kan ta den ifrån dig. Det behöver dock inte alltid betyda att den är den rätta. Ibland behöver vi hjälp att se inom oss själva, att se vilka spår vårt agerande skapar hos andra människor.. Ibland hjälper inte ens det och känslan av maktlöshet föds hos den som skadats av din sanning.

Vi har ett ansvar att tänka utanför vårt egen zon, att se vad som händer, sluta blunda och börja agera. Barn föds inte som översittare, oförmögna att se andras känslor… De lär sig av sin omgivning, av sina föräldrar, av sina vänner etc.. En del har ett så starkt rättesnöre inom sig att de redan vet vad som är fel och rätt redan från de yngsta barnåren. Andra har stängt av allt vad känslor kan innebära utanför deras eget skal,  kanske för att skydda sig själva då de blivit svikna om och om igen. Sedan finns det de som gång på gång blir svikna men växer upp som bra vuxna ändå.. de så kallade maskrosbarnen.

Vi ska inte vara poliser och inte ersätta dem men många gånger är det bättre att ryta till eller säga ifrån om vi ser eller upplever något som är till skada för någon annan och de av någon anledning själva inte är förmögna till att göra det.

Det är också bra att inse att vi alla har vår egen sanning och att det finns luckor emellan.

Tänk dig att du är i ett rum tillsammans med flera personer. På ett bord framför er står det en enorm cup cake med frosting. Tänk på ett ord som beskriver den och skriv det på en papperslapp. Papperslapparna samlas in och vecklas upp, en efter en. Vissa lappar innehåller samma ord men det finns också många olika varianter för att beskriva samma sak. Döm aldrig utan att försöka se helheten men tänk alltid på att agera som en medmänniska.  För jag upplever att vi lever i en tid när det blir allt viktigare att stå upp för sig själv och varandra! Kram på er därute i cyberrymden!  ❤

IMG_4454

Cirkeln går runt, runt

IMG_4510
Jag är i slutet av en cirkel och måste försöka hitta en ny väg ut för att slippa rundgång och till slut utnötning.
 
Tänker för mycket och ältar för mycket, vill ändra på mig.. hitta en ny plats i tillvaron, prioritera det som är viktigt.

Funderar över livet, gillar inte att se mig själv på bild och vill helst att allt ska vara så tillrättalagt som möjligt men det här är ju jag. 40 år plus, bekymmersrynkor, längsta håret på ett tag och jag tänker att jag är tacksam över mitt liv.

Tacksam för mina barn och min man. Tacksam över vänner och tacksam för jag lyckats klara över 15 månader utan tabletter. Känner dock att jag behöver ett tag till för att komma tillrätta med mina känslor. De svallar liksom utanpå. Jag fick rådet häromdagen att sluta fred med mig själv. Borde ju vara den enklaste sak i världen men varför är det då så svårt…

Dagens insikt..

IMG_0755

Att säga vad jag tycker och tänker är aldrig något jag haft större problem med, varken privat eller på arbetet.  Jag trivs med människor som kan diskutera och hantera avvikande åsikter från sina egna. Det är att ha respekt för andra. Våra åsikter grundar sig i allt vi har lärt oss om oss själva och  omvärlden från det att vi var små.

Dock har jag märkt att jag på senare år förändrat den delen av mig själv och nuförtiden säger jag inte alltid vad jag tycker och tänker längre. Jag har insett att det finns tillfällen i livet där man måste välja. Klokare eller fegare? Jag vet faktiskt inte. Jag har nog blivit fegare helt enkelt. Bränt mig ett par gånger när jag faktiskt gjort och sagt bra saker men som totalt missuppfattas av den person som det riktar sig till.

Jag har blivit fegare och den insikten slog mig inte förrän idag. Här och nu, när jag kom att fundera på, varför jag inte trivs när det gäller en del saker.

Jag trivs inte för att jag fått göra avkall på min personlighet för att anpassa mig så att jag inte ska bränna mig igen. Avkall som får mig att må dåligt och som under året kommer att bli tydligare. Jag vill inte trampa runt på äggskal. Varför ska jag anpassa mig efter en person som får många personer att må sämre än va de faktiskt behöver må. Varför är livet så skruvar ibland.

Vad hade hänt om jag faktiskt sa till den personen vad jag känner och tycker. Ett steg framåt eller platt fall??  Orkar inte skriva mer nu för jag sitter här och känslorna flödar och jag känner mig jätteupprörd. Jävla skit!

Snälla liv! Gör mig modig igen så att jag kan säga vad jag tycker istället för att bara sitta här och skriva meningslöst dravel som ändå inte förändrar situationen…