Jag är på väg..

..men det tar 3 månader till och sedan börjar jag nytt jobb. Spännande och lite skrämmande! Efter att ha jobbat som fast anställd sedan 1999 kommer jag att ge mig in i konsultbranschen. Jag har inga förhoppningar om hur det ska bli utom att jag vet, att jag kommer att växa. Vet ni varför? Jo, för när man beger sig ut utanför sin egen bekvämlighetszon växer man alltid oavsett om det blir bra eller dåligt och det är dit jag är på väg. Utanför min egen bekvämlighetszon alltså. 🙂

Jag gör det med blandade känslor för jag kommer verkligen att sakna kollegorna på mitt nuvarande jobb. Många av dem och samtidigt hoppas jag att vi på ett eller annat sätt kommer att hålla kontakten och om det inte går så kommer jag att bevara dem i mitt hjärta! Samtidigt är jag av den devisen att vi alla genomgår olika tider i vårt liv och vi måste våga. Våga följa våra instinkter och kasta oss ut i det okända, för det är då vi utvecklas.

Vi utvecklas inte bara av bra erfarenheter utan även av mindre bra. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Gräset är inte alltid grönare etc. Jag gör ett medvetet val att gå vidare.

Något som betyder mycket för mig är ett företags värderingar och att varje medarbetare vågar leva efter dem. Att det ska kännas i kropp och själ att jag vill det här.  En motiverad medarbetare gör ett bra jobb.

Något jag värderar över allt annat är Öppenhet. Jag tror på rak kommunikation med chef och medarbetare eller som jag brukar säga till mina barn. Du kan alltid önska men i slutändan är det jag och  pappa som bestämmer. Ibland när mina barn inte håller med brukar jag säga: Det är helt ok, du behöver inte tycka om det och du kan argumentera varför. Om jag anser att argumenten är tillräckligt starka kan jag alltid ändra min åsikt annars blir det så här.

Samma syn vill jag se hos en chef, förmågan att lyssna och bekräfta men det kanske ändå inte alltid blir som jag vill och det är OK. Jag har turen att ha en sådan chef idag och jag kommer att sakna kommunikationen vi har haft. Samtidigt har jag mött min blivande chef och känner starkt att även hon har förmågan att se människan bakom kollegan. Att se att balans är viktigt, att öppenhet är viktigt och att lagarbete kommer vi långt med.

Har förresten aldrig fått så många komplimanger som när jag sa upp mig. Det värmde otroligt mycket och jag inser att jag nog underskattar mina egna talanger. Eller så är jag bara blygsam. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats men ser framemot min nya.

Tack alla ni som går in och läser. Jag kommer att försöka uppdatera bloggen oftare och jag uppskattar alla besök och jag önskar dig som läser en riktigt härlig helg!

Må gott och ta hand om dig!

 

Att känna maktlöshet..

..måste vara något av det jobbigaste som finns, att inte bli tagen på allvar av den/de som är inblandade. Att den man talar med inte vill eller av någon anledning inte innehar möjligheten att förstå det man talar om. Att inte kunna påverka en situation men ändå se  ens närmaste drabbas.

Det kan vara att hen förstår men väljer att blunda. Det gör för ont att se det som finns rakt framför en. Andra skäl kan vara psykisk ohälsa.

Vad är det med de människor; översittare, vuxna, ungdomar, barn som endast känner och handlar efter sin egen sanning och inte lämnar utrymme för någon annans? Monolog istället för dialog.

Det finns din verklighet, hens verklighet och det som verkligen har hänt.

Sanningen ser olika ut för olika människor, men när någons sanning sårar eller lämnar djupa spår hos någon annan.. då är det dags att göra en inre självrannsakan. För en del betyder det en rak tillsägelse från någon man inte känner och därmed struntar i, i andra fall är det sanning från någon man ser upp till och litar på och då tar det mer. För vissa kan det betyda timmar i terapisoffan.

Din sanning är din egen, ingen kan ta den ifrån dig. Det behöver dock inte alltid betyda att den är den rätta. Ibland behöver vi hjälp att se inom oss själva, att se vilka spår vårt agerande skapar hos andra människor.. Ibland hjälper inte ens det och känslan av maktlöshet föds hos den som skadats av din sanning.

Vi har ett ansvar att tänka utanför vårt egen zon, att se vad som händer, sluta blunda och börja agera. Barn föds inte som översittare, oförmögna att se andras känslor… De lär sig av sin omgivning, av sina föräldrar, av sina vänner etc.. En del har ett så starkt rättesnöre inom sig att de redan vet vad som är fel och rätt redan från de yngsta barnåren. Andra har stängt av allt vad känslor kan innebära utanför deras eget skal,  kanske för att skydda sig själva då de blivit svikna om och om igen. Sedan finns det de som gång på gång blir svikna men växer upp som bra vuxna ändå.. de så kallade maskrosbarnen.

Vi ska inte vara poliser och inte ersätta dem men många gånger är det bättre att ryta till eller säga ifrån om vi ser eller upplever något som är till skada för någon annan och de av någon anledning själva inte är förmögna till att göra det.

Det är också bra att inse att vi alla har vår egen sanning och att det finns luckor emellan.

Tänk dig att du är i ett rum tillsammans med flera personer. På ett bord framför er står det en enorm cup cake med frosting. Tänk på ett ord som beskriver den och skriv det på en papperslapp. Papperslapparna samlas in och vecklas upp, en efter en. Vissa lappar innehåller samma ord men det finns också många olika varianter för att beskriva samma sak. Döm aldrig utan att försöka se helheten men tänk alltid på att agera som en medmänniska.  För jag upplever att vi lever i en tid när det blir allt viktigare att stå upp för sig själv och varandra! Kram på er därute i cyberrymden!  ❤

IMG_4454

Cirkeln går runt, runt

IMG_4510
Jag är i slutet av en cirkel och måste försöka hitta en ny väg ut för att slippa rundgång och till slut utnötning.
 
Tänker för mycket och ältar för mycket, vill ändra på mig.. hitta en ny plats i tillvaron, prioritera det som är viktigt.

Funderar över livet, gillar inte att se mig själv på bild och vill helst att allt ska vara så tillrättalagt som möjligt men det här är ju jag. 40 år plus, bekymmersrynkor, längsta håret på ett tag och jag tänker att jag är tacksam över mitt liv.

Tacksam för mina barn och min man. Tacksam över vänner och tacksam för jag lyckats klara över 15 månader utan tabletter. Känner dock att jag behöver ett tag till för att komma tillrätta med mina känslor. De svallar liksom utanpå. Jag fick rådet häromdagen att sluta fred med mig själv. Borde ju vara den enklaste sak i världen men varför är det då så svårt…

Dagens insikt..

IMG_0755

Att säga vad jag tycker och tänker är aldrig något jag haft större problem med, varken privat eller på arbetet.  Jag trivs med människor som kan diskutera och hantera avvikande åsikter från sina egna. Det är att ha respekt för andra. Våra åsikter grundar sig i allt vi har lärt oss om oss själva och  omvärlden från det att vi var små.

Dock har jag märkt att jag på senare år förändrat den delen av mig själv och nuförtiden säger jag inte alltid vad jag tycker och tänker längre. Jag har insett att det finns tillfällen i livet där man måste välja. Klokare eller fegare? Jag vet faktiskt inte. Jag har nog blivit fegare helt enkelt. Bränt mig ett par gånger när jag faktiskt gjort och sagt bra saker men som totalt missuppfattas av den person som det riktar sig till.

Jag har blivit fegare och den insikten slog mig inte förrän idag. Här och nu, när jag kom att fundera på, varför jag inte trivs när det gäller en del saker.

Jag trivs inte för att jag fått göra avkall på min personlighet för att anpassa mig så att jag inte ska bränna mig igen. Avkall som får mig att må dåligt och som under året kommer att bli tydligare. Jag vill inte trampa runt på äggskal. Varför ska jag anpassa mig efter en person som får många personer att må sämre än va de faktiskt behöver må. Varför är livet så skruvar ibland.

Vad hade hänt om jag faktiskt sa till den personen vad jag känner och tycker. Ett steg framåt eller platt fall??  Orkar inte skriva mer nu för jag sitter här och känslorna flödar och jag känner mig jätteupprörd. Jävla skit!

Snälla liv! Gör mig modig igen så att jag kan säga vad jag tycker istället för att bara sitta här och skriva meningslöst dravel som ändå inte förändrar situationen…

 

Att ta steget till förändring

Jag hörde din röst i telefonen och jag måste säga att jag blev lite chockad. Ta inte illa upp, det var en bra chock men…. Jag är glad för din skull och jag tror att det är rätt väg att ta. Du är modig som lyssnar på dig själv.

Hur hanterar man motstridiga känslor? Tränger man undan dem eller börjar man fundera mer över sitt eget liv. Du har startat en process inom mig här och nu, att omvärdera var jag står , vart är jag på väg, vad är viktigast här och nu?

Tankarna har funnits där i många år men varje gång jag börjar tänka på livet, skjuter jag undan det och tänker inte nu. Det finns tid kvar och jag orkar inte tänka på vad jag vill. Jag menar jag kan ju leva i minst 40 år till och jag känner mig inte gammal..

Jag är expert på  att nedvärdera mig själv trots att jag innerst inne vet att jag faktiskt är ganska bra. Jag är smart, omtänksam, en bra lyssnare och jag vill verkligen lära mig av förändring. Förändring är bra, men det kräver reflektion och att vi stannar upp här och nu, tänker efter, känner efter, gör en plan.  Ibland är det bra att bara driva vind för våg men inte för länge för då kan vi lätt komma vilse och det blir mycket svårare att hitta tillbaka igen. Ibland är det minst lika viktigt att stanna upp och tänka efter.

Är pengar viktigt? Är hälsa viktigt? Är tid viktigt? Vi har olika svar på det, kanske en kombination. För mig är det viktigt att min familj mår bra, att mina vänner mår bra. Att du som människa mår bra.

Att ta steget till förändring är inte lätt och ibland dröjer det innan vi tar steget . Faktum är att de jobbigaste förändringarna i mitt liv, har när jag ser tillbaka på det, även lett mig till de största vinsterna.

Vi mår bra av att utmana oss själva hela tiden, inte bara då och då utan på en daglig basis. Vi nyttjar bara bråkdelen av vår kapacitet. Det handlar inte om att ge sitt allt till ett område, för då falnar vi inom allt annat. Det handlar om att hitta en balans mellan arbete och fritid, vänner och familj, mellan partner och barn. Det är ingen monolog , det är en ständig dialog ibland med andra men väldigt ofta med dig själv. Vi borde lita på oss själva lite oftare, våga mer och ibland bara kasta oss ut i det okända. Det kan bli platt fall eller fullständigt fantastiskt men om du inte provar kan du aldrig få veta hur det skulle ha blivit.

IMG_3179Ringsjön skänker mig lugn och sjön är precis som havet och årstiderna, i ständig förändring. Var sak har sin tid.