Sanningen

Under en stor del av mitt har jag ansträngt mig för att vara andra till lags. Det har skett omedvetet och flertalet gånger har jag även sett ett och annat ögonbryn att höjas över att jag gjort saker som känns naturligt för mig men kanske inte alltid för andra. En riktig mespropp kanske någon tänker, medan någon annan ser en empatisk person som bryr sig om andra.  Ibland tänker jag att jag hade kunnat vara den perfekta butlern eller assistenten redo att förutse  en persons behov innan personen själv vet om det.

Jag är en lätt person att samarbeta med, en person som söker andras gillande utan att för den skull bli utnyttjad av andra. Ibland förvånas jag dock över de krav som vi lägger på oss själva. Jag har själv varit där, jag vet hur det känns att inte räcka till, att trampa vatten och ändå känna hur jag sjunker och paniken börjar sätta in. Så vad är det egentligen som är viktigt i livet? Är det kärlek, pengar, en bra karriär, en nöjd själ? Sannningen är att det finns inget enkelt svar,eftersom det beror på vem du är.

Ingen annan kan säga till dig vad som är viktigt, det kan du bara själv göra. En del vet från tidig ålder, andra behöver kämpa med sig själva ett helt liv innan de kommer närmare sin egen sanning. En del förlorar sig på vägen och tror att allt de varit med om är unikt för dem och ingen annan. I viss mån är det sant men på många sätt inte. Vi har alla våra kors att bära och vi behöver leta efter vår egen sanning. Komma fram till vad som är viktigt i vårt liv. Det viktiga är att vi inte gör det på bekostnad av andra. Det är sant att ingen kan förstå vad du går igenom men om vi ger andra en chans kan vi lära oss mycket. Vi kan lära oss se världen på olika sätt.

Jag försöker alltid se till helheten i en situation. Jag menar inte att förminska upplevelsen från den som jag lyssnar på men jag vill förstå. Det är förståelsen som kan skapa en medkänsla även för oförståeliga saker. Faktum är att vi människor fostrar varandra omedvetet och när vi inte vågar utmana våra egna tankar så växer vi inte. Jag vill heller inte döma på förhand. Om jag hör något om en person som jag inte känner så accepterar jag det jag hör men jag vill skapa mig en egen sanning. Ibland kan jag det, genom att lära känna personen och inse att det jag inte hört, inte alls stämmer på vad jag anser eller så kan jag konstatera att nja, den personen går jag inte alls ihop med.

Sanningen är ju att en del av de människor som jag har svårt att komma överens med, kommer överens med och är älskade av andra. Tänk vad trist om vi alla hade varit likadana. Jag skulle däremot önska att det inte kröp under mitt skinn så fort jag känner av kyligheten. Men när det blir kallt fryser jag, jag har inget inbyggt värmeskydd och ibland kommer köldknäppen från oväntat håll och jag börjar rannsaka vad jag gjort för att orsaka kylan. Faktum är att för det mesta har jag nog inte gjort något men jag kan ju inte vara omtyckt av alla.

IMG_1078

Jag är helt övertygad om att mötena med olika människor i livet är för att vi ska utvecklas och upptäcka nya saker om oss själva. Är vi nyfikna öppnas det helt plötsligt dörrar till helt okända vägar. Vågar du gå ner för den okända vägen och ledas ut i det okända, eller stannar du hellre på invanda spår? Inget val är mer rätt än det andra. Du väljer det du är redo för just då. Det viktiga är att du accepterar ditt val och inte ödslar energi på valet du valt bort.

Viktigt att acceptera är också att du inte är en övermänniska som bara kan ge av din energi utan att få tillbaka. Om du är i en sådan situation får du reflektera över vad som ger dig energi och vad som tar din energi. Här fungerar en enkel att göra lista på allra bästa sätt.

Du bestämmer vad du tycker. Om någon annan har din fjärrkontroll så kan du bestämma dig för att ta tillbaka den. Du är värd att må bra! Kram på dig,

 

 

Att ta kontroll och dra i handbromsen

Den 4:e mars i år var min tvåårsdag utan antidepressiva tabletter. En del av er kanske tänker, räknar hon fortfarande.. och ja det gör jag. Jag har årsdagen inskriven i min kalender, inte för att jag vill minnas något dåligt utan för att jag vill minnas en del av mitt liv där jag lärde mig oerhört mycket om mig själv och min hälsa.

Igår gjorde jag något som jag tycker är jobbigt. Jag stod upp för mig själv och min hälsa, jag tog kontrollen efter att ha pratat med en oerhört god vän tidigare i veckan.  Att ta kontrollen är något som är självklart för en del men långt ifrån alla.

Jag är inte direkt konflikträdd men jag är oerhört rädd för att göra andra människor besvikna, oftast på bekostnad av mig själv och min familj. Jag vet  att min familj älskar mig oavsett vad och ibland kanske jag förlitar mig på det lite väl mycket.

Men innan jag berättar vad som hände igår, låt mig få ge dig lite sammanhang.

När min äldsta dotter gick i  låg och mellanstadiet engagerade jag mig mycket i hennes skolgång, skolråd och utflykter med mera men i takt med yngsta dotterns skolgång har allt sånt mer runnit ut i sanden. Jag försöker hålla låg profil helt enkelt och mer glida igenom för jag orkar inte vara så aktiv längre, plus att min yngsta dotters klass är så mycket större, vilket innebär fler föräldrar som kan rycka in. Jag har också haft engagemang på andra håll.

I  år började jag på ett nytt jobb. Det har varit ett lyft och oerhört roligt men samtidigt har också min arbetstakt ökat och jag jobbar mer än jag tänkte från början. Ända sen mina sjukskrivningar för några år sedan har jag försökt vara noga med att inte jobba mer än en vanlig arbetsvecka. Problemet är att det är mycket av mina egna förväntningar som ställer till det. Jag vill ju leverera och ute hos kund ska allt ske så snabbt.  Jag anpassar mig för att inte göra dem besvikna, för att inte göra min nya arbetsgivare besviken. Försöker vara en övermänniska, som helst ska förutse deras behov innan de själva ser det. Problemet är att jag är ingen övermänniska och efter mina sjukskrivningar för ett antal år sedan är jag inte heller lika stresstålig som jag en gång var. Det är som att kroppen minns och det börjar med hudutslag, alltid på samma ställe och jag får en signal om att nu borde du sakta ner…

De senaste veckorna har jag inte mått så bra i övrigt heller. Jag har haft problem med min nacke, axel och arm i över 1,5 år och de senaste veckorna har det tilltagit. Det har blivit svårare att sova och jag har haft i stort sett haft konstant huvudvärk i över tre veckors tid. Träningen är obefintlig och jag känner hur jag mer och mer isolerar mig själv från vissa saker. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt och också en signal att jag behöver göra något. Jag gjorde ett första steg igår.

Under flera år har jag på olika sätt engagerat mig i olika saker där jag bor, alltifrån valberedning till att för tillfället vara medlem i styrelsen, medlem i flaggtrupp, administration och skapande av Facebooksida för boende, hemsideuppdatering till att kommunicera ut information via mejl, Facebook etc. Saker som emellanåt tagit en hel del tid och emellertid ingen tid alls, men samtidigt har det varit förpliktelser som legat och malt i bakhuvudet.

För några veckor sedan försökte jag säga att jag ville avsluta mitt styrelseuppdrag inför kommande år då jag redan då märkt att det börjat bli lite för mycket för mig men det slutade med att jag övertalades att ställa upp. Jag kände mig smickrad och jag ville inte lämna någon i sticket. Typiskt mig, då ett av mina största orosmoln är vad andra tycker och tänker om mitt agerande. Själv försöker jag alltid bortförklara andras beteende och se det i ett sammanhang då jag är övertygad om att en taskig kommentar, taskigt agerande alltid är ett resultat av att en människa mår dåligt över något och jag vill inte döma någons agerande om det finns något som kan förklara varför hen beter sig som hen gör. Jag vet ju själv att jag vid stress släpper ut både en och annan groda ur munnen som gott kunde stannat därinne.

För att återgå till gårdagen, min psykolog som jag hade för ett antal år sedan skulle varit stolt om hon sett mitt agerande.

Jag avsade mig vänligt men bestämt alla mina uppdrag där jag bor. Jag skrev ett långt mejl, först en kortare version för de som inte är intresserade av allt känslosvammel och sedan en bakgrund till mitt resonemang för de som orkade läsa vidare och ville förstå varför jag mindre än en vecka innan kommande årsmöte tackar nej till nomineringen inför kommande styrelseår. När jag skrivit mejlet färdigt fick jag ringa till min väninna för att få en sista push att verkligen skicka mejlet och meddela henne när det var gjort.

Jag hittade en ny person villig att administrera fb-sidan och nu under morgonen har jag dokumenterat uppgifterna för hemsidan.

Det känns skönt att veta att jag ännu bara fått förståelse för mitt beslut, i alla fall från de som hört av sig. Om det skulle vara så att det inte är någon som förstår det så får det stå för dem. För mig har en sten lämnat mitt bröst och idag ska jag och mannen ta en långpromenad.

Kanske det igår också väckte något inom mig när jag gråtande i bilen tillsammans med min man hörde hans röst som sa att du har två alternativ. Gå tillbaka till de antidepressiva eller börja träna igen. Jag valde att skapa förutsättningarna för det senare genom att ta kontrollen och säga nej oavsett utfall och genom att faktiskt se att jag är viktig, min hälsa är viktigt och att mina barn och min man är förutom mig själv viktigast av allt.

28942327_1804789932928845_564506272_o

Bilden ovan, är ett av många meddelande som visas hos en kund jag är ute hos. Jag blir glad varje gång jag ser den och den skänker mig ett leende.

Om du orkar läsa ända ner hit så vill jag tacka dig för att jag fick dela med mig. Det var inte lätt men jag behövde skriva av mig. All kärlek!  ❤

 

 

Dan före dan före dopparedan

Julafton om två dagar och jag sitter här och undrar vad som hände. De sista julklapparna inhandlades idag och utskick av julkort ersattes med gåva till WWF. Jag for över hemmet med dammsugaren förutom på mitt och makens sovrum, där ser det fortfarande ut som kom och hjälp mig och dö, men det tar jag imorgon på morgonen.

Vid lunchtid imorgon kommer föräldrarna mina och och min lillebror. På tisdag lämnar jag in min dator på mitt gamla jobb och sedan är det julledighet tills jag börjar mitt nya jobb den 8 januari.

Det har varit ett händelserikt år och jag har växt som människa på flera sätt. Flera människor som kommit i min väg har haft nya saker att visa mig och jag kan ana en röd tråd. Jag har ju inte skrivit så mycket i år som jag hade tänkt och velat. Jag har dock fått i indikationer på att jag borde skriva mer, men om det blir i form av dagbok, på bloggen eller på något annat sätt har jag inte riktigt beslutat än. Alltid när jag tänkt börja skriva igen är det precis som lusten avtagit.

Jag ska villigt erkänna att jag känt mig oerhört trött det senaste halvåret, lite omotiverad och just nu även lite småtjock. En bra sak dock är att jag tagit tag i att lära mig finska. Inte helt lätt mitt ett nytt språk men oerhört spännande och jag kan konstatera att jag i alla fall kan mer nu än när jag började tidigare i höstas. Tråkigt  nog ska min finskalärare sluta så jag är osäker på om det blir någon ny kurs till våren. Håller dock tummarna och eftersom Finland fyllde 100 år den 6 december firade vid det här hemma med en riktigt fest den 9 december. Jag njöt av den kvällen, vi hade finsk mat och dryck, finskt quiz och härliga gäster.

Till dig som tittar förbi vill jag vill passa på att önska en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

25674943_1328079247291859_1927722521_o
Inför Finlandsfesten prövade vi på att baka örfilar.25829428_1328079357291848_1690357441_oLite finsk mat … 🙂 karelska piroger, köttpiroger, makaronipudding, rågchips, rotfruktslåda med mera. Supergott!

25829600_1703167136424459_2092977956_o

Det blev ett pepparkakshus i år också men vi köpta Annas färdiga byggsats och satsade på dekorationen istället. Är dock sugen på att bygga ett eget någon gång..får ser när det blir av.

Ha det fint! ❤

Jag är på väg..

..men det tar 3 månader till och sedan börjar jag nytt jobb. Spännande och lite skrämmande! Efter att ha jobbat som fast anställd sedan 1999 kommer jag att ge mig in i konsultbranschen. Jag har inga förhoppningar om hur det ska bli utom att jag vet, att jag kommer att växa. Vet ni varför? Jo, för när man beger sig ut utanför sin egen bekvämlighetszon växer man alltid oavsett om det blir bra eller dåligt och det är dit jag är på väg. Utanför min egen bekvämlighetszon alltså. 🙂

Jag gör det med blandade känslor för jag kommer verkligen att sakna kollegorna på mitt nuvarande jobb. Många av dem och samtidigt hoppas jag att vi på ett eller annat sätt kommer att hålla kontakten och om det inte går så kommer jag att bevara dem i mitt hjärta! Samtidigt är jag av den devisen att vi alla genomgår olika tider i vårt liv och vi måste våga. Våga följa våra instinkter och kasta oss ut i det okända, för det är då vi utvecklas.

Vi utvecklas inte bara av bra erfarenheter utan även av mindre bra. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Gräset är inte alltid grönare etc. Jag gör ett medvetet val att gå vidare.

Något som betyder mycket för mig är ett företags värderingar och att varje medarbetare vågar leva efter dem. Att det ska kännas i kropp och själ att jag vill det här.  En motiverad medarbetare gör ett bra jobb.

Något jag värderar över allt annat är Öppenhet. Jag tror på rak kommunikation med chef och medarbetare eller som jag brukar säga till mina barn. Du kan alltid önska men i slutändan är det jag och  pappa som bestämmer. Ibland när mina barn inte håller med brukar jag säga: Det är helt ok, du behöver inte tycka om det och du kan argumentera varför. Om jag anser att argumenten är tillräckligt starka kan jag alltid ändra min åsikt annars blir det så här.

Samma syn vill jag se hos en chef, förmågan att lyssna och bekräfta men det kanske ändå inte alltid blir som jag vill och det är OK. Jag har turen att ha en sådan chef idag och jag kommer att sakna kommunikationen vi har haft. Samtidigt har jag mött min blivande chef och känner starkt att även hon har förmågan att se människan bakom kollegan. Att se att balans är viktigt, att öppenhet är viktigt och att lagarbete kommer vi långt med.

Har förresten aldrig fått så många komplimanger som när jag sa upp mig. Det värmde otroligt mycket och jag inser att jag nog underskattar mina egna talanger. Eller så är jag bara blygsam. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats men ser framemot min nya.

Tack alla ni som går in och läser. Jag kommer att försöka uppdatera bloggen oftare och jag uppskattar alla besök och jag önskar dig som läser en riktigt härlig helg!

Må gott och ta hand om dig!

 

Att känna maktlöshet..

..måste vara något av det jobbigaste som finns, att inte bli tagen på allvar av den/de som är inblandade. Att den man talar med inte vill eller av någon anledning inte innehar möjligheten att förstå det man talar om. Att inte kunna påverka en situation men ändå se  ens närmaste drabbas.

Det kan vara att hen förstår men väljer att blunda. Det gör för ont att se det som finns rakt framför en. Andra skäl kan vara psykisk ohälsa.

Vad är det med de människor; översittare, vuxna, ungdomar, barn som endast känner och handlar efter sin egen sanning och inte lämnar utrymme för någon annans? Monolog istället för dialog.

Det finns din verklighet, hens verklighet och det som verkligen har hänt.

Sanningen ser olika ut för olika människor, men när någons sanning sårar eller lämnar djupa spår hos någon annan.. då är det dags att göra en inre självrannsakan. För en del betyder det en rak tillsägelse från någon man inte känner och därmed struntar i, i andra fall är det sanning från någon man ser upp till och litar på och då tar det mer. För vissa kan det betyda timmar i terapisoffan.

Din sanning är din egen, ingen kan ta den ifrån dig. Det behöver dock inte alltid betyda att den är den rätta. Ibland behöver vi hjälp att se inom oss själva, att se vilka spår vårt agerande skapar hos andra människor.. Ibland hjälper inte ens det och känslan av maktlöshet föds hos den som skadats av din sanning.

Vi har ett ansvar att tänka utanför vårt egen zon, att se vad som händer, sluta blunda och börja agera. Barn föds inte som översittare, oförmögna att se andras känslor… De lär sig av sin omgivning, av sina föräldrar, av sina vänner etc.. En del har ett så starkt rättesnöre inom sig att de redan vet vad som är fel och rätt redan från de yngsta barnåren. Andra har stängt av allt vad känslor kan innebära utanför deras eget skal,  kanske för att skydda sig själva då de blivit svikna om och om igen. Sedan finns det de som gång på gång blir svikna men växer upp som bra vuxna ändå.. de så kallade maskrosbarnen.

Vi ska inte vara poliser och inte ersätta dem men många gånger är det bättre att ryta till eller säga ifrån om vi ser eller upplever något som är till skada för någon annan och de av någon anledning själva inte är förmögna till att göra det.

Det är också bra att inse att vi alla har vår egen sanning och att det finns luckor emellan.

Tänk dig att du är i ett rum tillsammans med flera personer. På ett bord framför er står det en enorm cup cake med frosting. Tänk på ett ord som beskriver den och skriv det på en papperslapp. Papperslapparna samlas in och vecklas upp, en efter en. Vissa lappar innehåller samma ord men det finns också många olika varianter för att beskriva samma sak. Döm aldrig utan att försöka se helheten men tänk alltid på att agera som en medmänniska.  För jag upplever att vi lever i en tid när det blir allt viktigare att stå upp för sig själv och varandra! Kram på er därute i cyberrymden!  ❤

IMG_4454