Att ta kontroll och dra i handbromsen

Den 4:e mars i år var min tvåårsdag utan antidepressiva tabletter. En del av er kanske tänker, räknar hon fortfarande.. och ja det gör jag. Jag har årsdagen inskriven i min kalender, inte för att jag vill minnas något dåligt utan för att jag vill minnas en del av mitt liv där jag lärde mig oerhört mycket om mig själv och min hälsa.

Igår gjorde jag något som jag tycker är jobbigt. Jag stod upp för mig själv och min hälsa, jag tog kontrollen efter att ha pratat med en oerhört god vän tidigare i veckan.  Att ta kontrollen är något som är självklart för en del men långt ifrån alla.

Jag är inte direkt konflikträdd men jag är oerhört rädd för att göra andra människor besvikna, oftast på bekostnad av mig själv och min familj. Jag vet  att min familj älskar mig oavsett vad och ibland kanske jag förlitar mig på det lite väl mycket.

Men innan jag berättar vad som hände igår, låt mig få ge dig lite sammanhang.

När min äldsta dotter gick i  låg och mellanstadiet engagerade jag mig mycket i hennes skolgång, skolråd och utflykter med mera men i takt med yngsta dotterns skolgång har allt sånt mer runnit ut i sanden. Jag försöker hålla låg profil helt enkelt och mer glida igenom för jag orkar inte vara så aktiv längre, plus att min yngsta dotters klass är så mycket större, vilket innebär fler föräldrar som kan rycka in. Jag har också haft engagemang på andra håll.

I  år började jag på ett nytt jobb. Det har varit ett lyft och oerhört roligt men samtidigt har också min arbetstakt ökat och jag jobbar mer än jag tänkte från början. Ända sen mina sjukskrivningar för några år sedan har jag försökt vara noga med att inte jobba mer än en vanlig arbetsvecka. Problemet är att det är mycket av mina egna förväntningar som ställer till det. Jag vill ju leverera och ute hos kund ska allt ske så snabbt.  Jag anpassar mig för att inte göra dem besvikna, för att inte göra min nya arbetsgivare besviken. Försöker vara en övermänniska, som helst ska förutse deras behov innan de själva ser det. Problemet är att jag är ingen övermänniska och efter mina sjukskrivningar för ett antal år sedan är jag inte heller lika stresstålig som jag en gång var. Det är som att kroppen minns och det börjar med hudutslag, alltid på samma ställe och jag får en signal om att nu borde du sakta ner…

De senaste veckorna har jag inte mått så bra i övrigt heller. Jag har haft problem med min nacke, axel och arm i över 1,5 år och de senaste veckorna har det tilltagit. Det har blivit svårare att sova och jag har haft i stort sett haft konstant huvudvärk i över tre veckors tid. Träningen är obefintlig och jag känner hur jag mer och mer isolerar mig själv från vissa saker. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt och också en signal att jag behöver göra något. Jag gjorde ett första steg igår.

Under flera år har jag på olika sätt engagerat mig i olika saker där jag bor, alltifrån valberedning till att för tillfället vara medlem i styrelsen, medlem i flaggtrupp, administration och skapande av Facebooksida för boende, hemsideuppdatering till att kommunicera ut information via mejl, Facebook etc. Saker som emellanåt tagit en hel del tid och emellertid ingen tid alls, men samtidigt har det varit förpliktelser som legat och malt i bakhuvudet.

För några veckor sedan försökte jag säga att jag ville avsluta mitt styrelseuppdrag inför kommande år då jag redan då märkt att det börjat bli lite för mycket för mig men det slutade med att jag övertalades att ställa upp. Jag kände mig smickrad och jag ville inte lämna någon i sticket. Typiskt mig, då ett av mina största orosmoln är vad andra tycker och tänker om mitt agerande. Själv försöker jag alltid bortförklara andras beteende och se det i ett sammanhang då jag är övertygad om att en taskig kommentar, taskigt agerande alltid är ett resultat av att en människa mår dåligt över något och jag vill inte döma någons agerande om det finns något som kan förklara varför hen beter sig som hen gör. Jag vet ju själv att jag vid stress släpper ut både en och annan groda ur munnen som gott kunde stannat därinne.

För att återgå till gårdagen, min psykolog som jag hade för ett antal år sedan skulle varit stolt om hon sett mitt agerande.

Jag avsade mig vänligt men bestämt alla mina uppdrag där jag bor. Jag skrev ett långt mejl, först en kortare version för de som inte är intresserade av allt känslosvammel och sedan en bakgrund till mitt resonemang för de som orkade läsa vidare och ville förstå varför jag mindre än en vecka innan kommande årsmöte tackar nej till nomineringen inför kommande styrelseår. När jag skrivit mejlet färdigt fick jag ringa till min väninna för att få en sista push att verkligen skicka mejlet och meddela henne när det var gjort.

Jag hittade en ny person villig att administrera fb-sidan och nu under morgonen har jag dokumenterat uppgifterna för hemsidan.

Det känns skönt att veta att jag ännu bara fått förståelse för mitt beslut, i alla fall från de som hört av sig. Om det skulle vara så att det inte är någon som förstår det så får det stå för dem. För mig har en sten lämnat mitt bröst och idag ska jag och mannen ta en långpromenad.

Kanske det igår också väckte något inom mig när jag gråtande i bilen tillsammans med min man hörde hans röst som sa att du har två alternativ. Gå tillbaka till de antidepressiva eller börja träna igen. Jag valde att skapa förutsättningarna för det senare genom att ta kontrollen och säga nej oavsett utfall och genom att faktiskt se att jag är viktig, min hälsa är viktigt och att mina barn och min man är förutom mig själv viktigast av allt.

28942327_1804789932928845_564506272_o

Bilden ovan, är ett av många meddelande som visas hos en kund jag är ute hos. Jag blir glad varje gång jag ser den och den skänker mig ett leende.

Om du orkar läsa ända ner hit så vill jag tacka dig för att jag fick dela med mig. Det var inte lätt men jag behövde skriva av mig. All kärlek!  ❤

 

 

4 thoughts on “Att ta kontroll och dra i handbromsen

  1. Heja dig! För att orka ta hand om andra måste man först och främst ta hand om sig själv, något som jag också håller på att lära mig. Tyvärr som du den hårda vägen. Sköt om dig!

    Gilla

  2. Har inte tittat in här på ett tag, men vill säga att jag håller med dig – årsdagar ÄR viktiga, vare sig de har att göra med glädje eller sorg. Man ska ju minnas båda, för glädjen och sorgen hör livet till. Vi ska inte sopa saker under mattan.
    En stor kram till dig och hurraaaa för att du klarat dig utan antidepressiva ❤

    Gilla

  3. Och själv har jag haft ett så trött huvud att jag inte orkat läsa längre texter såsom den här förrän nu. Den har funnits på min lista länge. Alltså inte menat som en nedprioritering.
    Men heja dig som följde din ingivelse! Känner igen mig så mycket i dig som alltid, och jag vet hur svårt det där är. Det ständiga dåliga samvetet. Bra gjort! Det är ju kanske inte för evigt som det är såhär.
    Jag saknar mitt politiska engagemang ibland, föreningslivet. Men med mitt arbete så finns inte orken eller tiden. Jag är så dålig på lagom.
    Så heja dig så tryckte på ”send”! Hoppas jobbet börjar kännas mer åt lagom-hållet också snart. Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s