Bild tagen från bussen

Vi lämnar Auschwitz I bakom oss för att åka den korta sträckan till  Auschwitz II eller Birkenau (efter den polska byn Brzezinka ). Birkenau var ett koncentrations och förintelseläger. Medan Auschwitz I till stora delar var befintliga byggnader som togs över så byggdes det i Birkenau upp över 250 lägerbaracker från grunden och planer fanns för att bygga ännu flera.

Lägret byggdes ovanpå ett gammal träskområde. Grävda gropar/tunnlar vattenfylldes vilket gjorde det svårare att både fly respektive att elda kroppar i marken. Detta gör också att lägret som finns idag till stora delar inte är bevarat som det en gång var. Träbaracker har dock byggts upp för att illustrera hur barackerna en gång såg ut.

Denna typ av vagn användes för att frakta fångarna till lägret. Denna är dock inköpt till museet i efterhand. Vid ankomst selekterades fångarna ut och de som ansågs som potentiell god arbetskraft fick leva medan resterande (nästan 80 %) varav flertalet kvinnor, barn och åldringar fördes direkt till gaskamrarna.

Skorstenslämningar är idag det enda som återstår från de mer än 250 träbarackerna som fanns på 40-talet.

Ruiner från gaskammare och krematorium.

Gaskamrarna i Birkenau existerar inte längre i ursprungligt skick utan endast ruiner återstår.

Minnesmärken med plattor från ett antal olika nationer för att hedra offren.

Järnvägens slut inne i Birkenau, symboliskt med tanke på hur många människor som slutade sitt liv innanför taggtrådsstängslet.

Baracker som byggts upp av trä med material från de ursprungliga barackerna.

Inne i en sovbarack.

Latrindelen inuti en toalettbarack.

När jag skrivit om Auschwitz har jag hittills koncentrerat mig mer på hur det såg ut och kortfattat om vad som hände se Auschwitz del 1.

Jag har ännu inte skrivit något om människorna och hur det såg ut för dem. Kanske för att det är den svåraste delen att skriva. Det kan hända att del 3 (Offren för Auschwitz) kommer att dröja lite längre om det inlägget ens kommer att dyka upp.
Jag känner att jag behöver skriva mer om andra saker först men först några avslutande ord i detta inlägg.

Jag blev märkbart berörd och illa till mods vid ett flertal ställen under vår guidning. Rysningar kändes i kroppen och vid 4-5 tillfällen hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna men det gick. Guiden berättade på ett väldigt levande och respektfullt sätt om fångarnas situation och även nu när jag tänker tillbaka på det, känner jag en kalla kårar i min kropp.

Hit borde alla åka. Vissa vill inte åka hit för att det är jobbigt, vissa för att de inte tror,  men det är viktigt. Viktigt att detta aldrig någonsin glöms bort efter att de sista rösterna från förintelsen har tystnat. Snart finns det inga överlevande kvar och det bästa vi kan göra för att hedra offren är att minnas. För så länge vi minns kommer deras röster alltid att höras. ❤