Jag är i slutet av en cirkel och måste försöka hitta en ny väg ut för att slippa rundgång och till slut utnötning.
Tänker för mycket och ältar för mycket, vill ändra på mig.. hitta en ny plats i tillvaron, prioritera det som är viktigt.
Funderar över livet, gillar inte att se mig själv på bild och vill helst att allt ska vara så tillrättalagt som möjligt men det här är ju jag. 40 år plus, bekymmersrynkor, längsta håret på ett tag och jag tänker att jag är tacksam över mitt liv.
Tacksam för mina barn och min man. Tacksam över vänner och tacksam för jag lyckats klara över 15 månader utan tabletter. Känner dock att jag behöver ett tag till för att komma tillrätta med mina känslor. De svallar liksom utanpå. Jag fick rådet häromdagen att sluta fred med mig själv. Borde ju vara den enklaste sak i världen men varför är det då så svårt…
