..och mådde dåligt inombords. Grät varje dag, isolerade mig och vid minsta lilla motgång kändes som om världen runt omkring rämnade. Lägg till ett stressigt heltidsarbete, en  4- åring och en 6-åring, barnens fritidsaktiviteter och känslan av att ens liv inte går ihop trots lojala vänner och en fantastisk man.

En deprimerad utmattad människa tänker inte rationellt eller förnuftsmässigt, allt handlar om där och just då. Överlevnad, det är så man överhuvudtaget klarar situationen.

Allting handlade om mig. Jag gav det som jag orkade till min omgivning. På jobbet fräste jag åt mina kollegor vid minsta lilla och livet kändes svårt. Hjärnan svämmade över med all information om hur lite jag var värd som människa och hopplösheten låg och gnagde.

Såklart kan man känna dessa känslor utan att vara deprimerad, allt handlar om hur lång tid man känner dessa känslor. Är det bara ett litet tag så är det normalt men pratar vi veckor eller månader så står vi snart inför en ohållbar livssituation. En tunnel utan ljus. Underbara Clara skrev att blogginlägg 2015 om när man varit stark för länge och avslutar sitt inlägg med..

”Trötthet är inte ett tecken på att man är dålig och lat utan att man kämpat hårt. Och lösningen kan förstås inte kan vara att kämpa hårdare och slita ännu mer – utan istället försöka hitta den där vilan man uppenbarligen behöver. Att vara utmattad är inte ett tecken på att man är svag utan på att man varit stark för länge.”
Underbara Clara

Att jag började tänka på allt det här igen är för att en kollega frågade mig i veckan hur det hade gått med mina tabletter. Hade jag dem fortfarande kvar eller hade jag gjort mig av med dem?

Jag blev rörd av omtanken och sa att jag har dem kvar. Hen undrade varför jag inte lämnat in dem till apoteket. Vet inte sa jag. Kanske en slags försäkran om att de finns där om jag skulle behöva dem.

-Hur var det att äta dem? Känner du någon skillnad?

När jag började med tabletterna var jag orolig, jag grät dagligen, hade svårt för att sova, ångest och panikattacker där hjärtat snörde ihop sig så det kändes som om att jag skulle sluta andas där och då. Allt kändes så hopplöst. Jag var i min egen bubbla och visste inte hur jag skulle få hål på den för att få se en skymt av världen utanför. Faktiskt tänkte jag inte ens tanken på att det gick att få hål på den. Bubblan fick istället bara starkare och starkare väggar samtidigt som den krympte. Jag kände mig så ensam…

Tabletterna gav mig livet tillbaka. Jag blev lugnare och tårarna bröt inte längre fram för minsta lilla. Det tog närmare ett halvår och ett antal sessioner i terapi men bubblan vidgades och så småningom sprack den.

Genom att äta  anti-depressiva preparat som SSRI blir man generellt mer förändringsbenägen än man kanske skulle ha varit i vanliga fall. Därför borde alltid SSRI-medicinering följas upp med terapi och inte enligt mig ses som en livslång medicinering.  Ingen och framförallt inte ungdomar borde få dessa tabletter utskrivna utan en chans att reflektera över hur de kan faktiskt kan påverka sitt sätt att tänka genom att få verktyg till sig tex hos en KBT-terapeut.

I vissa fall hjälper inte SSRI och det finns annan psykofarmaka att ta till. Jag vet inte alls hur det fungerar men jag vet att det hjälper många människor att faktiskt leva sitt liv och vissa av dessa mediciner är sådan som man kanske bör ta hela livet.

Nåja, nu har jag snart varit utan mina tabletter i 1 år.  Började nedtrappningen den 25 januari 2016 och tog min sista tablett den 4 mars samma år. Hade inga direkta biverkningar förutom illamående, huvudvärk och känslomässig instabilitet. Det sista märktes enligt min man framför under veckan efter då jag hade tagit min sista tablett.

4 mars firar jag 1 år. För mig en stor seger då jag försökt sluta innan men alltid fallit tillbaka och det faktum att jag förstått genom att titta tillbaka på mitt liv att jag haft depressioner även innan, blev bara lite mer påtagligt med både man, barn och heltidsarbete. Livspusslet det så fint heter.  Heja mig och heja alla er underbara människor som finns där ute. Nu kör jag på ett medicinfritt år till med mycket träning, reflektioner och snälla tankar om mig själv.

Vi är alla värda snälla tankar om oss själva för om vi mår bra så kommer även vår omgivning att må så mycket bättre. Ta hand om er och en härlig helg! ❤