Förluster..

fullsizerender-44Jag är 3 år gammal när min morfar dör. Inget som påverkar mig något stort men jag har ända en minnesbild av honom. Han ligger i den brun/vit/beiga soffan och sover. Ett av mina tidigaste minnen.

Efter hans död köper mamma och pappa,  mormor och morfars hus. Mormor blir kvar och hon blir en stor trygghet. Visst finns det saker som jag stör mig på, som när mamma hämtar mig på dagis precis vid halvfemsnåret. Clownen Manne visas på dagisets tv (även om det inte är det bästa programmet) är det det barnprogrammet jag får se, för klockan sex när barnprogrammet sätter igång ska mormor titta på nyheterna. Hon är äldst så det går först.

Jag börjar i skolan, mormor följer mig till skolbussen. Jag har en storebror och livet leker. Sedan kommer dagen när min storebror försvinner. Mamma är förtvivlad, vad mormor gör kommer jag inte ihåg men jag kommer ihåg min mamma. Hennes tårar och förtvivlan innan hon förstår vad som har hänt och efter. Hur hon ringer runt tills hon får veta var han är någonstans.

Hans ålder då, om jag kommer ihåg rätt, är mittemellan vad min yngsta och min äldsta dotter är nu. Jag älskar mina barn och kanske det är först sedan jag själv blev förälder som det är lättare att föreställa sig de känslor som skulle inträffa om mina barn försvann. Om de valde någon annan än mig.

En dag säger mamma att nu ska du får träffa din storebror och jag längtar och ser framemot det. Bara det att det är inte min storebror som jag träffar, det är en helt annan person, kall och avvisande och jag gråter i mitt inre. Mormor finns där alltid i bakgrunden och mammas alla syskon, mina underbara mostrar och kusiner. Det betyder nog mycket för min mamma att de finns där. Vi har aldrig pratat riktigt om hur hon bearbetade sorgen efter min storebror. Vi människor är tåliga vi får nog lära oss att stå ut helt enkelt.

När min lillebror föds händer det som inte får hända och han får syrebrist vid födseln. Han ligger i kuvös sina första veckor. Det är mycket som händer nu och jag är fortfarande bara på mitt åttonde levnadsår. Jag är glad när han föds men det innebär också att under hans uppväxt är det mest fokus på honom. Jag är frisk, har mina ben och är hyfsat duktig i skolan. Jag klarar mig bra och vill göra det men ibland känner jag mig ensam också.

Året efter lillebror föds, dör en av mina morbröder i cancer och min mormor går bort. Det är på sommaren. Vi ska safta och hon har sin ”saftastol” på köksbordet. En gammal stol som hon lägger på bordet med benen upp i vädret. Knyter en silduk mellan stolsbenen där bären ska ligga. Under ska flaskan stå. Jag kommer inte ihåg om det blev någon saft eller sylt den dagen. Kommer bara ihåg att mormor åkte till sjukhuset och aldrig mer kom hem. På kvällen var hon borta.

I vuxen ålder får jag ett missfall och en av mina bästa vänner får ett dödfött barn.  Det är mycket på arbetet och jag går in i en depression. Allt blir för mycket helt enkelt och den enklaste sak blir ett hinder där tårarna hela tiden ligger beredda att spruta ner för kinden.

För ett par månader sedan hade jag besök av en av alla mina kusiner. Vi brukar komma in på djupare samtal om allt och inget. Hon undrade hur det går utan mina tabletter och jag berättade. Under vårt samtal sa hon något väldigt klokt till mig. Att alla de gånger när jag mått riktigt dåligt i mitt liv har ett samband. Det verkar handla om förluster av något. Det är då jag blir sårbar, känner hur mitt skal börjar krackelera och hur jag sakta men säkert mals sönder.

Aldrig mer tänker jag. För nu vet jag, jag har aldrig kopplat det till det innan men nu när jag vet kan jag också vara bättre förberedd nästa gång. Alla dessa förluster har präglat mig till den person jag är idag. Och också gjort mig kapabel att ta hand om mig själv. Jag är en överlevare och det kommer jag alltid att vara. Och tabletterna då som jag åt under så många år och som jag nu klarat mig utan i månader. Jag försöker ersätta dem med motion och tid för mig själv. Peppar, peppar än så länge går det bra och förhoppningsvis i framtiden också. Min erfarenhetsbank har vuxit mycket under alla dessa år och nu när jag vet kan jag vara bättre förberedd än jag någonsin varit tidigare.

Det är viktigt att vi alla är rädda om varandra men även att vi ser oss själva och utövar självmedkänsla, försöker förstå, få självinsikt och acceptera oss själva. Det är först då vi kan utvecklas och växa vidare. ❤

 

8 thoughts on “Förluster..

  1. Allt vi går igenom formar oss 💕
    Det viktigaste, tycker jag, är att vi aldrig vet vad andra har nerstoppat i sin ryggsäck. Alla bär vi på något som format oss.

    Fantastiskt av dig att du klarar dig utan mediciner idag och att du nu vet när du krackelerar för då kan du möta upp när det börjar spricka. Vilken fantastisk kunskap om sig själv!

    Stor kram

    Liked by 1 person

    • Så sant som det är sagt. tack för din fina kommentar. Kanske det finns en dag då tabletter kan behövas igen men just nu känns det som om en stor portion motion och försök till att faktiskt se det positiva i tillvaron hjälper en hel del. Stor Kram tillbaka!

      Gilla

  2. Tack för att du delar med dig, jag känner mig hedrad att få läsa! Du har varit med om mycket men du har lyckats vända det till en styrka. Det är en (av flera, vill jag tro) egenskap jag tror vi delar. Jag har också oerhört svårt för förluster och avsked, även mindre såna. Ibland får jag bråka med mig själv för att inte undvika relationer av rädslan för att jag nån gång kommer att förlora dem.
    Du är klok som en bok och även om jag vet att du klandrar dig själv när du gör tokiga saker i relationen till dina döttrar (helt oundvikligt!) så är jag så övertygad man kan vara på distans att du är en alldeles förträfflig förebild för dem.

    Liked by 1 person

    • Stort tack för din återkoppling. Jag tror också precis som du att det faktum att vi kan vända våra svagheter till styrkor och se framåt och inte älta för mycket av det gamla gör att vi växer som människor. Har rannsakat mig själv och blir nog trots allt att jag fortsätter skriva i bloggen. Har fått många fina kommentarer sedan jag stängde av de jag känner som är övertygade om att det jag skriver och känner även kan hjälpa andra. Tyvärr är den dumma armen fortfarande inte helt bra men om jag jämför med hur den var för en månad sedan så är den tip topp nu. 🙂 Många kramar till dig och en härlig helg!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s