Drömma går ju..

..om alla de där sakerna som man vill göra eller åstadkomma. Ibland slår drömmar in och ibland tar det längre tid, eller så kanske drömmarna ändras längs vägen. Ibland inträffar de inte alls och det kan vara ok också. Då är det bara att sätta nya mål och kämpa för det.

När jag var liten drömde jag om andra verkligheter. Jag läste mängder av böcker och blev min egna hjälte i oändligt många äventyr. En högst verklig verklighetsflykt. Idag är jag vardagshjälte i det egna livet som så många andra runt om mig.

Saker som ska klaras av, människor som skriver listor, kämpar efter mer och mer för att bli nöjda. Hur många av oss kämpar och kämpar utan att veta vad vi ska nå? Viktigt att sätta mål och uppfylla drömmar tycker jag. Det ska vara realistiskt och genomförbart. Om jag kämpar mot ett mål och lyckas genomföra det känns det en tillfredsställelse i hela kroppen. Och vet du vad! När målet är nått stanna upp och njut av det innan du rusar vidare till nästa sak. Vi är alla värda det!

Att kämpa för kämpandes skull, var ligger tillfredsställelsen i det? Då går det ju aldrig att veta när man kan vara nöjd. Risken är att vi driver på oss själva för hårt. Njuter inte av att vara här och nu.

Jag har ett mål jag kämpar för just nu. Det kan gå hur som helst och hur det än går så kommer jag i alla fall vara stolt i vissheten att jag gjorde mitt bästa men ibland räcker det inte. Det finns alltid andra som är bättre och ingen skam i det. Det betyder bara att någon gång är det jag som är den bättre och en annan gång är det någon annan. Det är livet. Jag lovar att tala om hur det går oavsett resultatet men det dröjer nog någon månad till innan jag vet hur det går.

Var på konferens i veckan i Stockholm och på den ena kvällen pratade Christer Fuglesang. Det tog mer än 14 år innan han kom upp i rymden men han åkte dit efter oändliga förberedelser. Himla häftigt och inspirerande! Ha en riktigt fortsatt bra helg!

 

Höstpromenad!

Besök idag av svägerska med son. Tjejerna fick leka med lillkussen medan svägerskan hjälpte mig med att dra upp grunderna för vår matsalsdel. Nu har jag en preliminär plan. Den kommer säkerligen att ta ett tag att genomföra men nu har jag en hyfsad idé om matsalsbord, stolar, hyllsystem och sideboard som står på önskelistan.
img_1716

Många stora ekar som blivit fällda!img_1727

På väg mot sjön.img_1722

Stenar är kul men besvärligt att plocka när man har tumvantar. img_1721

Skummade ordentligt vid stranden idag. img_1728

Hittade även 3 vitsippor, inte bästa bilden men tittar ni noga så ser ni nog något. 🙂img_1729

img_1717img_1732

Tack för en härlig dag. Snart fyller lillkusinen 1 år.

Förluster..

fullsizerender-44Jag är 3 år gammal när min morfar dör. Inget som påverkar mig något stort men jag har ända en minnesbild av honom. Han ligger i den brun/vit/beiga soffan och sover. Ett av mina tidigaste minnen.

Efter hans död köper mamma och pappa,  mormor och morfars hus. Mormor blir kvar och hon blir en stor trygghet. Visst finns det saker som jag stör mig på, som när mamma hämtar mig på dagis precis vid halvfemsnåret. Clownen Manne visas på dagisets tv (även om det inte är det bästa programmet) är det det barnprogrammet jag får se, för klockan sex när barnprogrammet sätter igång ska mormor titta på nyheterna. Hon är äldst så det går först.

Jag börjar i skolan, mormor följer mig till skolbussen. Jag har en storebror och livet leker. Sedan kommer dagen när min storebror försvinner. Mamma är förtvivlad, vad mormor gör kommer jag inte ihåg men jag kommer ihåg min mamma. Hennes tårar och förtvivlan innan hon förstår vad som har hänt och efter. Hur hon ringer runt tills hon får veta var han är någonstans.

Hans ålder då, om jag kommer ihåg rätt, är mittemellan vad min yngsta och min äldsta dotter är nu. Jag älskar mina barn och kanske det är först sedan jag själv blev förälder som det är lättare att föreställa sig de känslor som skulle inträffa om mina barn försvann. Om de valde någon annan än mig.

En dag säger mamma att nu ska du får träffa din storebror och jag längtar och ser framemot det. Bara det att det är inte min storebror som jag träffar, det är en helt annan person, kall och avvisande och jag gråter i mitt inre. Mormor finns där alltid i bakgrunden och mammas alla syskon, mina underbara mostrar och kusiner. Det betyder nog mycket för min mamma att de finns där. Vi har aldrig pratat riktigt om hur hon bearbetade sorgen efter min storebror. Vi människor är tåliga vi får nog lära oss att stå ut helt enkelt.

När min lillebror föds händer det som inte får hända och han får syrebrist vid födseln. Han ligger i kuvös sina första veckor. Det är mycket som händer nu och jag är fortfarande bara på mitt åttonde levnadsår. Jag är glad när han föds men det innebär också att under hans uppväxt är det mest fokus på honom. Jag är frisk, har mina ben och är hyfsat duktig i skolan. Jag klarar mig bra och vill göra det men ibland känner jag mig ensam också.

Året efter lillebror föds, dör en av mina morbröder i cancer och min mormor går bort. Det är på sommaren. Vi ska safta och hon har sin ”saftastol” på köksbordet. En gammal stol som hon lägger på bordet med benen upp i vädret. Knyter en silduk mellan stolsbenen där bären ska ligga. Under ska flaskan stå. Jag kommer inte ihåg om det blev någon saft eller sylt den dagen. Kommer bara ihåg att mormor åkte till sjukhuset och aldrig mer kom hem. På kvällen var hon borta.

I vuxen ålder får jag ett missfall och en av mina bästa vänner får ett dödfött barn.  Det är mycket på arbetet och jag går in i en depression. Allt blir för mycket helt enkelt och den enklaste sak blir ett hinder där tårarna hela tiden ligger beredda att spruta ner för kinden.

För ett par månader sedan hade jag besök av en av alla mina kusiner. Vi brukar komma in på djupare samtal om allt och inget. Hon undrade hur det går utan mina tabletter och jag berättade. Under vårt samtal sa hon något väldigt klokt till mig. Att alla de gånger när jag mått riktigt dåligt i mitt liv har ett samband. Det verkar handla om förluster av något. Det är då jag blir sårbar, känner hur mitt skal börjar krackelera och hur jag sakta men säkert mals sönder.

Aldrig mer tänker jag. För nu vet jag, jag har aldrig kopplat det till det innan men nu när jag vet kan jag också vara bättre förberedd nästa gång. Alla dessa förluster har präglat mig till den person jag är idag. Och också gjort mig kapabel att ta hand om mig själv. Jag är en överlevare och det kommer jag alltid att vara. Och tabletterna då som jag åt under så många år och som jag nu klarat mig utan i månader. Jag försöker ersätta dem med motion och tid för mig själv. Peppar, peppar än så länge går det bra och förhoppningsvis i framtiden också. Min erfarenhetsbank har vuxit mycket under alla dessa år och nu när jag vet kan jag vara bättre förberedd än jag någonsin varit tidigare.

Det är viktigt att vi alla är rädda om varandra men även att vi ser oss själva och utövar självmedkänsla, försöker förstå, få självinsikt och acceptera oss själva. Det är först då vi kan utvecklas och växa vidare. ❤