Jag tänker att..

..det finns vissa saker som biter sig fast. Skapar små ärr långt inne i själen och fortfarande efter 40 år ålder kan minnen ploppa fram då och då.

Jag har faktiskt inte tänkt på det ett tag men så bråkade jag och min äldsta om dagen och jag inte bara höjde rösten utan jag skrek. Jag skriker väldigt sällan. Hon blev ledsen och jag skämdes, rösten liksom dog ut. Tänkte liksom inte så långt att min reaktion skulle skapa den följdreaktionen hos henne, fast det klart jag borde insett det. Det där med skrik leder aldrig till något bra.

När vi försonades berättade hon om ett barndomsminne från dagis när fröken skrikit på henne och att hon därefter aldrig tyckt lika mycket om samma fröken längre. Nu när jag hade skrikit tänkte hon tillbaka på just den situationen. Det handlade om ett missförstånd.  Fröken skrek på min dotter som använt ord hon snappat upp från ett tv-program och som hon inte hade någon aning om vad det betydde.

Ibland är vi vuxna snara att döma istället för att enkelt fråga: Varför säger du så, vet du vad det du just sa betyder? I många fall kanske barnet inte har någon aning. Barn härmar, från hemmet, från andra situationer, från tv. Det är deras sätt att försöka passa in med andra tills dess att de utvecklar sin egen självständighet. Det är alltid bättre att sträva efter en dialog än en diskussion men ibland när frustrationen tar överhanden, vad ska man göra då? Ja, inte skrika som jag gjorde utan kanske bara helt enkelt lämna tills känslorna svalnat för att återkomma när vågorna ligger stilla inombords.

Hela situationen fick mig att tänka tillbaka på hur mycket av det som vi säger och gör mot andra, medvetet eller omedvetet kan skapa ärr. Trots att de läks kommer de alltid att finnas kvar. Det är som berättelsen om den hela tallriken som far i golvet. Det går att göra den hel igen men sprickorna kommer alltid att finnas där.

Jag kommer ihåg mina favoritfröknar på dagis som hette likadant. Fast den ena gillade jag lite mer än andra. En dag tog hon mig i armen jättehårt. Jag kommer inte ihåg varför men jag kommer ihåg att det gjorde ont. Inte för att hon tog mig i armen utan för att det var just hon. Jag kände mig sviken och det satt alltid där som en liten tagg efteråt. Kanske för att vi aldrig pratade om det.

Jag  vill gärna reda ut om varför konflikter uppstår. Dels för att jag tror att vi lär oss något om det men kanske även för att mildra ärret som alltid kommer att sitta kvar.IMG_7091

Jag beundrar er föräldrar som lyckas med att behålla lugnet i alla situationer och jag vill ge mina barn förutsättningar att kunna göra det med sina barn.

Allt börjar inom oss själva, att bryta mönster, att vara starka och veta att vår framtid är inte utstakad, vi skapar den själva. Vi har själva nyckeln till att lyckas.

 

One thought on “Jag tänker att..

  1. Klokt 😊 kan tänka att vi är sällan ”perfekta” som föräldrar och kanske är det bra också. Huvudsaken är att de alltid känner sig älskade och bekräftade, har förtroende för oss 😊 kram

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s