Början av mitt liv..

Ibland undrar jag hur början av mitt liv såg ut. Vad jag kände när den kalla luften smekte min hud, om jag saknade det jag lämnade bakom mig. Hur det kändes att vara hjälplös och utlämnad. Jag tror att jag kände mig trygg. Jag fick äntligen träffa de personer som jag hört i flera månader i min egen trygga verklighet.

Jag tror att lyckan över att få mig var total och jag tror att mina föräldrar kände stolthet när de såg mig. Jag vägde nästan 4 kg och var 52 centimeter lång, blå ögon och mörkt hår, 10 fingrar och 10 tår. Ett skrikande flickebarn som föddes på Johannadagen och fick namn därefter.

På bilderna ser jag glad ut. Min barnvagn är en brun vagn med gult foder, typiskt 70-tal och så himla rätt. På en annan bild ligger jag mellan mina kusiner Linda och Pär. Vi föddes samma år, jag i juli och de andra två i maj.

Jag föddes i Blekinges största stad, av någon anledning skickade de vidare min mamma från Karlshamns lasarett ända till Karlskrona. Kanske mamma har berättat varför, kanske jag har glömt. Jag tänker på hur man som barn ovetandes föds in i ett liv och beroendet till föräldrarna är totalt. Vilket ansvar som börjar i samma ögonblick någon blir förälder, hur starkt man präglas av det man upplever och ser under sin uppväxt.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag började rulla runt, sitta eller gå. Jag tror inte heller att mina föräldrar dokumenterat det men ibland undrar jag.

Jag undrar också hur jag var som liten, för jag kommer inte riktigt ihåg. Jag kommer ihåg min mormor. Jag vet att vi flyttade från Olofström när min morfar dog.  Jag ser hur han lägger sig ner på den bruna, randiga soffan. Jag tror inte att jag saknar honom när han dör.

Jag kommer ihåg hur jag under uppväxten hade svårt att förstå att min mormor också var farmor. Hur kunde hon vara farmor också? Jag förstod inte det.

Jag kommer ihåg att det ibland kändes som om solen följde efter mig. Vi körde långa sträckor och solen övergav mig inte. Den fanns där och följde mig.

Långa stunder när jag var liten var jag så lycklig att jag kunde spricka men det kom också mörkare tider när jag blev äldre, präglade av sorg och konflikter. Att lyssna när vuxna grälar och  tror att man sover. Att välja sida i konflikter. Sådant sliter på ett barn. Att inte riktigt veta hur man ska bete sig. Att alltid lära sig att vuxna har rätt. Sådant sliter på ett barn.

Vi vuxna har mer inverkan på våra barn än vi ibland själva inser. Om barn har rätt är det viktigt att erkänna det. Var i ligger prestigen att hävda att de vuxna alltid har rätt?  Det finns alltid två saker av allting och balans är viktigt när det gäller de flesta frågeställningar. Ett barns åsikt är lika viktigt som en vuxens, ett barns känslor är lika viktigt som en vuxen men ibland tenderar vi att glömma bort det.

 

 

 

2 tankar om “Början av mitt liv..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s