Jag vet inte vad..

..jag ska skriva. Känner samtidigt att jag vill skriva något. Jag gick på träningen hos Emma ikväll, första gången sedan någon gång i höstas.

Nu sitter jag här hemma med blandade känslor om vartannat. Kroppsligt är jag totalt slut och väldigt illamående och yr, tror dock inte att det sista har med träningen att göra. Utan det är snarare det faktum att jag inte tagit någon tablett sedan i lördags. Imorgon ska jag ta en igen när jag vaknar och sedan blir nästa gång på fredag. Vi får se hur det känns på nästa steady state som kommer till helgen.

J frågade om jag tyckte om dagens pass och jag kunde inte svara att jag gjorde det. Inte för att det inte var bra utan för att jag blev besviken på mig själv, på den styrka jag tappat.

Kunde fortfarande göra armhävningar, knäböj mm men flåset var inte där. Jag genomförde passet efter bästa förmåga men den räckte inte riktigt till, inte som innan.  Inte som i somras när jag sprang milen och mådde bättre än jag gjort på mycket länge. Jag ska dit igen och vad jag än tyckte om dagens pass så är det trägen som vinner. Jag vet att jag är envis, en av mina bästa och sämsta sidor…

Detta är början på mina 12 veckor att bli starkare, 12 veckor som förhoppningsvis blir fler. Jag gick också en halvtimmes promenad på lunchen. Att gå i raskt takt mitt på dagen är bra för att rensa huvudet. Jag känner att stressen släpper på ett helt annat sätt och eftermiddagen blir mycket effektivare. Känner mig också tacksam för solens strålar, att känna värmen mot min hud, vinden i ansiktet. Jag känner mig levande!

Under hösten har jag jobbat mycket med mina tankar.  Det har gett resultat. Sättet jag tänker definierar mycket vem jag är. Tänker jag dåliga tankar blir det dåligt men tänker jag konstruktivt och positivt blir det bra. Jag känner mig harmonisk inombords för tillfället och jag tror att det lyser igenom. Utom kanske på dagens pass där jag måste erkänna att tårarna låg ganska nära ett slag. De bröt dock inte ut, något jävlar anamma har jag inom mig även om det var mindre av den varan idag.

Innan när jag tränade brukade jag beskriva mina träningspass ganska utförligt men jag hoppar det denna gången. Men skulle tro att det kommer igen…

Det var roligt att se alla igen, både gamla och nya ansikten. Tack för att ni peppade mig och tack för att ni påminde mig om att inte jämföra mig med er andra. Det jag gör är för min egen skull!

En början god som någon är att överhuvudtaget ta sig till träningslokalen. Nu ler jag, för när jag skrev det kände jag en viss stolthet inom mig. Vågar inte lova att det är en trend igen men jag ska kämpa för att komma tillbaka. Tack underbara ni som peppade mig att ta mig till dagens pass också. Anita, du vet vad som gäller på söndag om du läser detta! ❤

Tack för att ni låter mig känna mig värdefull precis som jag är!

5 tankar om “Jag vet inte vad..

  1. Var försiktig med att ställa för stora krav på dig själv. Du kan ju inte ha konserverat formen sedan i somras men det var ju inte längre sedan än att du snart kan vara där igen. Det kommer att gå bra, vänd det till lite jävlar anamma så ska du se att du är på samma raka väg där som med det mesta annat 🙂
    /Säger hon vars form inte ens förtjänar vara på samma planet som din…

    Liked by 1 person

    • Fast det känns nästan som formen blivit konserverad fast i kylskåpsform. Jag har haft så ont idag, att gå i trapporna har varit ren pina. 🙂 Din form förtjänar väl visst att vara på samma planet. Tror inte att det är så farligt som du tycker man är oftast sin egen värsta kritiker. Kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s