Att ta sina barn på allvar..

..borde väl vara hur enkelt som helst? Varför är det då så svårt ibland. Jag tror att jag i tidigare inlägg nämnt att jag har svårt att försona med mig ”gnällighet”.

Förstå mig rätt, ibland kan det vara skönt att gnälla av sig och det är eller kan vara helt berättigat men…  Det är när man går över gnällighetsgränsen som det börjar bli jobbigt. Det är då det gäller att ta tag i det hela, bryta mönster och hitta vägen ut ur gnällighetsträsket.  Jag påstår inte att det är lätt men det går att lära sig med stöd på vägen.

Om man vill lära sina barn det, ska man INTE göra som jag gjorde häromdagen. Trött irriterad och lite halvsur (efter att verkligen ha försökt vara en pedagogisk mamma halva natten) vann mitt usla morgonhumör och jag kläckte ur mig något i stil med. ”Det hjälper inte att tycka synd om sig själv”. En hemsk mening som jag ångrade i samma ögonblick som den lämnade min mun och jag undrar hur jag tänkte ?

Reaktionen från min dotter kan ni säkert förstå, när hon med gråten i halsen störtade ut till skolbussen utan att ens kasta en blick bakom sig. Inte så som jag ville att det skulle bli direkt. När jag kom hem den kvällen möttes jag av ett förlåt. Jag bad också om förlåtelse. Jag vet att den där tycka synd om sig själv saken borde jag inte säga. Jag har till och med lovat att försöka låta bli och säga den och ändå ligger den där som ett litet klister på tungan redo att lossna när känslorna släpps loss. Superklister, någon?

Jag märker att min pedagogiska mammasida varvas med den mindre pedagogiska mammasidan. Allt som oftast beror det mycket på hur det varit på jobb under dagen, om jag fått sova tillräckligt osv..

halloween

Jag var en betydligt bättre mamma i den stora spökdiskussionen, där jag till sist fick erkänna (efter att ha sagt att spöken inte finns för att lugna henne) att jag inte vet hur det ligger till:

– Jag måste erkänna att jag har haft fel. Det är faktiskt så att jag vet inte om spöken finns eller inte.. men om de finns är jag övertygad om att de är snälla. För vem har väl hört talas om spöken som rånar banker, slår gamla tanter eller mördar varandra?

Helt plötsligt tog en diskussion slut som vi haft halva kvällen. Allt handlade om att jag skulle bekräfta känslan hos min dotter. Visa att jag tog henne och hennes känslor på allvar, bekräftelse helt enkelt. Hon blev plötsligt lugnare och hon svarade:

-Precis mamma, precis. Jag tror att vi återföds i andras kroppar. Vem vet, jag kanske egentligen är din mormor eller farmor som har återfötts..

Ok, lite spooky  men om min farmor eller mormor har återfötts som min dotter kanske jag helt enkelt bara ska känna mig extra trygg istället. 😉 Hoppas att ni haft en fin dag och får en ännu bättre vecka. Förresten en fråga, tror ni på spöken?

4 thoughts on “Att ta sina barn på allvar..

  1. Vi har alla våra brister, ingen kan vara perfekt och agera felfritt hur gärna man än vill. Huvudsaken är att man kan erkänna att man gjort eller tänkt fel, säga att man inte kan och förstår allt, … och viktigast av allt, att kunna säga förlåt, såsom ni gjorde ❤

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s