I snart 7 år..

IMG_9515

…har jag ätit antidepressiva. Började ta det i samband med depression och sedan har det bara fortgått. Sorten jag äter är ett SSRI-preparat och jag minns att när jag började med medicinen var det hemska månader. När jag mådde som sämst var jag uppe i maxdos men nu äter jag ”bara” halv dos”  och har gjort det de senaste tre åren av mitt liv.

Jag ville egentligen aldrig börja äta medicin men min terapeut tillsammans med läkare menade på att det var bra. På så sätt kunde jag tillgodogöra mig samtalsterapin lättare. Jag nappade på deras förslag och testade. Första sex månaderna var hemska och min ångest var något enorm men jag tror att en anledning till min terapeut ville att jag skulle försöka ta dem var för att jag ibland i enstaka fantasier funderade på hur mitt självmord skulle gå till. Efter de sex månaderna stabiliserade sig det hela och jag har inte tänkt på att ta mitt liv sedan dess. Faktum är att tabletterna har hjälpt mig igenom en väldigt svår period av mitt liv och gett mig en livskvalité jag inte hade innan.

Så många gånger jag inte kände mig hemma utan bara som en åskådare till allt som hände runt omkring mig. Numera är jag mer delaktigt och jag har jobbat med mig själv. De senaste sex månaderna har jag mått dåligt igen och jag har tom tänkt att jag behöver öka min medicindos men innerst inne vill jag inte det. Det är något fel om jag ska öka på tablettdosen för att orka med vardagen. Då är det verkligen något fundamentalt fel någonstans och förändringen behöver göras någon annanstans.

Jag förstår att det kan vara ”skämmigt” för familj, vänner och släktingar att jag skriver det här men samtidigt är detta ett så oerhört viktigt ämne att prata om. Det finns personer som mår oerhört dåligt och mycket sämre än jag någonsin har gjort som kanske aldrig skulle våga säga det till någon annan. Enda sättet att skapa förståelse är att prata om det, skriva om det, ha en dialog om det utan att stämplas. Jag har skrivit om det en gång och skriver igen: Vi är alla olika!

Just nu känner jag mig väldigt kluven. Det kommer mer och mer rapporter om hur SSRImedel skapar ett beroende och förändrar en i grunden och jag blir rädd. Jag har suttit och googlat om utsättning av den medicin jag äter och för många verkar utsättningsperioden vara oerhört mycket värre än tillvänjningen. Jag undrar hur jag ska göra med mitt liv och mina tabletter. Ska jag försöka minska, ska jag utsätta mig för utsättningssymptomen som beskrivs på följande sätt:

Utsättningssymtom: yrsel (känsla av ostadighet eller balanssvårigheter), känselrubbningar såsom myrkrypningar, brännande känsla och, mindre vanligt, känsla av elektriska stötar (inklusive sådana känslor i huvudet), sömnstörningar (livliga drömmar, mardrömmar, oförmåga att sova), känsla av ångest, huvudvärk, illamående, svettning (inklusive nattliga svettningar) känsla av rastlöshet eller upprördhet, tremor (darrningar), känsla av att vara förvirrad eller desorienterad, känslomässig instabilitet eller irritabilitet, diarré, synstörningar, hjärtklappning.

Eller ska jag fortsätta äta, kanske rentav trappa upp? Vad gör jag mot mig och min hjärna. Är det bra eller är det dåligt? Jag vet inte men en sak vet jag. Jag mår dåligt av att läsa alla dessa artiklar som säger att SSRI preparat inte hjälper och att ett placebo hade haft lika stor effekt. Jag tror faktiskt inte det, jag VET att det inte är så i mitt fall men jag undrar fortfarande hur jag ska förhålla mig till min framtida medicinering.

Blev långt inlägg idag men har mycket att tänka på. Ha en underbart fin helg och om du känner någon eller kanske själv har ätit eller trappat ut från antidepressiva så hade det varit guld värt med kommentarer om det, antingen här (går att vara anonym ;-))  eller på min fbsida som heter Fru Månsson. Så tacksam om jag hade kunnat fått ta del av andras erfarenheter gällande uttrappning av medicin för om jag googlar verkar ju alla bara ha drabbats av hemska symptom. Nästan så jag blir lite mörkrädd och undrar vad jag gav mig in på för 7 år sedan…

 

23 thoughts on “I snart 7 år..

  1. En fundering.
    Är det inte så att de som mår väldigt dåligt har mycket lättare att ”skriva av sig” på nätet än de som inte drabbad lika hårt. Jag misstänker att det där är väldigt individuellt (precis som med allting annat). Mitt råd är att skippa Google och prata direkt med läkaren om din oro.

    Du vet var jag finns. Som alltid. 😘

    Liked by 1 person

    • Du är alltid lika klok Cissi, som alltid! Hoppas att du får en underbart fin helg! Hade velat skicka en pussgubbe till dig med 😉 men vet inte hur jag gör dem här så du får inbilla dig att jag skickar en. Kramar till dig allra finaste du.

      Gilla

  2. Jag åt tabletter när jag var sjukskriven för att få sova. Slutade för 1,5 år sedan. Ville först inte men glad att jag gjorde det i alla fall. Gick dock upp i vikt vilket kanske är ett i-landsproblem i det stora hela. Behöver man så behöver man. Men kanske bättre att trappa ner? Känn efter och läs inte en massa. Du känner din kropp bäst 💛

    Liked by 1 person

  3. Jag kan såklart inte råda dig, det kan bara en läkare som du har förtroende för (hemskt viktigt att träffa nån som fattar dock). Men jag kan känna igen mig. Jag föll platt i livet och var så nära botten jag kunde. För att ens kunna tillgodose mig terapi fick jag mediciner och det var helt rätt då. Träffade under åren en rad olika terapeuter med olika seriositet och inriktning. En del fantastiska, en del riktigt usla. En äldre psykoterapeut var den som fick mig mest på rätt väg. Hon letade fram ilskan i mig, kraften i mig själv på nåt vis.
    Jag åt mediciner i tio år drygt, de sista åren knappt utan att träffa läkare. Psykologer såg till att jag alltid hade recept och de höjde/sänkte dem också. Träffade en ny människa i livet som ställde en del frågor och som fick mig att vilja prova utan och så trappade jag ner själv. Det var jobbigt, det ska jag väl säga, men det gick. Och plötsligt vidgades känsloregistret igen. Det är 12 år sen nu och jag ångrar mig inte. Jag är och förblir en grubblande, på vissa sätt skör och i vissa aspekter hyperkänslig människa med toppar och dalar, med mycket ångest som jag försöker hantera själv på andra sätt, men också med en massa inre styrka har jag lärt mig. Jag har gått tillbaka till (bra) psykologer ibland och det räcker ofta långt, i mitt tycke är det ändå det som hjälpt mig mest; att prata och jobba på det som är jobbigt. Att utmana tankesätt. Jobbigare än mediciner, men bättre, tycker jag. Jag säger inte att SSRI-preparat är dåliga; de gjorde nog att jag överlevde och de kan absolut få en på banan igen, men jag är av den åsikten att de inte är lösningen.
    Jag vill inte råda dig, bara dela med mig. Vad du än bestämmer dig för kan du ångra sen. Försök ställa lagom krav och var öppen, är nog mina råd (som jag är halvbra på att följa själv). Och skäms inte! Kram

    Liked by 1 person

    • Det är just det att jag har ingen läkare för tillfället som jag har förtroende för och så har det varit de 3 senaste åren. Slutade du på egen hand eller hade du läkarkontakt under tiden? Jag känner igen mig precis i det du skriver om dig själv både när det gäller skörhet, grubblandet, topparna och dalarna men också den inre styrkan. Jag uppfattar mig själv som stark och vill absolut inte att människor ska uppfatta mig heller annorlunda. Precis som du började jag äta medicin för att tillgodogöra mig terapin och utan medicinen vet jag inte heller om jag varit här idag. Jag har träffat 2 bra samtalsterapeuter i mitt liv varav den sista verkligen gjorde en stor skillnad för mitt tankesätt. Jag försöker tänka tillbaka på det nu och försöker hantera tankarna nu men känner mig vilse och är tacksam för att du delar med dig. När du slutade med medicinen gjorde du något annat samtidigt, ändrade du kost, började motionera mer fortsätta med ditt reflekterande tankesätt? Hur lång tid tog det för dig att sluta? Tack Sara för att du delar med dig! Kramar och Ps, jag skäms inte men vill inte heller att det ska spilla över på min familj. Finns så många fördomar om psykisk ohälsa som tex depression och då är den ändå rätt så vanlig. Har läst att var 10 kvinna någon gång i livet drabbas av detta. Tack för att du delar med dig! Många kramar och ha en bra söndag.

      Gilla

      • Jag slutade själv, utan läkare men med mycket stöd av sambon. Psykologen jag träffade då var av den sämre sorten och han avrådde nedtrappning samtidigt som jag inte ‘fick’ träffa läkare, som jag upplevde det. Så jag kapade kontakten och gjorde det själv. Jag hade känningar av medicinen redan om jag råkade glömma bort en tablett, så jag visste att det skulle bli jobbigt. Jag blev trött, yr, fick hjärtklappning (som gav ångest) och hade svårt att sova. Nu minns jag inte längre hur lång tid det tog, men jag gick från maxdos ner till noll och jag tror att jag lät det ta den tid som kändes vettigt. Sista halva tabletten gick enkelt, om jag minns rätt. Skulle jag gissa så kanske några månader, under halvåret tror jag (det var så länge sen och tiden då har som pressats ihop).
        Just när det skedde gjorde jag inte så många förändringar, det var nog med medicinen. Så snart jag kunde började jag dock promenera hemskt mycket. Jag lyssnade på musik och gick, det rensade huvudet, hjälpte till med sömnen och gjorde att jag kände mig lite levande. Jag skrev också, mest för mig själv, men det var också något som hjälpte. Och så försökte jag se roliga saker på film (och gladde mig åt att jag faktiskt började minnas det jag såg, jag hade fasligt bekymmer med minnet under medicintiden av nån anledning). Jag gick upp en massa i vikt under tiden jag åt tabletterna och därtill arbetade jag natt, vilket jag fortsatte med i ett antal år, så det är den vikten jag försöker jobba bort idag. Jag hann skapa ett tröstbeteende och en ond cirkel som är lite svår att kapa.
        Jag tror på dig! Vi verkar inte helt olika på nåt märkligt sätt. Men det är du som bestämmer vad du vill göra. Sätt en plan och försök hålla den. Det behöver kanske inte bli jobbigt men det kan bli det, kom då ihåg varför du bestämde dig och sov på saken innan du ändrar din plan, det är väl tipset. Jag hade många tårar men som sagt en stöttande sambo gjorde tricket. Kram och trevlig söndag på dig med!

        Liked by 1 person

        • Tack för att du delar med dig, håller med dig om att vi verkar rätt lika men så är ju våra mammor kusiner, kanske släktdrag ;-). Jag tror det kan bli jobbigt, när jag glömmer tabletten en dag märker jag det, men mest i form av illamående men jag har i stort sett bestämt mig att jag vill sluta. Jag hoppas bara att jag gör rätt. Kram och tack för din stöttning.

          Gilla

  4. Pingback: Vad är viktigt för dig? | Fru Månsson

    • Det är min plan men jag förstår också att utsättningssymptomen inte är att lika med. Har av hänsyn framförallt till min familj ätit i många år nu som sagt men jag tror också att det på naturlig väg borde f innas sätt att hantera sin hälsa. Det gäller bara att skapa förutsättningarna samt att stå ut den tid det tar att lämna medicinen, för det kan nog ta tid.

      Liked by 1 person

      • Apropå förutsättningar – så innehåller antidepressiva mediciner syntetiskt = industritillverkat serotonin.

        I ekologiska valnötter finns tryptofan – som är en råvara för kroppens egen produktion av naturligt serotonin. Värt att prova som komplement till medicin ?

        Liked by 1 person

            • En bensindriven bil fungerar perfekt ifall Wi tankar den med bensin. Ifall Wi får för Oss att spä ut bensinen med diesel – så går den sämre och sämre ju mera diesel som bensinen blandas ut med. Tankar Wi bensinaren med 100 % diesel – så går det överhuvudtaget ej att få igång den. Det finns inget hokus pokus i detta.

              Wåra fysiska Kroppar i kött är predestinerade för = gjorda för att leva på ”bensin” = proteiner (”fyrbent” kött, fågel, fisk, ägg osv), animaliskt fett, smör, vispgrädde osv och ekologiskt fett av typ kokosolja och olivolja. Det ger en jämn blodsockernivå. Av detta producerar Kroppen sen den glukos = det blodsocker som Kroppen behöver för en ”perfekt” funktion. Det finns inget hokus pokus i detta.

              Socker och kolhydrater är helt enkelt ”diesel” för en människas Kropp. Thats it.

              Liked by 1 person

              • Förstår din poäng och det är sant att vi borde tänka mer på vad vi äter. Försöker göra det i grunden och tom de senaste åren men har fallit ifrån den senaste tiden så jag har nog helt enkelt lite mycket diesel i min bensinkropp också. Alla bäckar små..

                Liked by 1 person

  5. Jag är ingen vän av mediciner, men ibland har man inget annat val. Det är nu 20 år sedan, jag fullständigt tappade fotfästet, och bara föll, och föll, och föll, och där och då ville jag aldrig resa mig igen. Det som höll mig kvar va min dotter, jag kunde inte lämna henne, jag var tvungen att överleva, för hennes skull. På något sätt lyckades jag, på egen hand, ta mig till lasarettet, där blev jag inlagd och man satte in antidepressiva mediciner, när väl invänjningen var över, så mådde jag, efter omständigheterna, väldigt bra av medicinerna. Jag åt dom ganska många år, minns inte riktigt hur länge, men i vilket fall som helst så hjälpte dom mig, jag hade inte klarat mig utan. För ett par år sedan så var det dags igen, jag fick nya mediciner, dels antidepressiva tabletter, samt en tablett att sova på, efter ett antal veckor stod jag inte ut längre, hade fruktansvärda mardrömmar, vaknade på nätterna med händer så hårt knutna att jag knappt kunde räta ut dom, med mera, med mera… och när jag läste bipacksedeln så visade det sig att jag hade åtminstone åtta olika biverkningar, då bestämde jag mig för att på egen hand trappa ned på medicinerna. Det jag upplevde med alla dessa biverkningar, var fruktansvärt otäckt, jag blev riktigt rädd ett tag, så idag skulle jag inte våga ta mediciner igen, jag har blivit ordentligt skrämd. Jag hoppas att du lyckas med att trappa ned, och att du en dag ska kunna må bra även utan medicin, men det viktigaste är att du känner efter och gör det som känns bäst för dig, för det är ju högst individuellt. Jag hoppas att du kan få en läkare som du kan prata med och känner förtroende för, och som kan hjälpa dig i detta. Va rädd om dig, och många kramar från mig till dig!

    Liked by 1 person

    • Jag har redan börjat fast utan läkare, har ingen jag känner förtroende för just nu. Kommer dock att ta det väldigt långsamt. För 4 dagar sedan åt jag 10 mg som är halva maxdosen och det är också det jag legat på de närmaste 3 åren. Innan dess var jag uppe både på 15 och 20 mg. Nu har jag som sagt tagit 5 mg i 3 dagar och lär fortsätta med det ett par veckor tänkte jag. och se hur det går. Jag har ingen brådska med att trappa ner men det hade varit skönt att en sista gång se om jag kan vara utan. När jag fick tabletterna hjälpte de dock mig jättemycket och jag ångrar det inte men har i många år velat testa att sluta men inte vågat. Jag hoppas att det kommer att gå bra. 🙂 Kram

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s