Det är jobbigt att gräla..

…med sina barn. En del gräl känns onödiga och många gånger oförståeliga. Ibland säger jag något, menar inget speciellt men möts av en arg blick, en stängd dörr och jag fattar nada…

Kanske det är för att jag är vuxen och ser saker från ett vuxenperspektiv men jag är också mamma och inte deras bästa kompis. Ibland har jag fel och då säger jag förlåt.

Ibland går jag för långt, ofta vet jag när det händer. Precis som att hjärnan blir vettig i exakt samma ögonblick som orden lämnar min mun och det är försent. Ord kan inte tas tillbaka. Jag undrar vad de tänker och tycker och jag tänker tillbaka på när jag var barn. Hur jag kunde skrika, bete mig illa och sätta på musik på högsta volym. Kände mina föräldrar likadant som jag känner idag? Är det skillnad mellan pojkar och flickor?

Det värsta med grälen är att de tar mycket energi. Av någon anledning är de mer förekommande mellan mig och barnen, än barnen och J. Kanske spelar in att jag har hetsigare humör. J är lugn som en filbunke men när han blir arg, då passar följande djungelordspråk: ”Fantomens röst isar blodet”. Barnen är inte vana att höra sin pappa höja rösten vilket innebär att de för det mesta lyder på en gång. Vet inte om de gör det av ren förvåning eller något annat.;-)  I mitt fall blir vi ovänner så ofta att jag saknar överraskningsmomentet som J har.

Jag tänker att det ändå är positivt,  att grälen är en del av deras frigörelseprocess. Det är trots allt bättre att de agerar ut mot mig än mot andra. Eller som min mamma brukade säga om mig: Ängel borta men hemma … 😉

fantis

Tur att min man saknar både dödskallering och trikåer i alla fall men han hade säkert varit stilig i det också. 😉

 

7 thoughts on “Det är jobbigt att gräla..

  1. Det finns inget jobbigare än att bråka med sina barn, och ett tag kändes det som man inte gjorde annat, det är inte alls roligt. Jag minns tydligt smällandet i dörrar och den höga musiken, både jag och min dotter har ett hetsigt temperament, så orden och skriken kunde hagla mellan väggarna. Det är en tid som man helt enkelt måste ta sig igenom, och jag inbillar, utan nåt som helst belägg, att tjejer är jobbigare – jag var själv ingen ängel, inte hemma iaf 😀 Män i trikåer är verkligen inget som tilltalar mig, hi hi 😀 …däremot så älskade jag Fantomen! Jag var själv utklädd till Fantomen under en karneval i stan där vi alla skulle vara superhjältar, och det var precis vad Fantomen va för mig!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s