..är något av det bästa jag vet. Att ställa klockan och få gå upp en tidig morgon före alla andra, sätta på en kopp te, sätta mig att skriva, läsa eller bara vara.
Det är fortfarande mörkt när jag vaknar men sakta och säkert börjar det ljusna ute. Jag njuter. Njuter av knäppandet i elementen, njuter av det mjuka smattret som uppstår när mina fingrar vidrör tangentbordet och jag tänker att det är lycka att få ha sina stunder av ensamhet…
..jag gör detta för att jag djupt inom mig känner att jag måste. Att börja trappa ner Cipralex som jag skrev om i inlägget Jag känner mig lugn var inget lätt beslut. Jag inser att om det inte går som jag vill, får mitt beslut konsekvenser för mina närmaste, mina arbetskollegor, min familj och även mig själv.
Jag är inte modig, jag är faktiskt väldigt rädd, men jag känner tillförsikt. Jag har förstått på kommentarer jag fått att en del av er tycker att mitt beslut är modigt, andra kanske att det är själviskt och att en del undrar varför.
Har jag mått bra på mina tabletter?
Ja, det har jag. Dock har jag känt av ökad stress på mitt arbete under förra året vilket lett till att jag börjat tvivla på min förmåga. Jag ser mig själv som en högpresterare, en person med drivkraft, engagemang och empati men ibland när jag går på många nitar dräneras min energi och jag börjar tänka varför. Varför gör jag det här? Vad vill jag uppnå?
En dag sa jag till och med till min chef. ”Det här fungerar inte, jag måste nog justera min medicindos till något högre”. Efter att ha sagt detta högt och sedan funderat i några dagar insåg jag misstaget.
Istället för att tänka efter vad det är som gör att jag mår dåligt ville jag höja min medicindos för att justera mitt stämningsläge. Detta för att jag ska orka hålla ihop mina känslor. Faktum är att jag är en människa och vi är många som någon gång under vårt arbetsliv kommer att må på ett sätt som gör att vi måste stanna upp och reflektera över det vi gör.
Visst hade en doshöjning kunnat hjälpa mig i dagsläget men… att medicinera bort ett symptom är inte samma sak som att förstå varför.
Den stora frågan är, vad behöver jag justera i min arbetsbelastning och mitt tänkande för att jag ska kunna fortsätta att vara en högpresterande medarbetare och samtidigt en fungerande vän, fru, mamma etc. Jag började äta min medicin i samband med en depression och den situationen upplever jag inte att jag befinner mig i nu.
Planen är att fortsätta på samma dos tills den 8 februari. Då ska jag träffa en läkare och därefter är min plan att trappa ner ytterligare. Jag känner av lite i huvudet men är osäker på om det är sviterna efter veckans influensa eller om det är utsättningssymptom.
Jag vill också passa på att tacka alla er som delat med er av era egna historier och funderingar. Det är guld värt att veta att man inte brottas med samma problematik ensam utan tvärtom. Det känns som om vi är många fler där ute och ibland kanske närmare än man anar! Kram!
Vem tror ni vinner? 😉 Hade varit häftigt att bygga sina barn i lego och man hade nog varit garanterat ensam om det. Ha en fantastisk helg trots rusket ute. Nu ska jag äta sen frukost. 🙂
..men jag vet inte om det bara är ett skådespel. Märkligt nog tror jag inte det, för medvetet och omedvetet har jag funderat på att sluta ända sen jag började men tiden har aldrig varit rätt. Jag är inte säker på att det är rätt nu heller men frågan är om tiden någonsin kommer att bli rätt? Nu när jag har bestämt mig känner jag ett inre lugn. Precis som att ältandet för och emot tabletter har dränerat mig på energi som nu har frigjorts till annat.
Tabletterna har varit mina kryckor i snart 7 år, mitt extra stöd. Jag vill testa att gå utan ett tag, för jag kommer inte ihåg hur det var. Jag kommer inte ihåg vem jag var innan jag fick kryckor. Hur det kändes att gå och känna marken under mina fötter utan stöd. Jag kommer inte ihåg….I fyra dagar har jag ätit halva min medicindos, 5 mg istället för 10. Jag tänker att det är skönt att jag har bestämt mig.
Jag tänker att det måste ta tid att vänja mig av med kryckorna. Rycker jag dem direkt blir det balanssvårigheter. Nu sätter jag ut gradvis, 1 krycka i taget. Jag hoppas att jag gör rätt. Jag hoppas att jag slipper att få utsättningssymptom, som elektriska stötar i skallen, darrningar, synstörningar och allt annat som bipacksedeln varnar för. Läser man FASS kan man ju bli mörkrädd för mindre..
En del utsättningssymptom som balanssvårigheter eller känsla av ostadighet kan vara ok, det är trots allt kryckor vi pratar om. 😉
Det är dags att låsa upp nu och se vad som händer…Wish me luck och kram!
Tre dagar har jag mer eller mindre bara legat i soffan och gjort ingenting. Rätt skönt, samtidigt tär det på samvetet. Jag kan inte påstå att hemmet känns så där städat som man vill att det ska vara. Förutom möjligtvis golvet precis bredvid E:s säng.
För att att minimera smittan har jag sovit i E:s rum de senaste dagarna. Bredvid sängen står det en liten blå barnpinnstol. På denna stol ställer jag varje kväll ett vattenglas och nästan varje natt vaknar jag upp med torrhosta och räcker mig efter vattnet. Det gjorde jag även i natt. Det var bara det att när jag ställde tillbaka det halvfulla glaset ( som var ett stort glas) gjorde jag det mitt i luften. Resultatet blev en stor blöt pöl på golvet. Jag tände lampan, och i yrvaket tillstånd grabbade jag tag på det närmaste tygstycke jag fick tag på som råkade vara E:s t-shirt. Detta för att minimera den lilla floden som rann hotande nära gosedjurskorgen och min mobil.
Jag är så tacksam att jag inte tappade vattnet på telefonen, hade blivit mer kostsamt då. Nu blev det i alla fall bara en blöt t-shirt och och en väldigt ren fläck precis bredvid sängen. Får väl fundera på om pinnstolen är det mest optimala stället för vattnet är inte så säker på det längre. Det klart att om jag ska städa huset till helget får jag nog också hitta ett mer optimalt städsätt. Fläckvis rengöring som på detta sätt, kan nog ta sin lilla tid… 😉
Fru Månsson 