
..jag gör detta för att jag djupt inom mig känner att jag måste. Att börja trappa ner Cipralex som jag skrev om i inlägget Jag känner mig lugn var inget lätt beslut. Jag inser att om det inte går som jag vill, får mitt beslut konsekvenser för mina närmaste, mina arbetskollegor, min familj och även mig själv.
Jag är inte modig, jag är faktiskt väldigt rädd, men jag känner tillförsikt. Jag har förstått på kommentarer jag fått att en del av er tycker att mitt beslut är modigt, andra kanske att det är själviskt och att en del undrar varför.
Har jag mått bra på mina tabletter?
Ja, det har jag. Dock har jag känt av ökad stress på mitt arbete under förra året vilket lett till att jag börjat tvivla på min förmåga. Jag ser mig själv som en högpresterare, en person med drivkraft, engagemang och empati men ibland när jag går på många nitar dräneras min energi och jag börjar tänka varför. Varför gör jag det här? Vad vill jag uppnå?
En dag sa jag till och med till min chef. ”Det här fungerar inte, jag måste nog justera min medicindos till något högre”. Efter att ha sagt detta högt och sedan funderat i några dagar insåg jag misstaget.
Istället för att tänka efter vad det är som gör att jag mår dåligt ville jag höja min medicindos för att justera mitt stämningsläge. Detta för att jag ska orka hålla ihop mina känslor. Faktum är att jag är en människa och vi är många som någon gång under vårt arbetsliv kommer att må på ett sätt som gör att vi måste stanna upp och reflektera över det vi gör.
Visst hade en doshöjning kunnat hjälpa mig i dagsläget men… att medicinera bort ett symptom är inte samma sak som att förstå varför.
Den stora frågan är, vad behöver jag justera i min arbetsbelastning och mitt tänkande för att jag ska kunna fortsätta att vara en högpresterande medarbetare och samtidigt en fungerande vän, fru, mamma etc. Jag började äta min medicin i samband med en depression och den situationen upplever jag inte att jag befinner mig i nu.
Planen är att fortsätta på samma dos tills den 8 februari. Då ska jag träffa en läkare och därefter är min plan att trappa ner ytterligare. Jag känner av lite i huvudet men är osäker på om det är sviterna efter veckans influensa eller om det är utsättningssymptom.
Jag vill också passa på att tacka alla er som delat med er av era egna historier och funderingar. Det är guld värt att veta att man inte brottas med samma problematik ensam utan tvärtom. Det känns som om vi är många fler där ute och ibland kanske närmare än man anar! Kram!