I mitt facebookflöde dök det upp en länk till en väldigt läsvärd artikel med titeln Att gråta betyder inte att du är svag. Läs den!

Jag blev glad när jag läste den.  Artikelförfattaren konstaterar bland annat att följande om att gråta:

”Ibland är det allt vi kan göra när vi är trötta, för vi är trötta på att vara starka. Livet är alltför krävande och det är inte alltid vi klarar av allt.”

Huvudet på spiken, ibland känns det så men allt börjar inom oss. Kraven vi uppfattar från omgivningen är krav som vi mer eller mindre sätter på oss själva, fast tillskriver omgivningen.

Jag har inget emot att gråta men det är när det sker okontrollerat och i en situation som jag inte behärskar som det inte känns bra. För det är då det känns som om jag är dömd på förhand. Dömd av de som tittar och ser och jag undrar vad de tänker och tycker. Återigen lägger nog jag in mer i det hela än mina åskådare.

Inom mig vet jag att jag är stark. För jag gör allt för att ta nästa steg, för  att se det som är positivt i livet och jag vet att jag inte tjänar på att hålla det inom mig. Det finns personer som gör det och sakta men säkert bryter det ner deras liv och skapar bitterhet. I vissa fall kanske till och med ett martyrskap.

För flera år sedan gick jag hos en isländsk psykolog, som jag tyckte om denna kvinna. Hon lärde mig att bryta mina tankemönster, att analysera mina känslor och det som triggar igång skeenden i min kropp som får mig att må dåligt. Jag kommer aldrig att glömma en av de första gångerna hon frågade mig om jag hade något mål i livet. Ja, svarade jag. Jag vill inte bli bitter. Hon bad mig tänka på det jag nyss sagt och sa att det målet behövde kanske omformuleras till något annat.

Min resa hos henne, för det var verkligen en resa inom mig själv, innebar att vi gjorde det tillsammans. Jag delade mina tankar och känslor och jag fick hjälp att få perspektiv. Hjälp med att se på mitt liv på ett annorlunda sätt och trots att det var under en av de svårast perioderna i mitt liv, var det ändå mitt livs bästa resa.

Kram!