Tänk om..

…jag kunde skriva av mig all min smärta. Inte den kroppsliga utan den själsliga. Om varje ord skulle motsvara en tår mindre nerför kinden, som jag skulle skriva då. Om allt och om inget.

Tänk om jag bara kunde svinga ett trollspö och göra allt bra på en gång.

Tänk om jag bara kunde vara stark, stark på riktigt hela tiden, inte bara i kroppen utan även i sinnet.

Det gör ont nu, ont på riktigt i huvud, ont i mina ögon och ont i min själ. Tårarna har gjort ögonen röda, huvudet tungt och kinderna våta.

Tänk om jag orkade bry mig om alla andra som har det svårt ..men det går inte, inte nu.

Tänk om jag bara kunde stänga av allt, skulle jag må bättre då? Antagligen inte. Det måste ta vägen någonstans och om jag inte gör rum, exploderar det.

Tänk om det inte fanns…skulle jag vara tom då?

Det finns, det existerar och det är högst verkligt. Trycket över bröstet är verkligt och det gör ont. Det försvinner inte för att det ignoreras. Det sätter sig bara djupare och djupare. Får fäste i hjärna och hjärta.

Det krävs träning och åter träning, mental och kroppslig, sömn och mat, självrannsakan och reflektion. Att vilja förändras. Att se sig själv i ett större sammanhang och förstå att lösningen ligger inom mig själv. Andra kan finnas där men bara jag kan förändra mig själv.

Tänk om det kommer en dag då jag slutar att förändras då jag inte orkar med all energi som krävs i min förvandling. Alla gånger jag kastats ut i det okända både privat och arbetsmässigt.  Erfarenheten säger att jag klarar det varje gång och varje gång blir jag starkare.

Jag vet allt detta men varför är det då så svårt?

 

 

4 tankar om “Tänk om..

  1. Det var ett öppet brev och jag tror det lättar lite då människan skriver av sig. Så funkade det för mig efter skilsmässan. Visst har vägen till ett bättre mående krävt tid och kraftansträngningar, men det stämmer faktiskt att då man går igenom svårigheter, inte sopar dem under mattan eller försöka gå förbi dem, under eller över… då växer man. Men det kan också kännas som tomma ord då man själv är mitt inne i det svåra.
    Vet inte nu heller om du på riktigt har fysisk smärta, för det kan man ju få via psykisk sådan.

    Ibland måste man inte alls ha styrka att tänka på andra, att förstå det som händer i världen och känna empati. Man kan ha, och får ha, fullt upp med sig själv då läget verkligen är så.
    BAMSEKRAM ❤

    Liked by 1 person

    • Rent fysiskt kan jag få smärta som tryck över bröstet. Jag vet att jag måste stanna upp och andas men det är inte som jag hade det för några år sedan, då kunde jag få panikångest och bara stå och skaka övertygad om att jag skulle dö där och då. Som tur är har jag inte det längre. Men precis som du skriver så måste man ibland fokusera på sig själv. Tack för att du tog dig tid att kommentera även om det är ett ”jobbigt” inlägg. Uppskattar det väldigt mycket. Kram tillbaks 🙂

      Gilla

      • Jag hade det där trycket över bröstet för närmare tjugo år sedan, var 30+ då och jobbet var stressigt.
        Små känningar av nåt jag tror kan kallas panikstörning fick jag för fyra år sedan och en viss skräck att vara bland folk efter skilsmässan för ett och ett halvt år sedan. Så jag TROR jag förstår.
        Terapi har hjälpt mig, mindfulness likaså. Att på riktigt leva bara i nuet, lära sig andas rätt osv.
        Kram!

        Liked by 1 person

        • Jag vet att du förstår, mitt kommer inte så ofta längre men när det blir perioder av stress och för lite träning, dvs ingen balans alls mellan fritid och arbete pockar det på oftare. Kram

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s