Jag ringer hem när jag är på väg från Sturup, berättar att jag nog är hemma lite i nio. 50 minuter senare kör jag upp på vår uppfart. Dörren öppnas och där står min äldsta, väntar på att jag ska komma in. Jag hinner knappt innanför dörren när jag får en stor kram och jag känner mig älskad.

Jag har varit borta från tidig måndag morgon till sen onsdag kväll. Barnen är glada över att se mig. E tar mitt ansikte i sina händer och säger: – Jag har har saknat ditt ansikte. Hon är glad att jag är tillbaka, berättar att pappa skött det bra men vissa saker är jag bättre på, som att göra flätor.  Pappas flätor är sopiga för de går bara upp hela tiden. Då är det bra att jag är tillbaka så det blir ordning och reda på det hela.

Ömhetsbetygelserna har fortsatt även idag och på kvällen när jag är på väg att lämna matbordet, säger min yngsta: – Mamma, stanna! Jag tror jag är sjuk….

Jag sätter mig ner igen. E kryper upp i mitt knä och fortsätter:

-…sjuk av brist på kärlek.

Vi sitter en lång stund och bara myser. Det är skönt. Skönt att känna att de haft det bra utan mig, precis som jag haft det utan dem men också skönt att känna att jag varit saknad och att jag inser att jag saknat dem också.