Min far och jag..

..har inte alltid dragit jämt med varandra, men nu för tiden går det rätt bra. Det var en tid i mina tonår när jag knappt stod ut med att höra hans röst. Jag inbillar mig att det inte bara är jag som känt så för sina föräldrar.

Under hela min uppväxt har jag tyckt att min pappa varit ett stort mysterium. Kanske för att jag är känslosam och han inte alls verkar vara det. Det fanns till och med tillfällen när jag träffade min farmor som jag stilla funderade på varför pappa var som han var. Hon var alltid otroligt varm och kärleksfull mot mig och på något sätt kunde jag inte relatera det till min pappa.

Jag tror aldrig jag har hört min pappa säga att han älskar mig. När jag var liten sa jag det till honom men det kändes som att han alltid slog undan det med kommentaren att det var nog bra. I takt med att jag blivit äldre och lärt mig läsa andra signaler vet jag att min pappa älskar mig. Han behöver inte säga det, jag förstår det både när jag träffar honom och ser honom umgås med mina barn, hans barnbarn. E tycker att han är som en stor nallebjörn. Både hon och K älskar sin morfar och det känns som om han mjuknat på äldre dar. Jag är övertygad om att E skulle kunna linda honom runt lillfingret om hon bara satte den sidan till.

Min pappa har alltid funnits i bakgrunden och under min uppväxt innan tonåren hjälpte han till med att odla mitt intresse för utelivet (scouterna), att använda kniv och tälja. Han uppmuntrade mitt läsintresse. När jag var liten var några av de allra bästa stunderna för mig när jag fick följa med honom till biblioteket, prata med Ann som bibliotekarien hette och bara stå och botanisera bland alla underbara böcker. Pappa läste nästan lika mycket som mig eller jag läste nästan lika mycket som honom. Vi var båda bokslukare och vi är det nog än i viss mån.

När jag lämnade gymnasiet var det min far som propagerade för att jag skulle läsa vidare som om han visste att jag skulle klara det. Samtidigt lät han mig förstå att jag med mitt humör inte alltid skulle få det lätt. Jag tror jag har överbevisat honom på den punkten. Mitt humör nuförtiden går knappast att jämföra med hur jag var som upprorisk tonåring men visst finns det saker som jag gjort även som vuxen som jag har ångrat. Lärdomen är att alltid låta förnuftet styra över känslorna men att det samtidigt är viktigt att låta känslorna ta plats. Det är trots allt dom och inte enbart mina handlingar som definierar mig som person.

Min pappas mjuka sida har visat sig ett fåtal gånger men alltid de gånger när jag behövt det som mest, som när farmor dog,  mitt missfall och under min utmattningsdepression. Det är precis som han har vetat vad jag behöver och då att höra och se hur han öppnar sig för mig, för att få mig att må bättre, får mig att förstå att det klappar ett varmt hjärta under det hårda skalet. Jag älskar dig pappa!

12226374_924591467615367_1611574353_n

Min far och jag…

5 thoughts on “Min far och jag..

  1. Så fint skrivet Mia! Första gången jag besöker din blogg..har inte blivit av tidigare. Min pappa visade inte heller sina känslor och det gjorde att kramar och pussar inte alls var vanligt inom familjen och jag ångrar så att jag inte kramade om pappa så ofta…saknar honom oerhört mycket..en dag som idag får mig att sakna honom ännu mer :(….

    Ha det så bra och ta tillvara alltid med dina käraste!
    Kram

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s