Störst av allt är kärleken…

IMG_8259

..men den behöver allt lite underhåll på vägen…

När jag lade märke till min man första gången var vi på en studentfest utanför Ronneby. Någon fyllde år men jag minns inte säkert. Jag satt på golvet, tittade upp och fick se det finaste och bredaste leendet jag någonsin sett. Jag log tillbaka. Det kändes bra.

Tre veckor förflöt. Det var sommarfest på kåren i februari månad. Jag och mina kompisar var som alla andra klädda i sommarkläder.  På min väg mot baren såg jag samma leende igen fast killen var iväg från baren och våra blickar möttes. Det hände något där och då. Vi sa inget, bara gled in på dansgolvet. Det var inte ens en lugn låt.  Jag minns knappt när mina kompisar gick hem för jag var upptagen med J.

Dagen efter kändes inte lika självklar, nästan en vecka förflöt. Jag pumpade Cecilia (som gick i J:s klass)  på all info som gick att uppbringa och sa till en av mina bästa vänner då att det blir nog inget mer. Jag var mer introvert då. Gick upp till min lägenhet. På dörren hängde det en ros med en hälsning från J. Hjärtat hoppade över ett skutt. Jag rusade in i lägenheten, öppnade fönstret och skrek ner till Frida som jag nyss pratat med om vad som hade hänt. Mitt hjärta slog dubbelslag och jag kände mig otroligt lycklig. Från den dagen var det jag och J.

Under våra snart 18 år tillsammans har vi haft två kriser. Utöver det har vi i stort sett aldrig varit oense. Vi är lika i vårt sätt att tänka, vi gillar samma saker och vi delar grundläggande värderingar men är totalt olika personligheter. J är den lugnaste person jag någonsin träffat och när jag mår dåligt frågar han oftast om jag vill ha en kram. Han känner mig för det är det jag behöver just då, fysisk beröring och en bekräftelse på att han ser mig.

När jag var ung inbillade jag mig att jag skulle vara en totalt omöjligt person att leva med eftersom jag är rätt temperamentsfull.  J gör mig till en bättre människa. Min temperamentsfulla sida finns fortfarande men den visar sig inte ofta eller nja kanske mot barnen då. Jag är klokare nu, öppnare. Jag är kvinnan som vill ha en strategi för det mesta och när det händer oväntade saker som jag inte förutsett blir jag vilse. När jag inser det börjar jag jobba på min strategi. Ibland kommer jag inte på någon och då hittar jag på längs vägen. Det är svårt att förutse vägen framåt men det är alltid möjligt att jobba på den.

Om några år kommer våra barn att vara stora och flytta ut. Vi kommer att vara kvar. Jag tror att det är viktigt att jag och J börjar jobba redan nu på hur vi vill ha det. För när det är bara vi två igen vill jag ha något att prata om när vi sitter mittemot varandra vid köksbordet. Jag vill inte ha det som killen jag hörde för någon vecka sedan. Han berättade hur han och hans fru fått barnvakt under en veckas tid på sommaren. En hel vecka helt själva och de hade svårt att fylla den med bara varandra utan barnen för de visste inte vad de skulle göra eller prata om. Jag vill inte ha det så.

Jag ser framemot min och J:s helg i Köpenhamn, första barnfria helgen tillsammans från fredag till söndag. Det var fyra år sedan sist. Undrar om vi kommer att ha något att prata om, men det inbillar jag mig att vi har.

2 thoughts on “Störst av allt är kärleken…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s