Idag var vi på eftermiddagsfika hos bästa svägerskan med man. E passade på att hälsa på lill-kusinen. För några månader sedan när våra barn hörde talas om lill-kusinen första gången var K överlycklig. E var tveksam, rädd för att förlora en av de personer hon älskar mest till någon annan.
E har ändrat sig och nu ser hon fram till december när lill-kusinen ska komma ut och tar varje chans hon får att klappa om magen lite extra. Mysigt!
Beröm när man minst anar det är trevligt. Jag fick det idag.
Har ni sett den tecknade filmen med Gråben och den irriterande fågeln, där Gråben tappar hakan? Tänk er sedan att jag är Gråben, fast bara när det gäller tappa hakan biten inte alls det andra. Låt mig gå tillbaka tills tidigare idag… en slags miniversion av tillbaka till framtiden.
Jag sitter på mitt kontor inne i något när jag får besök. Vi pratar lite kort och helt plötsligt kommer det, ORDEN! Positiva ord om mitt agerande och från någon som verkligen inte slösar på beröm. Det är STORT!!! Eller ja för mig är det stort.
Jag sitter där, det känns lätt overkligt. Det är inte att det är översvallande, men det är beröm och det är uppskattande ord. Nu inser jag att jag kanske låter lätt ironisk och det är inte min avsikt. Jag tror fortfarande att jag är i chock.
Min hjärna sätter händelsen på repeat. Det enda jag kan tänka efter att orden lämnat hens mun är: Sa hen verkligen det? Senare samma dag har vi ett möte och efteråt får jag ett stort tack från samma person.
Det är kväll nu, och jag har sakta börjat rulla upp hakan men den där chockkänslan sitter fortfarande i. Skönt att se att vardagen kan bjuda på oväntade och glada överraskningar i dessa tider. Ta hand om er därute och tänk på att berömma om du ser att någon gjort något bra. En mening från dig kan ge en annan människa så mycket mer än du kan ana.
Kanske ett snällt spöke flög i min kollega idag i dessa Halloweentider eller kanske inte. Oavsett vad så hoppas jag att det händer fler gånger!
…till vår by i dag och la sig som ett skirt vitt täcke över gräset. När jag gick ut fanns den fortfarande kvar i skuggan men där solen sken hade den förvandlats till skimrande dagg.
Skulle skrapa rutorna och köra in till tätorten för att handla frukostbullar. Insåg att jag inte hade någon isskrapa i den nya bilen så jag improviserade och använde ett cd-fodral istället. Det gick det också. På vägen in var det dimma vid sjön. Vackert!
E är sjuk eller som hon uttrycker det, näsan är sjuk och vill inte sluta rinna. Skinnet under näsan är avskavt fast det har inhandlats mjuka servetter för att hålla slitaget nere och hennes röst låter inte som vanligt. Jag tror hon fascineras över det för hon testar att försöka prata normalt men blir både road och förundrad när det inte går.
E har också gjort en spellista på brädspel som ska klaras av under dagen. Vi har redan spelat äckliga familjerna, mouse trap och zoo mix max och för tillfället står det 3-2 till E. Nu vilar hon sig. Det kan vara ansträngande att spela när kroppen inte är helt frisk.
För er som undrar över släktforskningsinläggen håller jag på med ett just nu och hoppas kunna publicera det senare i veckan. Det handlar om en släkting som fick sitta inne för stöld i mitten av 1800-talet. Jag har dock en känsla av han gjorde det av väldigt desperata skäl men det kan jag bara spekulera i.
Önskar för övrigt just dig som kikar in helt fantastisk dag! Passa på att njut lite extra för visst är hösten vacker och snart kommer vintern. Varje årstid har sin charm.
…är inte att leka med. Det känns som om att arga barn automatiskt stänger av. Kanske det till och med är så att grått ludd flyger in i deras öron? Tårarna sprutar och mottagligheten för rationella argument är noll. Det enda som hjälper är tålamod.
Tålamod från oss vuxna att sätta oss in i barnens situation och försöka förstå.
Vi vuxna möter inte alltid barnen på deras nivå. Ju äldre de blir desto mer förväntar vi oss att de ska möta oss på vår. I alla fall gör jag det, tills jag kommer på att det är lättare för mig att anpassa mig till dem än tvärtom. Jag med min erfarenhet borde vara klokare. Det är inte alltid fallet alla gånger men det är fortfarande det de flesta gångerna.
Kvällens gräl var en syskonkonflikt. Barnen jagade varandra och jag såg framför mig hur hela kvällen höll på att förvandlas till ett enda kaos. Vi föräldrar gick in med restriktioner och trots lockade och pockande vek vi oss inte en tum.
Vi löste inte konflikten, tjejerna gjorde det. De berättade och jag kände mig stolt. Stolt över att våra fina tjejer växte ett steg i rätt riktning idag och nästan helt på egen hand. Att prata om och lösa konflikter är en egenskap som många av oss vuxna behöver träna på. Obehagligt? Javisst, men väldigt nyttigt.
När mina barn var yngre var jag väldigt ivrig att i tidigt läge gå in och leka fredsmäklare ända tills den dag min mamma sa ungefär så här:
-Om du alltid går in, hur ska de då lära sig att lösa sina konflikter? Du kommer inte alltid vara där. Om det absolut inte går, hjälp dem men låt dem försöka själv först.
Jag är glad över det rådet och det känns som jag ser resultatet av det nu. 🙂
Gammal bild men högst aktuell i dessa tider.
Idag har jag tänt höstens första brasa i vår kamin. Det värmer skönt och ger precis den där mysighetsfaktorn som behövs när det börjar blåsa kalla vindar utomhus.
Till julen är det 11 år sedan vi flyttade till vår lilla by. Det snöade ute och vi hade två flyttningar den dagen. Vi flyttade in i mina svärföräldrars hus samtidigt som de flyttade söderut i Skåne. Mycket jobb med andra ord, men jag har inte ångrat en sekund att vi flyttade hit. Det var som att komma hem.
Svårast att vänja sig vid var att det var betydligt kallare i vårt nya hus än i vår gamla lägenhet. Det kändes som om kroppsbehåringen ökade under första åren vi bodde här för att det ständigt var lite småkallt. Kanske kroppens sätt att kompensera? Numera är jag van. På höst och vinter har jag extra kofta och inneskor på mig plus att vi trivseleldar på helgen. Fördelen är att huset är relativt svalt på sommaren. En annan fördel är att jag stressar av. Ju längre bort jag kommer från staden där jag arbetar desto lugnare känner jag mig. Skönt!
När vi bodde i Malmö var det aldrig tyst och aldrig helt mörkt. För en som är uppvuxen mitt ute i Göingeskogens granskogar som jag kändes det bra men det var aldrig hemma, inte som nu. Nu är det mörkt och tystnaden sänker sig, precis som jag vill ha det när jag ska sova.
Tipset kommer här. Om ni har en braskamin hemma som ser ut som ovan på glaset så går det hyfsat lätt att fixa till. Ta bara vanligt tidningspapper, blöt med varmt vatten, doppa i askan och börja gnida mot det smutsiga glaset.
Tada, efter ett par minuter ser det ut så här. Kan inte garantera resultat men här hemma funkar det alltid. 🙂
Synd att bilden inte gör brasan rättvisa men det är varmt och skönt vill jag lova. 🙂
Fru Månsson 