…är inte att leka med. Det känns som om att arga barn automatiskt stänger av. Kanske det till och med är så att grått ludd flyger in i deras öron? Tårarna sprutar och mottagligheten för rationella argument är noll. Det enda som hjälper är tålamod.
Tålamod från oss vuxna att sätta oss in i barnens situation och försöka förstå.
Vi vuxna möter inte alltid barnen på deras nivå. Ju äldre de blir desto mer förväntar vi oss att de ska möta oss på vår. I alla fall gör jag det, tills jag kommer på att det är lättare för mig att anpassa mig till dem än tvärtom. Jag med min erfarenhet borde vara klokare. Det är inte alltid fallet alla gånger men det är fortfarande det de flesta gångerna.
Kvällens gräl var en syskonkonflikt. Barnen jagade varandra och jag såg framför mig hur hela kvällen höll på att förvandlas till ett enda kaos. Vi föräldrar gick in med restriktioner och trots lockade och pockande vek vi oss inte en tum.
Vi löste inte konflikten, tjejerna gjorde det. De berättade och jag kände mig stolt. Stolt över att våra fina tjejer växte ett steg i rätt riktning idag och nästan helt på egen hand. Att prata om och lösa konflikter är en egenskap som många av oss vuxna behöver träna på. Obehagligt? Javisst, men väldigt nyttigt.
När mina barn var yngre var jag väldigt ivrig att i tidigt läge gå in och leka fredsmäklare ända tills den dag min mamma sa ungefär så här:
-Om du alltid går in, hur ska de då lära sig att lösa sina konflikter? Du kommer inte alltid vara där. Om det absolut inte går, hjälp dem men låt dem försöka själv först.
Jag är glad över det rådet och det känns som jag ser resultatet av det nu. 🙂
Gammal bild men högst aktuell i dessa tider.