..egentligen?

Jag gör!  Det känns viktigt för mig. Viktigt att skapa ett långt avstånd till de där stunderna där all självbehärskning bara upphör att existera. I morgon är det 2 veckor. Det går framåt och det känns hoppfullt.

Emellanåt kommer det små påminnelser, som i igår eftermiddag. Enstaka tårar bröt fram men barriärerna höll. Jag kände en viss seger. Att gråta är bra och högst välbehövligt men att hulkande stå och snörvla på sitt jobb är inte drömscenariot.

Jag har haft det helt ok, mina planer håller. Jag tränar (har haft konstant träningsvärk i, låt mig se, 10 dagar i följd på olika ställen), sover ( i alla fall lite mer än innan) och jag umgås med vänner som ger mig energi.

Igår hade jag en underbart fin kväll med Cissi. Vi var och åt sushi på Wasabi på mitt förslag. Hämtade inspiration från förra tisdagen då jag träffade D. Vi åt också på Wasabi och hade det supertrevligt. Har upptäckt att jag inte bara gillar sushi utan rätt tillagat är det fantastiskt gott. Avslutade gårdagen med en kopp te på Ebbas skafferi där jag och Cissi delade på en kaka.

Märker också att många tänker på mig och frågar hur jag mår efter att ha läst inläggen här på bloggen. Vill bara säga tack för att ni bryr er. Det värmer och jag känner mig rörd.  ❤

Om jag fortsätter i denna riktningen, håller rätt kurs och jobbar på med både träning och tankestruktur kommer saker att landa. Kanske jag även kommer att kunna ta ett steg tillbaka och njuta av att jag faktiskt har det väldigt bra och känna tacksamhet över det.

Wasabi i Lund 🙂 dit kommer jag att gå fler gånger.  Ebbas skafferi i Lund

God kaka i gott sällskap.

Tack Cissi och D för att ni tog kontakt med mig och ville ses! Kram till er och alla andra som läser detta. Jag önskar er en fantastiskt dag, kväll och kom ihåg ta hand om er…