Vuxna gråter inte

Det är torsdag och vi är 6 personer involverade i en riskanalys. Jag är på bra humör när en enda tanke biter sig fast. Där och då finns det ingen kraft att analysera sanningshalten i den. Allt känns övermäktigt och när den inte vill försvinna kommer nästa och nästa. Till sist är det en klunga tankar som osammanhängande grumlar mitt omdöme och hjärnkapaciteten tar slut. Tårarna bränner som eld, vill komma ut och jag försöker tänka på det där knepet jag fick lära mig en gång. Hitta en rektangel, titta på ett visst sätt i de olika hörnen för att stänga ner tårkanalen. Jag kommer inte ihåg och tårarna vinner. De börjar sakta hitta en kanal ut för att börja sitt flöde. Kinden känns våt och jag känner mig blottad. Vill bara ta mig därifrån innan forsen kommer och alla ser. Jag lämnar.

Jag möter ingen på vägen ner från tredje till första våningen och jag tar mig in på mitt rum. Tårarna flödar och nu sitter jag ensam, drunknar i känslor. B kommer ner för att se till mig, hämtar papper till min rinnande näsa och förmanar mig om att jag ska åka hem och ta hand om mig själv.

Jag sitter i bilen på parkeringen, försöker samla mig. Pappret har jag glömt därinne i den gula byggnaden. Näsan rinner. Jag ringer min man, hulkar samtidigt som jag informerar att jag kommer hem. Bilfärden går på autopilot.

K möter mig i hallen.

-Mamma, är du hemma men varför gråter du? Har det hänt något?

Varma omtänksamma K, hennes röst färgas av oro.

– Vuxna gråter också ibland. Det är helt normalt svarar jag och orden stockar sig i halsen när min dotter ger mig en stor kram.

I mitt minne väcks en tanke från när jag var liten. Jag sitter uppe i mormors rum på andra våningen och min mamma gråter. Jag känner hur oron väcks när jag frågar henne varför hon är ledsen. Jag kommer inte ihåg vad hon sa eller om hon svarade överhuvudtaget men att se min mamma gråta kändes otäckt för vuxna gråter inte inför barn utom när de är på begravning.
IMG_1872 Nu är jag stor men min upplevelse är fortfarande att det ska mycket till för att se andra vuxna gråta. Om de gör sker det kanske i ensamhet bakom stängda dörrar där ingen annan kan se.

11 thoughts on “Vuxna gråter inte

  1. Jag har också gråtit på jobbet nån gång, och man känner sig väldigt sårbar och blottad, det är skönt att släppa fram tårarna ibland, men helst vill man göra det i sin ensamhet. Vad fint med en stor kram från din dotter när du kom hem. Många kramar till dig ❤

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s