3 minuter…

minbror

Jag är den glömda lillasystern som 7 år gammal blir storasyster. Helt plötsligt är jag som två personer i en. Fast mellan två världar där svart och vitt går in i varandra för att forma en enda stor grå massa. Mitt i detta allt finns mitt hjärta, rött, bultande, förväntansfullt. Jag ser fram emot att träffa min nya bror.

Pappa och jag sätter oss i bilen. I mina händer håller jag ett kort som jag skrivit själv.  Pappa har en stor bukett med 12 röda rosor. Mamma är trött, jag är inte ens säker att blommorna gör henne glad.

Jag får se min bror. Han ligger i en glasbur och jag ser slangar. Fötterna är blå och det ser ut som han fryser. Det enda som täcker hans nakna kropp är blöjan. Han ser liten ut och kom till världen genom ett snitt i mammas mage, men det vet jag inte då. Jag vet inte heller att han slutade andas och var utan syre i över 3 minuter. Det lär jag mig senare när jag förstår att min bror inte kan göra allt det som andra barn kan.

Under en tid har min bror svårt att gå upp i vikt och mamma får rådet att mata honom extra med grädde. Han är en söt pojke, det ljusa håret är rakt och hans ansikte näpet. Trots att han inte kan allt som andra barn är han alltid glad. Till och med gladare än många andra barn. Han lär sig prata och även att sitta ett tag.  Mamma har sjukgymnastik med honom 1 timme varje dag. Jag tror att det är för att muskler ska bli starka och senor ska stretchas så att de inte blir för korta. När min bror blir äldre springer han runt hela huset i något vi kallar pilen. Han sitter grensle över en pinne och har armarna över ett stöd. Pilen ser ut som en pil och har 3 hjul. Attans vad snabb min bror är.

Under många och långa perioder känner jag mig bortglömd och svartsjukan gryr inom mig. Jag hatar mig själv för att jag känner den känslan. Jag är ett barn som är avundsjuk på ett barn för jag känner att mamma inte är min. Att få ett barn med funktionshinder är inte lätt för någon familj, inte för mamma, pappa eller för den delen syskon.

Jag gör det jag är bäst på. Jag förlorar mig i böckernas värld, sköter skolan och får höra hur duktig jag är som klarar så mycket själv.  Jag försöker kontrollera det jag kan. Skapa en egen värld för att känna trygghet. Innerst inne vill jag inte vara duktig, jag vill bara bli sedd.

Djungelkalas och vi överlevde

Vi hade kalas för 17 tredjeklassare idag och överlevde. Det var inga gräl och det flöt på. Jag ska erkänna att jag är förvånad med tanke på min erfarenhet från tidigare kalas med så många barn.

För att göra det lättare för oss, firade vi två barn idag. Förutom vår egen E även en av hennes bästa vänner L. Det innebar att vi var 4 föräldrar istället för 2 och det kändes skönt. Vi hade delat upp det emellan oss. Jag fixade godispåsar, arrangerade lekarna och vi firade hemma hos oss. L:s föräldrar fixade all fika och tog med hit så vi behövde inte tänka på det alls.

IMG_8892E laddar upp innan kalaset för att få rätta djungelkänslan.
IMG_5187 Innan alla kom. Jag vet att det kanske inte direkt finns zebror i djungeln men ibland är det läge för improvisation speciellt när det är svårt att få tag på djungeltema på tallrikar ute i affärerna. Zebratallrikarna hittade jag på Lagerhaus. Tycker att de har mycket fint i kalasväg.IMG_8902 För att göra det hela lite mer äkta, plockade jag lite blad från trädgården. E som tycker att kalas ska ha lite extra av allt, adderade på serpentiner. Gula servetter från Panduro.IMG_8905 Ballonger, vem älskar inte det och de här retroinspirerade är så fina. Vi körde fika inomhus men innan det var dags för det körde vi Kinakull som vi döpte om till Djungelkull, presentöppning och limbo. IMG_8925 Fika med rulltårta, chokladbollar, kladdkaka, grädde, maränger, glass och olika slags topping. Det syns inte men vi lade också lite djungeldjur bland alla bladen som barnen tyckte var roliga att titta på.IMG_8910 IMG_8907Efter fikat fick barnen kasta vattenballonger på min man. De fick en varsin och det roliga var att de flesta bara studsade när de träffade honom men i slutet fick en tjej in en fullträff och han blev betydligt blötare. Jag övertalade dessutom barnen att ta det sista vattnet i baljan och hälla det på J. Lite blöt måste han bli när han ställer upp på det frivilligt. ;-

Vi körde också fisknätleken men döpte om den till spindelnätet. Vi var två vuxna som började med att vara spindlar och fånga in byten i vårt nät. Barnen tyckte väldigt mycket om denna leken och jag tror nästan vi kunnat göra den en gång till.IMG_5185I slutet körde vi bananbingo och det var väl egentligen den enda aktiviteten som inte var så lyckad. Kan det vara för att barn på kalas efter fika =  sockerstinna =  lever rövare. Efterhand att barnen fick bingo fick de även en godispåse som E dekorerat dagen innan.

godis

Slutet gott och allting gott. E sa att det var hennes bästa kalas någonsin. Det kändes skönt och jag är nöjd att det är ett bra tag tills nästa gång. 🙂

AMRAP i 25 min = Nära döden på gröningen

ibland när man har det fantastiskt  som jag i går kväll tänker man inte alltid på att det finns en dagen efter också. Inte så att jag mådde dåligt imorse men jag kände mig kanske inte direkt i form för morgonträning heller. Å andra sidan hade jag redan sagt till Louise att jag skulle komma och det var nog bra för då kände jag mer press. Gäller att få in vanan igen efter semestern.

Mötte ett härlig gäng på Sportsgym idag, alla ansikten var bekanta, Ammi, Ylva, Emma, Anne, Kristina, Anita, Ulrika, Maria och Louise. Det känns hemtrevligt och mer genuint på något sätt att få se återkommande ansikten från gång till gång. Vi alla pratade ganska mycket både före och efter passet men Emma konstaterade att under passet var det knäpptyst och kanske inte så konstigt. Låt mig utveckla…

Om det var nära döden på gröningen i onsdags så var det en liknande upplevelse inne på Sportsgym idag med Lifestyle by Emma passet.

Första rundan körde vi i par. Där ena personen körde 50 hopprepshopp medan partnern körde spidersteps. Inga problem och vi körde två omgångar men när det var avklarat, dök följande upp:

amrap AMRAP står för As Many Rounds As Possible. Vi jobbade fortfarande i par och skulle tillsammans klara av de siffror som stod på tavlan. Vi körde alltså runt samma program i 25 minuter, där en översta övningen var den tuffaste.emmainstruktion Inför Clean and Jerk hade vi 20-kilosstänger och jag körde allt utom hoppet som Maria gör på bilden under. Jag fick inte in tekniken och känner att det är viktigare för mig att köra det andra korrekt. Tids nog kan jag lära mig clean and jerk också men inte idag. Jag lovar det var tillräckligt jobbigt ändå. Samtidigt älskar jag när Emma introducerar nya saker. Kul!stark Imponerad hur mycket styrka det finns i den här tjejen. När det är parövningar brukar jag och Maria teama upp. Hon är helt grym men så har hon träningsdisciplin också. Vi körde 5 var i början men på vägen upp mot fyrtio stycken kroknade jag till lite och det blev 4 någon och 3 en annan. Sista rundan vi körde bytte jag några stycken mot en 15 kg stång i stället. Den å andra sidan kändes tok för lätt.

Burpees inga problem och inte heller fällkniven eller armhävningar, men som pulsen åkte upp när jag använde stången. Det känns att kroppen arbetar med stora muskelgrupper. Till sist står man där helt urlakad, svetten rinner men samtidigt känner jag mig himla nöjd med mig själv. Jag är glad att jag gick ditt imorse för om jag tänker efter har jag aldrig ångrat en träning som jag gått på.

I morgon ska jag ha en helt annan övning, nämligen barnkalas för 18 ungar. Håll tummarna, som tur är kommer vi att vara 4 vuxna så det känns skönt.

alla

Hela gänget utom Maria som hann avvika och Emma som står bakom kameran.

Loose lips sink ships

Min kväll igår var helt fantastisk även om jag kan känna att det nog blev ett glas för mycket. Konstigt egentligen för jag brukar vara ytterst måttfull och egentligen inte dricka mycket alls. Jag antar att nackdelen av inte dricka så ofta gör att det är svårt att veta exakt vad jag behärskar i alkoholintag. Befinner man sig sedan i trevligt sällskap som jag gjorde är det lättare att det slinker ner lite extra eftersom glaset nästan blir som ett tillbehör.

Nu låter det kanske som om jag blev full och raglade runt som en alika på bokreleasen jag var på och det var verkligen inte fallet. Kanhända att jag tycker att jag babblade på väldigt mycket. Det kan jag i och för sig göra i vanliga fall också men igår var nog orden som kom ut ur min mun rena vattenfallet jämfört med min vanliga lilla å. 🙂

Eftersom bokreleasen var först klockan 19 på kvällen hade jag stämt träff med min granne innan och vid 17:30 träffades vi utanför stationen för att gå vidare och hitta något att äta. Det blev en fantastisk Ceasarsallad och två glas rött.

Jag njöt! Njöt av sällskapet, av maten, vinet och det faktum att vi båda var där och då. Att sitta på en uteservering en fredag kväll med någon man tycker om är verkligen något som inte sker ofta men som är otroligt trevligt.

Vi anlände en kvart efter utsatt tid till Magle konserthus, blev avprickade på gästlistan och steg in till en sal fylld med människor. Människor som kommit dit för att fira de tre författarna och deras debutroman ”Champagne på skånska”.

Det var två fantastiskt trevliga timmar och jag träffade på en hel del arbetskamrater. Naturlig anledning eftersom de tre författarna Monika och Johanna är kollegor och Lillemor en före detta kollega. Där var Cecilia som hade slutat och som jag är så glad att jag träffade på för jag hann aldrig säga hej då innan hon försvann. Föräldralediga Kristina som alltid lyser som solen själv. Finaste Marie som rekryterade mig och som alltid har ett gott ord över. Underbara och härligt kloka Birgitta som det är en ynnest att få arbeta med. Micke som är lugnet personifierad och alltid lika trevlig. Trevliga Lena som jag bara börjat känna och som ska sluta nästa vecka. Jag misstänker att vi kommer att stöta på varandra fler gånger genom finaste kollegan Linda som med sin norrländska dialekt och outtröttliga energi alltid ger mig ett leende på läpparna. Helt nya okända Cecilia som var jättetrevlig och sådär tränad som jag vill bli.  Fredrik som slutade men som blev ett kärt återseende och som verkade må oförskämt bra även efter sina nya jobbutmaningar. Cecila från jobb som nog dricker te minst lika mycket som jag, alltid lika trevlig och väldigt bra på att tillsammans med mig hålla tevattnet kokande.

Finaste Lillemor som alltid har kloka perspektiv på saker och ting och Monika som jag inte pratat med så mycket men som alltid avger en härlig energi runt sig och kloka klassiska Johanna som jag känner minst men som jag förstår har liksom de tre andra författarna uppfyllt en dröm.

Tack för att alla vi som var på er fest får dela resultatet av er dröm.

IMG_5148 Jag passade på att köpa bok och tygkasse samt att få boken signerad en gång till även fast den redan var signerad när den låg på bokbordet. Dubbelt extra allt kan väl aldrig vara fel, eller? 😉IMG_5149 IMG_8889 De tre stolta författarna och representanten från förlaget som arbetat med deras bok.IMG_5159 IMG_5158Och här kom själva boksläppet fast kameran fångade tyvärr inte färden ner men stoltheten hos de tre författarinnorna går inte att ta miste på.
IMG_5166

Efteråt gick jag och Sara (min granne) och satte oss på Espresso house, där hon avverkade två latte och jag två stora te. Bra avslut på en fantastiskt trevlig kväll. Har redan börjat på boken också och det ser lovande ut. 🙂

Lite blandat och ha en fantastisk fredag

Min viktnedgång har stannat av lite och skämtsamt säger jag:

M: Det kanske är träningen (efter 2 ggr) som redan börjat bygga muskler.
E: Jag vill inte du ska bli muskulös bara lite smalare och när du är smalare kan du börja träna lite mer.

Medan K tycker att jag har en fullt naturlig mammakropp så vill E att jag ska gå ner i vikt även om E samtidigt säger att jag duger som jag är. Ibland så undrar jag vad som rör sig i mina barns huvud.

Häromdagen sprang jag i alla fall första gången på länge. Naturligtvis för att testa om det gick bra med tån och det gjorde det. Blev dock bara den lilla rundan. GPS:en fungerade inte men 15 min tog det för en sträcka som i vanliga fall brukar ta runt 17 min.

Kan tillägga att jag träffade en svart orm efter ungefär halva sträckan och sen steg adrenalinet. Antagligen på grund av lätt rädsla och hade man sett mig då hade jag nog varit en rolig syn. Medelålders kvinna i löparkläder vars ben helt plötsligt börjar gå som trumpinnar (och då pratar vi någon som trummar snabbt) med vilt stirrande blick på den gröna vägen framför sig (naturligtvis för att upptäcka om fler ormar lurade men det hade ju inte personen som såg mig vetat om).

Ha en fantastiskt fredag! Själv ska jag jobba och sedan gå på en bokrelease event. Annorlunda för mig och kul, ser fram emot det och kanske det blir ett inlägg på bloggen om det senare men som sagt ha en riktigt bra dag.

efterlopning