När K föddes var jag inte beredd på känslorna som överväldigade mig. Jag hade mest tänkt på förlossningen med fokus på att överleva den utan att gå under i smärta. Tankar på vad som skulle hända efteråt hade inte föresvävat mig. Min största rädsla var att tappa kontrollen över situationen. För att inte göra detta läste jag på, förberedde mig in i minsta detalj men inget hade kunnat förbereda mig på de känslor som ens barn väcker inom en. Kärleken till dem är större är kärleken mellan mig och min man och jag hade gladeligen gett mitt liv för att de skulle behålla sitt.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet utan mer en ömhet och en insikt om att flickan som låg i min famn var någon som jag och min man skulle lära känna och fostra många år framöver. Med insikten kom ansvarskänslan att jag som mamma skulle bli någon med stort inflytande över mina barns liv och det  kändes lite skrämmande.

När Mini (som K hette i magen) låg hos mig i sjukhussängen kände jag mig närmare mina egna föräldrar än jag någonsin gjort förut. Inuti började en litet frö av oro gro och jag började reflektera över relationen tlll mina föräldrar och valen de gjort i livet som indirekt eller direkt har påverkat mig.  Det är inte säkert att jag hade gjort samma val men jag är övertygad om att de allra flesta föräldrar utgår från den stund de befinner sig i och väljer där och då. Alltid med barnens bästa i första hand. Det är lätt att vara efterklok och kritisk när något har skett eller hänt men när valet görs får barnen helt enkelt lita på att vi föräldrar verkligen försöker göra vårt bästa. Ingen är perfekt.

Kruxet med att vara föräldrar är att det är ett otroligt svårt jobb. De beslut som man fattar åt barnen innan de är myndiga och sättet vi föräldrar behandlar dem på kan vara avgörande för hur de klarar av inträdet till vuxenvärlden. Det kan också vara avgörande för hur de i sin tur behandlar sina barn.

Jag har bara ett enda recept som min mamma har lärt mig och det är kärlek, kärlek, kärlek. Mitt eget är hennes råd kombinerat med att det ok att göra misstag. Det är viktiga är att stå för dem och prata om dem. När barnen gjort något dumt så kanske inte hårda ord alltid är det som ska till först utan ibland räcker en fråga långt. Hur tänkte du där?
K när hon var två år, nästa år blir hon tolv. Tiden går…