Jag är den glömda lillasystern som 7 år gammal blir storasyster. Helt plötsligt är jag som två personer i en. Fast mellan två världar där svart och vitt går in i varandra för att forma en enda stor grå massa. Mitt i detta allt finns mitt hjärta, rött, bultande, förväntansfullt. Jag ser fram emot att träffa min nya bror.

Pappa och jag sätter oss i bilen. I mina händer håller jag ett kort som jag skrivit själv.  Pappa har en stor bukett med 12 röda rosor. Mamma är trött, jag är inte ens säker att blommorna gör henne glad.

Jag får se min bror. Han ligger i en glasbur och jag ser slangar. Fötterna är blå och det ser ut som han fryser. Det enda som täcker hans nakna kropp är blöjan. Han ser liten ut och kom till världen genom ett snitt i mammas mage, men det vet jag inte då. Jag vet inte heller att han slutade andas och var utan syre i över 3 minuter. Det lär jag mig senare när jag förstår att min bror inte kan göra allt det som andra barn kan.

Under en tid har min bror svårt att gå upp i vikt och mamma får rådet att mata honom extra med grädde. Han är en söt pojke, det ljusa håret är rakt och hans ansikte näpet. Trots att han inte kan allt som andra barn är han alltid glad. Till och med gladare än många andra barn. Han lär sig prata och även att sitta ett tag.  Mamma har sjukgymnastik med honom 1 timme varje dag. Jag tror att det är för att muskler ska bli starka och senor ska stretchas så att de inte blir för korta. När min bror blir äldre springer han runt hela huset i något vi kallar pilen. Han sitter grensle över en pinne och har armarna över ett stöd. Pilen ser ut som en pil och har 3 hjul. Attans vad snabb min bror är.

Under många och långa perioder känner jag mig bortglömd och svartsjukan gryr inom mig. Jag hatar mig själv för att jag känner den känslan. Jag är ett barn som är avundsjuk på ett barn för jag känner att mamma inte är min. Att få ett barn med funktionshinder är inte lätt för någon familj, inte för mamma, pappa eller för den delen syskon.

Jag gör det jag är bäst på. Jag förlorar mig i böckernas värld, sköter skolan och får höra hur duktig jag är som klarar så mycket själv.  Jag försöker kontrollera det jag kan. Skapa en egen värld för att känna trygghet. Innerst inne vill jag inte vara duktig, jag vill bara bli sedd.