Jag är den glömda lillasystern som 7 år gammal blir storasyster. Helt plötsligt är jag som två personer i en. Fast mellan två världar där svart och vitt går in i varandra för att forma en enda stor grå massa. Mitt i detta allt finns mitt hjärta, rött, bultande, förväntansfullt. Jag ser fram emot att träffa min nya bror.
Pappa och jag sätter oss i bilen. I mina händer håller jag ett kort som jag skrivit själv. Pappa har en stor bukett med 12 röda rosor. Mamma är trött, jag är inte ens säker att blommorna gör henne glad.
Jag får se min bror. Han ligger i en glasbur och jag ser slangar. Fötterna är blå och det ser ut som han fryser. Det enda som täcker hans nakna kropp är blöjan. Han ser liten ut och kom till världen genom ett snitt i mammas mage, men det vet jag inte då. Jag vet inte heller att han slutade andas och var utan syre i över 3 minuter. Det lär jag mig senare när jag förstår att min bror inte kan göra allt det som andra barn kan.
Under en tid har min bror svårt att gå upp i vikt och mamma får rådet att mata honom extra med grädde. Han är en söt pojke, det ljusa håret är rakt och hans ansikte näpet. Trots att han inte kan allt som andra barn är han alltid glad. Till och med gladare än många andra barn. Han lär sig prata och även att sitta ett tag. Mamma har sjukgymnastik med honom 1 timme varje dag. Jag tror att det är för att muskler ska bli starka och senor ska stretchas så att de inte blir för korta. När min bror blir äldre springer han runt hela huset i något vi kallar pilen. Han sitter grensle över en pinne och har armarna över ett stöd. Pilen ser ut som en pil och har 3 hjul. Attans vad snabb min bror är.
Under många och långa perioder känner jag mig bortglömd och svartsjukan gryr inom mig. Jag hatar mig själv för att jag känner den känslan. Jag är ett barn som är avundsjuk på ett barn för jag känner att mamma inte är min. Att få ett barn med funktionshinder är inte lätt för någon familj, inte för mamma, pappa eller för den delen syskon.
Jag gör det jag är bäst på. Jag förlorar mig i böckernas värld, sköter skolan och får höra hur duktig jag är som klarar så mycket själv. Jag försöker kontrollera det jag kan. Skapa en egen värld för att känna trygghet. Innerst inne vill jag inte vara duktig, jag vill bara bli sedd.
Vad vore livet utan böcker?
GillaGillad av 1 person
Sannerligen, böcker betyder mycket för mig och kommer alltid att göra det. Vilka världar som byggs upp inne i huvudet. Älskar det. 🙂
GillaGilla
Jag som inte har några syskon vet inte hur det är, varken att vara den bortglömda lillasystern eller den osedda storasystern. Det måste har varit ganska jobbigt för dig, och många känslor att brottas med. Du fick dessutom en lillebror som var funktionshindrad, som gjorde att du kanske hade skuldkänslor för att du var svartsjuk. Nu svamlar jag kanske lite, men jag tror att du förstår vad jag menar 🙂 Tack för ett fint inlägg och för att du delar med dig av ditt liv, kram ❤
GillaGillad av 1 person
Tack, jag tror det är ett sätt att bearbeta det hela att skriva av mig men jag blev ju ändå rätt bra till slut 😉 och nu känner jag mig sedd men jag tänker att detta kanske kan ligga grund till ett ganska stort bekräftelsebehov hos mig men även det har blivit bättre. Kram 🙂
GillaGilla
Att skriva tror jag också är ett bra sätt att bearbeta saker. Av dig verkar det ha blivit en fantastisk kvinna, tycker jag ❤ Ha en underbar dag, många kramar till dig ❤
GillaGillad av 1 person
Tack så mycket vad glad jag blir. Din åsikt betyder mycket för mig. Ha en underbar dag Susan. Idag ska jag på min första mammografi, känns konstigt men intressant. Många kramar till dig. Ha en underbar dag. ❤
GillaGillad av 1 person
Åhh, vad roligt att höra 😀 Det är bra att man blir kallad till mammografi, lycka till och ha en underbar dag, kramar ❤
GillaGillad av 1 person
Tack 🙂 det var en bra dag igår och undersökningen tog mindre än 10 minuter. Mycket att göra nu på jobb så dagen försvann i ett nafs, märks att de flesta är tillbaka från semestern nu.
GillaGillad av 1 person
❤️❤️
GillaGillad av 1 person