Av barn får vi höra sanningen

IMG_8520

Mina barn är envisa, har selektiv hörsel, trotsar och grälar ibland för minsta lilla. Vi pratar om rättvisa hit och rättvisa dit. Ibland får jag känslan av att befinna mig i en bubbla, oförmögen att ta in allt som avhandlas. I de stunderna hade ingen varit lyckligare än jag om bubblan svävat iväg högt upp i luften och tagit mig till landet Ingenstans.

Mina barn har också tummat på sanningen både vid ett och flera tillfällen men de är också modiga och talar om hur det verkligen är och vad de känner. Sanningen som barn säger kan ibland vara obekväm för oss vuxna. Vi tror att vi känner våra barn och vet vad de kan men ofta vet barnen så mycket mer. De suger åt sig av allt i sin närhet och de gör som vi gör inte som vi säger åt dem. Vi föräldrar går omkring och är förebilder för våra barn medvetet och omedvetet. De lockar fram och får se våra bästa och sämsta sidor,  ändå älskar de oss villkorslöst som barn kan göra.

Jag har fått en del sanningar till livs på sista tiden som fått mig att tänka efter både en och två gånger. Det är nyttigt och förhoppningsvis kan det göra mig till en bättre och klokare mamma åt våra två döttrar.

Förra veckan under kampen med K som jag vann (barnsligt att skryta om det, jag vet men det var en skön seger) gick jag omkring här hemma, kände mig arg och tyckte synd om mig själv när E frågade något.  Jag svarade säkerligen lite ansträngt och otrevligt varav E replikerade:

-Mamma har du slagit i huvudet?
-Nej, varför undrar du det?
-Du låter så sträng och annorlunda.

När jag hörde hennes svar slog det an en sträng inom mig. Isen runt hjärtat smälte och jag kände stolthet att hon ifrågasatte mig på ett väldigt elegant och självklart sätt.

Ett annat exempel hände häromdagen med min 11-åring.

Jag hade varit igång hela dagen. Det enda jag önskade var en stund för mig själv och min släktforskning. Jag sitter i min hörna ganska bekvämt i den gröna saccosäcken när K närmar sig. Hon möter min blick och på en gång ser jag hur hon ryggar tillbaka lite. Hon ser att jag är trött och jag vill verkligen vara själv. Jag ser hur hon tvekar men envisheten som hon har i blodet och längtan efter min närhet blir för stark. Hon närmar sig och möter min blick stadigt.

-Mamma, jag ser att du vill vara i fred.
-Ja, jag behöver verkligen få vara ensam nu.
– Men mamma jag behöver verkligen din kärlek just nu.

När jag hör de orden komma ur hennes mun ställer jag undan datorn. Hon hjälper mig upp och tillsammans går vi in på hennes rum för att prata och krama om varandra. Hon frågar försynt hur det kommer sig att jag följde med för det är inte alltid jag gör det. Jag berättar för henne att det är för att hon tydligt uttryckte sitt behov av mig. Jag tycker att det är modigt av henne att berätta för mig hur hon känner och att hennes behov av min kärlek kommer alltid att gå före min ensamhet. Hon ler och vi har en lång och givande pratstund med varandra.

Att utrycka känslor är inte lätt men det är bra när vi kan lära oss att sätta etiketter på skeenden inom oss.  Det blir lättare att förklara och förstå varför vi gör som vi gör och vilka behov som behöver uppfyllas för att vi ska må bra.

Kommer att tänka på vad en arbetskollega sagt till mig vid ett par tillfällen  ”av fyllbultar och barn får vi höra sanningen”. Det ligger ganska mycket i det. Alkoholen i sig kan förstärka känslor och säkert lossa en och annan tunga och barn är barn. Många gånger är de impulsiva och säger det som faller dem in men vet ni vad, ofta är det ganska kloka saker som sägs.

2 thoughts on “Av barn får vi höra sanningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s