Förra veckans händelser startade i gång en känslokarusell av reflektioner inombords. Tankarna gick på högvarv och jag kände mig som en dansande ballerina i ett smyckeskrin. Ni vet en sådan som kan vridas upp med nyckel.

Pappa blev inlagd på sjukhus och min moster begravdes. Människor jag har haft runt mig sedan barnsben börjar bli gamla. Det känns konstigt och lite skrämmande. Jag har aldrig varit rädd för döden. Den känns som en naturlig del av livet. Jag är fortfarande inte rädd men jag undrar när den kommer nästa gång. Helt plötsligt känns den mer närvarande än den varit på länge.

Pappa kom hem i fredags eftermiddag efter att läkaren uteslutit allvarligare orsaker. Igår var jag och hälsade på honom och mamma. Det känns bättre efter besöket. Pappa har fortfarande samma torra humor och verkar som vanligt fast tröttare.

Förutom att det har varit en känslosam vecka känner jag också dåligt samvete för min träning. Jag behöver komma igång igen efter min ofrivilliga frånvaro. Tån känns riktigt bra men av någon anledning drar jag mig för att börja träna igen.

Paleokosten som vi införde hemma för lite mer än två veckor sedan fungerar över förväntan (förutom ett och annat medvetet felsteg). Vågen visar – 2,2 kg på två veckor. Nu gäller det bara att det ska hålla i sig.

Inser att hösten kommer att bjuda på mycket både privat och på jobb.  Jag fylls sakta upp (men bara lite) av lätta panikkänslor för kommande halvår.  Jag var uppskruvad före sommaren.  Semestern gjorde att jag landade försiktigt, speciellt Finlandsveckan. Nu vill jag planera för ett hållbart tempo. Det finns betydligt roligare saker än att snurra runt som en dansande ballerina i ett smyckeskrin. Dags att ta kommandot över nyckeln med andra ord.

Inte direkt prima ballerina men lilla My kan snurra hon också :-).