Tonårskampen

PICT3676

När K var 4 år och satt vid sängkanten konstaterade hon: Mamma, jag kan allt redan, vad ska jag lära mig? Snacka om härligt självförtroende. De första åren jämför vi oss inte med andra, för det är inget vi hunnit lära oss. Vi härmar andra för att ta del i en grupp men ett litet barn analyserar inte ner allt i minsta detalj på det sätt som en tonåring kan göra.

Jag kommer ihåg puberteten, ledsamheten, upprymdheten när jag gjorde något roligt. Hur snabbt känslorna växlade från djupaste dal till det högsta av berg. Hur jag ogillade mina föräldrar för att jag inte fick min vilja igenom. Jag jämförde mig med allt och alla. Kände avundsjuka och tänkte det vill jag också göra. Hatade mina glasögon. Platsbågar med de tjockaste cocacolabottnarna. Gick ut och dansade när jag var 14 utan att kunna se ordentligt. Kommer ihåg min misslyckade permanent som inte alls blev så fin som de andra tjejernas.  När mina barn såg kort från min skoltid undrade de vad som hade hänt med mitt hår. Jag berättade och de upplyste mig om att det var bra att jag permanentade håret för då behöver de inte göra samma misstag. Tack och lov att hår växer ut!

Under tonåren (här räknar jag även in ett par år innan 13) är det vanligt att jämföra sig med personerna i sin omgivning. Hur de ser ut, vilka prylar de har och vart de reser någonstans etc. Triviala frågor för oss vuxna men desto viktigare för våra barn. Frågor som dras till sin yttersta spets och som ger upphov till situationer som kan kännas som en kamp mellan liv och död. Vinna eller försvinna. Alla hormoner i gungning verkar förstärka känslorna ännu mer, ibland utan att man vet varför. Det kan kännas hopplöst. Vi vuxna förstår att det går över men det är inte lätt att förklara för någon som inte genomlevt det och kommit ut på andra sidan. Barn glömmer lätt att vi vuxna varit barn och vi å andra sidan behöver påminnas om hur det var när vi växte upp. Det gör ont när knoppar brister och i tonåren slår barnen ut i blom.

Det jag kan göra för våra barns stundande tonårsperiod är att finnas där, visa förståelse och lyssna. Jag har en känsla av att det kommer inte att bli lätt men det kommer att räcka långt.

4 tankar om “Tonårskampen

  1. Tänk vad bekymmersfritt ett barns liv kan vara, och man önskar att alla fick känna så i sin barndom, för helt plötsligt är man tonåring, och kraven ökar, både från omgivningen och från sig själv. Det är lite av en berg-och-dalbana med hisnande upplevelser. Då är det viktigt att vi föräldrar finns till hands och tar emot om det behövs, och lyssnar och stöttar. Att vara tonårsförälder kan vara tufft många gånger, och det sägs att flickor kan bli jobbigare än pojkar. Fin bild på dina tjejer ❤

    Liked by 1 person

    • Har också hört att tjejer är jobbigare än killar så jag bävar lite. Jag var inte heller den lättaste av tonåringar har jag en stark känsla av. Tack 🙂 på bilden är K 4 och E är 2 :-). Ska försöka finnas där och lyssna men det kommer säkert att bli en hel del gräl också har jag en känsla av. Det är väl då jag får tänka att det är en begränsad del av mitt liv som det inträffar :-D. Kram

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s