Rosa faran

Igår valde jag min födelsedagspresent. Det är över 10 år sedan jag hade en cykel senast. Då var det mammas gamla damcykel som jag använde. Nuförtiden finns det en uppsjö av olika varianter. När vi kom in i butiken sa J lite skämtsamt: Ska du verkligen ha cykel för fullvuxna. Förstår vad han menar för jag är bara 159 cm lång men nog klarar jag av en vuxencykel alltid. 😉 Har man väl lärt sig cykla så finns det där i ryggmärgen konstigt nog.

IMG_4960

För att göra valet lättare blev det provcykling av diverse modeller. Det kändes nästan som att vara hos en bilhandlare. Skeppshult har ett antal olika modeller tex Elit, Soft, Favorit, Natur. Inom dessa görs det ytterligare en uppdelning. Natur var indelad i Premium, Colour och den vanliga.

IMG_4967

Valet föll på en rosa tantcykel med högt styre, korg och en stor sadel. Perfekt för kommande utflykter! Förälskelsen blev uppenbar redan under provcyklingen och efter det nådde inga andra modeller fram varken till mitt hjärta eller min bak.

Tog en premiärcykeltur hem till huset och senare på dagen hann jag och J  även med en tur på 13 km 🙂 tillsammans. Vilken frihetskänsla att susa ner för backarna.

Tån känns inte alls när jag cyklar, så nu kan jag börja motionera igen. 🙂

Tonårskampen

PICT3676

När K var 4 år och satt vid sängkanten konstaterade hon: Mamma, jag kan allt redan, vad ska jag lära mig? Snacka om härligt självförtroende. De första åren jämför vi oss inte med andra, för det är inget vi hunnit lära oss. Vi härmar andra för att ta del i en grupp men ett litet barn analyserar inte ner allt i minsta detalj på det sätt som en tonåring kan göra.

Jag kommer ihåg puberteten, ledsamheten, upprymdheten när jag gjorde något roligt. Hur snabbt känslorna växlade från djupaste dal till det högsta av berg. Hur jag ogillade mina föräldrar för att jag inte fick min vilja igenom. Jag jämförde mig med allt och alla. Kände avundsjuka och tänkte det vill jag också göra. Hatade mina glasögon. Platsbågar med de tjockaste cocacolabottnarna. Gick ut och dansade när jag var 14 utan att kunna se ordentligt. Kommer ihåg min misslyckade permanent som inte alls blev så fin som de andra tjejernas.  När mina barn såg kort från min skoltid undrade de vad som hade hänt med mitt hår. Jag berättade och de upplyste mig om att det var bra att jag permanentade håret för då behöver de inte göra samma misstag. Tack och lov att hår växer ut!

Under tonåren (här räknar jag även in ett par år innan 13) är det vanligt att jämföra sig med personerna i sin omgivning. Hur de ser ut, vilka prylar de har och vart de reser någonstans etc. Triviala frågor för oss vuxna men desto viktigare för våra barn. Frågor som dras till sin yttersta spets och som ger upphov till situationer som kan kännas som en kamp mellan liv och död. Vinna eller försvinna. Alla hormoner i gungning verkar förstärka känslorna ännu mer, ibland utan att man vet varför. Det kan kännas hopplöst. Vi vuxna förstår att det går över men det är inte lätt att förklara för någon som inte genomlevt det och kommit ut på andra sidan. Barn glömmer lätt att vi vuxna varit barn och vi å andra sidan behöver påminnas om hur det var när vi växte upp. Det gör ont när knoppar brister och i tonåren slår barnen ut i blom.

Det jag kan göra för våra barns stundande tonårsperiod är att finnas där, visa förståelse och lyssna. Jag har en känsla av att det kommer inte att bli lätt men det kommer att räcka långt.

Igår ösregnade det men…

..det var en solig dag på många sätt. Vi åkte till Blekinge för att fira ett kusinbarn som fyllde 5 år. Anlände över 20 minuter för sent, gick in och träffade på ytterligare 1 kusin, hans sambo och barn + 2 kusinbarn som jag inte sett på länge då deras föräldrar var på bröllop.

Det var roligt, mycket kusiner och nästkusiner denna veckan! Mina barn har två halvkusiner via min halvbror men vi träffas sällan. Då har vi en närmare relation till min kusin i Blekinge. Hennes barn som är nästkusiner till mina känns mer som kusiner till mina barn. Jag är glad att vi håller kontakten. Det betyder mycket för mig.

Tillbaka till den andra kusinen jag träffade. M är 8 år äldre än mig och väldigt intresserad av vår släkthistoria precis som jag. Han ställde frågor om det inlägg jag haft tidigare på bloggen om vår mormorsmor som hette Tilda.  Jag blev sugen på att göra fler släktinlägg och efter förfrågan blir det nog från morfars sida istället. Jag fick också lära mig att svart granit och diabas inte är samma sak som jag gått och trott i alla dessa år. Nästan så jag skäms lite men bara lite.

Trakten där jag är uppvuxen är känd för sin svarta diabasbrytning. M berättade att min morfar brukade spränga hemma i markerna och ta upp så kallad suggesten, enstaka bitar av diabasen för att sälja nere vid järnvägen i Lönsboda. Han undrade lite hur de gjorde för att upptäcka var den fanns någonstans. Suggesten är sten som inlandsisen brutit loss och placerat ute i terrängen och som efter tidens tand naturligtvis inte legat fullt synlig utan nere i marken. Spännande, jag ska se om jag kan ta reda på mer. Under tiden kanske det blir ett och annat släktinlägg.

De andra två kusinbarnen jag nämnde som jag inte sett på länge är H och N. H är lika gammal som min äldsta K och det var väldigt roligt att prata med henne. Synd att de bor så långt borta för jag upplevde nog att K och H fick fin kontakt och de bytte telefonnummer.

När vi åkte hem undrade E varför hon och K inte kunde träffa alla sina nästkusiner oftare. Jag blev så varm i hjärtat. Mina kusiner betyder mycket för mig och har gjort det under hela min uppväxt. Om deras barn och mina barn kan upptäcka varandra och skapa en hållbar kontakt hade det varit underbart roligt.

Jag har 18 kusiner, 14 i Sverige på mammas sidan och på pappas sida 3 i Finland och 1 i Tyskland. Åldern på dessa varierar från 63 år ner till 33 år så det är ganska stor spridning. En sak har vi alla gemensamt och det är våra rötter. Det kanske inte betyder något för alla men för mig betyder det väldigt mycket, för genom våra rötter kan vi lära känna oss själva ännu bättre.

ahlgrenstarta

Livet är inte direkt spegelblankt…

…för vissa och för andra leker det. Jag pratade med en väninna häromdagen som konstaterade att livet kan vara tufft emellanåt. Jag har tänkt mer på det och visst kan jag hålla med henne men det känns också som om livets hårdhet drabbar vissa personer mer och vissa mindre. Det är svårt att säga vad det beror på.

När jag gick i gymnasiet var mitt humör väldigt upp och ner. Jag fick inga rena ångestattacker som jag fick under min depression men jag kände av ångesten i mindre skala och jag oroade mig för allt möjligt. Jag visste aldrig när den skulle dyka upp och när jag försökte förklara det för en av mina bästa kompisar som jag hade då sa hon bara: Ångest vad är det? Hon hade aldrig haft känslan av att må riktigt dåligt och själv hade jag brottas med det länge. Jag kom ihåg hur förvånad jag blev, hade hon verkligen aldrig mått så dåligt eller ville hon inte erkänna det. Jag tror faktiskt att det var det förstnämnda men det fascinerade mig samtidigt.

Under skoltiden hade jag en känsla av att inte vara värd lika mycket som andra oavsett hur mycket jag ansträngde mig. En dag skulle de minsann komma på mig och inse vilken bluff jag var. Ironiskt egentligen,  för jag hade det ganska lätt i skolan och jag behövde inte anstränga mig nämnvärt för att nå bra resultat. Samtidigt var skolan min trygghet och det enda som jag kunde ha kontroll över.

Jag har alltid varit en överlevare. Konstaterat min situation, tagit tag i den och gått vidare. Det låter enkelt men det har det inte alltid varit. En stor del som bidragit är att jag har haft stöd runtomkring mig både av människor som jag känt och människor som mer eller mindre bara gästspelat i mitt liv. Gemensamt har de försett mig men den styrka som jag behövt för att rannsaka mitt inre, rannsaka mina tankar, lyfta mig upp och gå vidare.

Jag tänker på de människor som inte fått detta stöd eller de som fått det men inte kunnat acceptera det eller de som upplevt saker som ingen levande människa ska behöva gå igenom. För dessa människor är livet allt annat än lätt och jag känner en större förståelse för min väninnas ord. Ibland är livet helt enkelt orättvist.

IMG_4754Livet är inte alltid så spegelblankt och klart utan det kan finnas en hel del hinder på vägen som behöver övervinnas på ett eller annat sätt.  Vissa kan uttrycka sitt mående med ord men långtifrån alla. Vi kan aldrig veta hur en annan människa mår, vi kan bara finnas där för dem. Jag hoppas jag får er att tänka till kanske finns det någon som behöver just dig där ute.

Samtidigt med alla dessa funderingar vill jag passa på att önska alla som läser en fantastiskt helg. Sista semesterhelgen för min del så jag tänker verkligen klämma ut den till det yttersta. Kramar.

Bosjökloster – Ringsjöns pärla

Igår kom en av mina kusiner och hennes barn på besök hos oss. Min kusin och jag har gått i samma klass hela grundskolan och vi umgicks väldigt mycket när vi var yngre. Vi har aldrig förlorat kontakten med varandra men det har varit både mer och mindre under alla år som gått.

Hon hade med sig sina två barn, båda är yngre än mina. A är ett år yngre än E och O är 4 år. De bor längre uppåt landet så de stannade över natten mellan torsdag och fredag. Torsdagen badade vi i poolen här på området. När jag skriver vi menar jag barnen. Jag och min kusin tittade på medan barnen erövrade det kalla vattnet.

Idag gjorde vi en utflykt till Bosjökloster och det var väldigt trevligt. Barn under 16 år har gratis inträde och vuxna kostar 80 kronor per person. Vi åkte både linbana, matade getterna, kastade sten i sjön och lekte på lekplatsen. Vädret var helt lagom. Kan varmt rekommenderas speciellt om man har yngre barn eller är allmänt trädgårdsintresserad eller bara gillar vackra platser. 🙂IMG_4864 IMG_8754 IMG_8763 IMG_8769 Någon som rensat bland rosorna.IMG_4895 E och A matar getterna med kirskål.IMG_4893 En av killingarna blev helt grön om nosen efter all mat. IMG_4888 IMG_4873 Förstod inte riktigt varför stubbarna var inrutade men om du har pjäser med dig så blir det ett perfekt luffarschack 😉IMG_4909 K testar styltor men kunde inte riktigt slå mig, Mina takter sitter fortfarande i trots den blåa tån. Allt handlar om balans. 😉IMG_4906 Bosjökloster är egentligen ett gammal nunnekloster som man tror grundades på 1080talet och förr i tiden var det egentligen en ö eftersom vattenståndet i Ringsjön var högre då än det är idag.IMG_8782 IMG_8775 IMG_8794

I klostrets källarvalv brukade nunnorna inta sina måltider.IMG_4925 Barnen tyckte det var roligt att plumsa lite sten i vattnet och skapade en vattensymfoni genom att kasta ett antal stenar efter varandra.IMG_4928