.. är inte lätt och det är väl inte meningen heller. När jag var liten och gick i andra klass fick jag ett utbrott på en eller flera pojkar i skolan. Jag sparkade dem på smalbenen och fick höra ”Mia arg” en lång tid framöver. Jag inte minnas att jag någonsin ångrade att jag sparkade på dem. Förmodligen hade mitt tålamod tagit slut och bägaren runnit över.

När det gäller känslor har jag alltid haft svårt att hejda mig själv. Med åldern har det blivit mer förnuftigt handlande än irrationellt. Undantag finns. Förr när jag var arg kände jag det i hela min kropp. När jag var lycklig, exakt samma sak. Hur omgivningen upplevde kan jag inte svara på men det var nog inte alltid lätt för familjen, speciellt inte i mina tonår.

Tänk er en finnig, känslosam, halvfinska med en hel del temperament som inte tvekade att säga ifrån när det kändes orättvist. Det var jag och jag är det till viss del fortfarande, fast betydligt lugnare. Lugnet är något som kommit sen jag träffade min man, han är lugn som en filbunke. Jag kommer ihåg en gång när K hade skadat sig och jag frågade J om inte han också var orolig. Svaret blev:  ”Jo, men du är orolig för oss båda och då känner jag att det är bra om jag håller mig lugn.” Himla klokt, tycker jag. Det är nog den inställningen som har gjort att jag landat i en sundare föreställning av mig själv där jag är bättre på att hantera konflikter än jag varit innan.

När det gäller känslor är viss behärskning att föredra i vissa situationer. Jag lärde mig det den hårda vägen. Nu ska det mycket till för att jag ska förlora min behärskning och bli arg. Ja, om man inte heter K och E förstås för då finns det fortfarande situationer när jag tappar tålamodet, känner för att slita i håret och bara skrika rakt ut. Någon gång har jag faktiskt gjort det. Jag har sprungit en tur ställt mig och skrikit rakt ut mot Ringsjön. Det var länge sedan nu. Barnen är större och jag växer fortfarande med ansvaret.

Igår fick jag höra av mina barn att jag hade dåligt tålamod i vissa situationer som tex  när jag hör gnäll, när jag är hungrig eller trött. Jag erkänner. När någon av dessa tre kriterier uppfylls är mitt tålamod inte så tålmodigt längre.  Igår gnällde jag. Jag var ute i max 2 minuter och kollade så att de nya sittdynorna jag köpt till uteplatsen passade. Jag blev myggbiten, inte 1 utan 3 stycken bett och jag gnällde. Det är som reklamen när en man blir förkyld. Det kändes verkligen och lilltån svullnade upp  och fick en siamesisk minitvilling. Tog Aloe Vera kräm på och vips blev det bättre men barnen hörde mig gnälla och var inte sena att påpeka det. Jag skulle vilja säga att det var kvalitetsgnäll på högsta nivå, men det var det inte. Jag var bara gnällig, hungrig och trött så mitt tålamod låg verkligen inte på topp.

Att vara känslosam är att ta del av livets goda och onda på samma gång.  Glädje, besvikelse, svartsjuka, lycka, förvåning, lättnad, ilska, alla är de en blandning av livet. Varje gång det händer oväntade saker är det svårt att veta vilket känsloregister som sätter igång inom en. Det är ok att känna sig känslosam. Hur vi visar det är en annan sak och något som jag fortfarande behöver jobba med.  Vad vore livet utan känslor?

”Nåja, vad är väl en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, trist…
…och alldeles, alldeles underbar …”

Det sista tror jag inte alls på när det gäller livet utan känslor, fick bara en konstig association till Askungen och balen.
THE END

När jag ger något av mig själv till andra krävs det nästan alltid att jag får någon form av gensvar.  Annars blir till slut allt jag gör bara någonting som absorberar upp all min energi och lämnar mig på tomgång. Det kan i och för sig pågå länge, ibland flera år innan ett frö börjar gro,  slå rot och en insikt börjar födas om att ansträngningen som allt det här kostar är kanske inte värt det.  Då gäller det att ha modet att ta bort eller minimera den del av ditt liv som tömmer din energi.

För en del människor i vårt liv klarar vi av mer tomgång. Det är för de personer som vi tycker extra mycket om. Där kan vi, i alla fall jag, hålla på i oändlighet av att ge av mig själv. Jag hoppas och tror att det finns någon i vår närhet för oss alla. Ibland kanske vi inte ser eller förstår det och ibland kanske det inte heller finns någon men  vi är alla värda någon som ser oss.

Du och jag, vi är värda uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek,  men om vi har svårt att förlika oss med oss själva blir det svårare att ta emot dessa gåvor från andra. Ibland när dalgångar inträffar är det svårare att tro att någon faktiskt kan bry sig om en och tycka om en som person.

För vissa människor är det enklare att ge av sig själv, för andra svårare. Det gäller att hitta det som ger dig energi under vardagar och helger. Att göra saker för att berika ditt liv, springa, läsa, träna, fotografera, meditera, cykla.  Det finns en hel värld där ute att utforska när vi väl vågar ta steget och känna efter. När du väl vågar, öppnas världen och blir lite större än innan. Ibland skrämmande att hantera men det är då vi växer, växer för att kunna vara där för oss själva och för andra, vara en medmänniska.

Att ge eller ta, det är frågan. Svaret blir att försöka hitta en balans i det som sker. Ibland kommer du att vara personen som får extra mycket energi från någon utan att ge tillbaka. Du har en annan person i din närhet som behöver din energi mer. Ibland är det ett ömsesidigt givande och tagande. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Tack CA för alla de gånger som du delat med dig av din energi när min gått på tomgång och jag tyvärr inte kunnat ge lika mycket tillbaka.  ❤