Det osynliga barnet

detosynligabarnet

Ni som läst Tove Jansson kanske minns det osynliga barnet som så småningom börjar synas igen. Tyvärr finns det många osynliga barn därute och för vissa fortsätter det upp i vuxen ålder.

Vissa barn är osynliga för att ingen orkar lägga märke till dem. Det kan bero på många olika saker, ett exempel kan vara ett syskon som tar större plats eller kanske andra problem inom familjen. Barnet ser till att inte vara till besvär och känner instinktivt att mamma och pappa inte orkar med det.

Det osynliga barnet har ingen att dela sina känslor med och det leder till ett stort inre kaos. Kanske har det fötts eller kommit in i en period när det egentligen inte finns plats för något barn. Det är så mycket annat som pockar på föräldrarnas uppmärksamhet.

Det som främst kännetecknar det osynliga barnet är snällheten och det blir också en grundstrategi. Barnet har svårt för att utrycka vrede eller känslor som kan sätta relationerna till föräldrarna ur spel. Så vart tar vreden vägen?

Vreden stannar inom barnet och kan så småningom leda till depression. Sambandet mellan den undertryckta vreden över att inte bli sedd och att barnet inte kan uttrycka är det ingen som ser. Barnets snällhet däremot belönas många gånger. -Tänk om alla kunde vara som Lotta.

Så hur hanterar det osynliga barnet allt det som sker i hens inre? För hela barnets väsen skriker efter uppmärksamhet: ”Vem är jag, och vad betyder mina tankar och mina känslor”.

Barnet bygger en fantasivärld och att umgås naturligt med barn i samma ålder blir ett helt projekt där barnet försöker bete sig normalt. Oftast känner andra barn detta och det kan leda till mobbing. Mobbingen blir nästan ett sätt för de andra barnen att se om det osynliga barnet kan bete sig på ett normalt sätt. En ond cirkel har skapats eftersom denna situation gör att barnet känner sig ännu mer utsatt och isolerat och inte hemma någonstans.

För att återvända till Tove Janssons och hennes bok om det osynliga barnet. Barnet syns inte för det har aldrig fått någon kärlek. När hon däremot flyttar in till muminfamiljen så börjar hon sakta bli synlig igen allt eftersom hon känner sig mer och mer älskad och uppmärksammad. En dag på stranden tänker muminpappan på skoj knuffa muminmamman i havet. Det osynliga barnet tror att det är allvar och springer för att rädda muminmamman. Barnet blir då så argt att hennes ansikte blir synligt igen. När hon gör detta så tar hon en risk att återigen bli övergiven för att hon blir besvärlig men det händer inte och här ser vi istället hur hennes person utvecklas. Hur det osynliga barnet blir i vuxen ålder är däremot en annan historia som jag får skriva om en annan gång.

Tommy Hellsten har skrivit en intressant bok om detta som heter ”Flodhästen på arbetsplatsen”. Den handlar om hur vi i unga år tar på oss en roll eller beteendemönster som oftast följer oss ända upp i vuxenlivet och in på arbetsplatsen. Det är även denna bok som jag haft som inspiration när jag skrivit ovanstående text.

8 tankar om “Det osynliga barnet

  1. Väldigt gripande läsning, du kan konsten att skriva så det berör. Ett tungt, men intressant ämne, och dessvärre finns det många osynliga barn i samhället. Jag önskar att alla lyckades bli synliga som barnet i Tove Janssons bok. Tack för lästipset, ska absolut läsa Tommy Hellstens bok, såg att han även har skrivit Flodhästen i vardagsrummet, om barn som står i skuggan av sina föräldrars beroende, som alkoholism, arbetsnarkomani. Tack för ännu ett välskrivet blogginlägg. Trevlig helg!

    Gillad av 1 person

    • Tack, vad glad jag blir att du uppskattar mitt skrivande. Jo, som du säger så finns det många osynliga barn där ute, en del lyckas ta sig ifrån detta men för många följer det med även ut i vuxenlivet. I boken som Tommy Hellsten skrivit så pratar han om flera roller, förutom det osynliga barnet så finns det även hjälten, räddaren, syndabocken och clownen. Jag känner att jag till viss del i min uppväxt varit det osynliga barnet men ändå inte. Jag har fått mycket kärlek men jag har också alltid på sätt och vis förväntats klara mig själv. Å andra sidan så har jag haft lätt för det och nu i vuxen ålder så är jag det inte längre. Jag tror också säkert att det finns de barn och vuxna där ute som säkerligen är en kombination av olika roller. Det man kan tänka på också när man läser boken är att man behöver inte läsa allt om man inte vill utan man kan hoppa mellan de olika beskrivningarna i boken. Trevlig helg till dig också!

      Gillad av 1 person

      • Nu har jag beställt böckerna, ska bli intressant att läsa. Själv är jag ensambarn och uppvuxen med en alkoholiserad far, och fick tidigt lära mig att klara mig själv, vilket jag dessvärre nog har tagit med mig in i vuxenlivet, på gott och ont. Jag tror att jag kompenserar detta genom att i många situationer vara just clownen.

        Gillad av 1 person

        • Jag tycker det är intressant att läsa om sådana här saker. Framförallt tror jag att vi många gånger i vårt liv behöver just orden, för att kunna förstå varför vi gör som vi gör och vad vi själva kan göra för att förändra. Att inte låta oss vara offer för de omständigheter som man formas av utan att försöka ta kontrollen. Då tycker jag att det känns skönt att läsa böcker som kan sätta ord på ens egna tankar, att förstå varför man gör som man gör i olika situationer. För först när man förstår att man inte är ensam och att det finns olika sätt att arbeta kring det och att man är beredd på att det blir jobbigt först då kan man utvecklas som människa. Själv har jag vuxit upp med en bror som försvann när jag inte var så gammal och sedan föddes min lillebror med en cpskada och det har inte alltid varit helt enkelt att vara syster till ett barn med särskilda behov. Jag tror man lätt blir lite mer osynlig då … Hoppas att du kommer att tycka om böckerna. Kram

          Gillad av 1 person

          • Jag håller helt med dig, kunde inte sagt det bättre själv 🙂 …däremot har jag svårare att formulera det lika bra som du, tack. Tänk vilka livsöden det finns, och så lite vi vet om andra människor vi möter i våra liv, och ibland är vi lite väl snabba att döma. Jag gillar det indianska ordspråket: ”Döm ingen förrän du gått en mil i hans mockasiner”. Tack för att du delar med dig, kram!

            Gillad av 1 person

  2. Tack själv, var precis inne på din sida och läste och tycker nog att du har rätt så bra formuleringar också. Men den finns många intressanta livsöden och ibland är man snabb på att döma en människa så även jag fast jag anser mig själv att vara ganska vidsynt. Det är en erfarenhet varje gång. Indianerna var kloka på många sätt. Kram

    Gilla

  3. Tack så mycket, det ligger mycket arbete bakom mina formuleringar 🙂 Jag skriver, raderar, skriver, raderar osv… kan ta väldigt lång tid att få ihop några rader 😀 Ibland är man lite för snabb att döma, och det är vi nog alla, mer eller mindre. Kram!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s