Jag blindläser vattenspråket

Finland2011 420Ibland tänker jag tillbaka på när jag var liten. Allt var annorlunda, mindre besvärligt. Världen var annorlunda. Solen och Månen minns jag mest. Vart vi än for så kunde jag alltid titta upp och veta att de fanns där.

Månen var Solen om natten.

Nu är jag inte liten längre, medveten om att solen och månen inte bara finns för min skull. De fortsätter att leva efter min levnad och på något sätt har de alltid funnits. Generationer och årtusende av historia och framtid.

Ändå känns det som om jag har all tid i världen. Det är mina egna begränsningar som stoppar tiden. Det rinnande vattnet blir till en hetsig flod, stannar av och studsar tillbaka. Har mött sin överman, en vägg byggd av sten. Floden slits och vattenkaskaderna som forsar fram får ett abrupt oväntat slut på sin färd. Dropparna finner en stig på den gråa stenen och bildar små rännilar tillbaka till sitt ursprung.

Linjer i grå sten, bildar fåror skapade av vattnets tårar. Här och var små stänk, fastklistrade. Dropparna kastas från virvelns fullkomlighet till ingenting. Endast stänken vittnar motsatsen. Jag sitter och blindläser vattenspråket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s