Min bror var inte min…

bror

Regnet hade lämnat en frisk doft efter sig. Jag var sju år gammal. Traskade tålmodigt framåt mot det rostbruna huset med korta ben. Vägen var grusgrå och fylld av vattengropar, orsakade av regnet. I mitten hade några grässtrån fått fäste och de sträckte sig mot himlen, Vägrenarna var fyllda av lupiner, vackra och vilda. När blommorna försvinner uppenbarar sig gröna ludna skidor. Jag stannade till och petade upp dem bara för att se de ärtliknande fröna. Utforskade, singlade skidorna ner på marken och lämnade ett spritt grönt spår efter sig.

Det var en stor dag, skolavslutning på mitt första skolår. Hemma väntade mamma med den utlovade kycklingen. Jag öppnade dörren och oset från kycklingen kom emot mig blandat med den ljuva friska doften utifrån som bara kan uppstå efter ett sommarregn.

Mamma, pappa och jag slog oss ner vid bordet. Vi väntade på min bror. Minuterna gick och blev till en kvart som blev till en timme. Vi hade ätit men min brors plats stod fortfarande tom och hans tallrik lyste vit mot den blommiga bordduken.

Mamma började ringa runt alla och oroligheten färgade hennes ögon. Den dagen fick jag uppleva min mors gråt för första gången.

Min bror och jag var halvsyskon. Varje helg brukade en ljusblå bil hämta honom.  Han förblev borta ett par dagar för att sedan återvända igen. Jag vet nu att det var hans pappa som hämtade honom, men då förstod jag inte.

Telefonen ringde, mamma såg trött på den och jag sprang för att svara. Det var till mamma.

Min bror var hos sin pappa, han hade cyklat dit och ville aldrig mer komma hem. Jag förstod inte, ville inte inse. Pappa och mamma grälade den kvällen, jag hörde dem där när jag låg nerbäddad mellan de blommiga lakanen. När jag vaknade på morgonen kände jag mig kall.

En dag frågade mamma mig om jag ville träffa min bror. Det ville jag! Mina ögon strålade av den obegränsade kärlek och längtan som bara ett barn kan ha av någon som man håller kär.

Vi skulle träffas vid en sjö, min bror, hans pappa, mamma och jag. Det var då jag förstod att det var mitt fel, inte mammas, inte pappas bara mitt.

Min bror hade en grå tröja på sig och under den en svart skjorta. Jag vet att skjortan var svart för jag såg kragen sticka fram. Hans ögon var kalla och gråa som hans tröja. Han såg inte mig. Jag drog honom i tröjan. Väntade på något, en kram eller ett ord. Ingenting, han bara stod där. Jag sprang ut till sjön. Min bror var inte min. Han tillhörde någon annan och jag saknade honom.

One thought on “Min bror var inte min…

  1. Pingback: Idag är det ingen vanlig dag.. | Fru Månsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s