Att tappa fotfästet..

IMG_6047

Idag fick jag ett tråkigt besked.  En supertrevlig tjej som jag nyligen börjat lära känna har blivit sjukskriven för utbrändhet. Hux flux flyttas jag tillbaka i tiden till en av de mörkaste perioderna i mitt liv. Jag var inte ens medveten om hur jag betedde mig innan någon annan påpekade det.

Det var en dag i november 2009. Två av mina kollegor ville ha ett samtal med mig. Jag förstod ingenting men träffade dem och en av tjejerna sa: Jag tror du har eller är på väg att få en depression, du måste söka hjälp. Hon kände igen symptomen från sin man som hade haft en tuff resa. Jag förstod ingenting och först i februari 2010 sökte jag till läkare via företagsvården och fick diagnosen depression.

Jag hade haft ett tufft år bakom mig på det personliga planet. Februari 2009 fick jag missfall och i oktober samma år ringde en av mina bästa vänner mig från sjukhuset, förtvivlad och med gråten i halsen. Hennes barn hade dött i magen, två dagar före förväntad förlossning. Jag kommer fortfarande ihåg vad hon sa: Det är som en film, det här händer inte. Vi grät tillsammans.

Hon fick föda fram sitt döda barn och jag som hade kommit över mitt missfall fick tillbaka alla tankar som jag stängt in inom mig. Detta plus en stressig arbetssituation i en helt ny arbetsroll gjorde att jag förändrades, isolerade mig själv, blev rastlös och irriterad.  Jag grät mest hela tiden och jag som alltid älskat att läsa kunde inte tillgodogöra mig böcker längre. Texten bara flöt omkring och jag hade svårt att sova.

Det värsta var panikattackerna. Jag kommer fortfarande ihåg min första. Den hände i februari 2009. Jag hade varit borta en vecka från jobb i och med missfallet och influensa. Tillbaka på jobb så kändes det som alla tittade på mig och det dröjde inte länge in på arbetsdagen förrän jag kände ett hårt tryck över bröstet. Jag visste inte var det var. Jag inte kunde andas. Min chef körde mig till sjukhuset och jag var borta en vecka från arbetet. Det kom ingen mer panikattack förrän nästan exakt ett år efter.

Februari 2010 blev jag sjukskriven en månad på halvtid . Jag kunde inte tänka mig att vara borta från mitt jobb helt och hållet och efter två månader så var jag tillbaka på heltid igen. Under tiden började jag gå hos en kbt-psykolog. Hon och min läkare övertalade mig att börja äta medicin för att lättare kunna tillgodogöra mig terapin och för att snabbare kunna ta mig tillbaka.

Under året som följde jobbade jag med mig själv och mitt sätt att tänka. Biverkningarna från tabletterna var få men de fanns.

September 2011 fick jag återfall. Jag hade försökt minska min medicindos. Maxdosen jag åt hade en del biverkningar som jag ville bli av med. Justeringen av medicinen gick inte så bra och jag gick in i en ny depressiv period värre än den första. Jag tänkte mörka tankar och fick diagnosen depressiv period med utmattningssyndrom. Denna gång sjukskriven på heltid i en månad, därefter halvtid in i december. Februari 2012 var min sjukskrivning slut. Istället för att gå upp till heltid tog jag ut föräldraledighet och jobbade 75%. Under hela tiden gick jag i terapi. Min underbart kloka psykolog lärde mig att se på livet på ett helt annat sätt. Jag blev äldre, klokare och starkare. Förändringen tog tid och den gjorde ont. Själen gjorde ont och jag grät så mycket att det kändes som att tårarna skulle ta slut.

Jag minns att jag pratade med våra barn, berättade för dem att min stress, min irritation och min ledsenhet inte berodde på dem utan för att jag var sjuk. När jag hade ätit tabletter i ett halvår utbrast K: Det är bra att du äter tabletter mamma. Du är mycket gladare nu.

Sedan snart två år tillbaka jobbar jag heltid igen, på ett helt annat företag och i en helt annan roll. Det går bra och jag tror och hoppas att jag har lärt mig att se tecknen på när jag tagit på mig för mycket och är på väg över kanten. Kanten är närmare än vi tror och ibland räcker det med en stressig arbetssituation och en jobbig privatsituation för att tappa fotfästet och hamna i fritt fall. Det finns hjälp.

Balans i livet är viktigt men det kommer inte av sig själv. Vi måste aktivt arbeta med det och med hur vi förhåller oss till olika situationer. Jag säger inte att det går att undvika att drabbas av depression eller utbrändhet men genom att få insikt i sig själv och utforska sina egna gränser så blir det lättare att se fallet innan det kommer.

Ta hand om dig och var rädd om dig själv. Du är viktig! Din hälsa är viktig. Lyssna på dig själv och din kropp. Det finns bara en av dig och det är du.

3 tankar om “Att tappa fotfästet..

    • Alltid tillgänglig för dig med. 🙂 Även om det var en jobbig upplevelse så är jag glad att ha med den i mitt bagage. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och att jag faktiskt kan påverka hur jag tänker och agerar. Ibland är det svårare och ibland lättare men även om det var en jobbig erfarenhet så känner jag att jag utvecklats som människa och blivit starkare som person. Kram

      Gilla

  1. Ping: Idag är det ingen vanlig dag.. | Fru Månsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s