Vissa saker minns man…

IMG_1763

Vissa saker under sitt liv minns man mer än annat. Ögonblick som alltid kommer att finnas kvar…

Jag minns min morfar som ligger och vilar på soffan.

Jag minns min mormor. När morfar dog flyttade jag, min bror, mamma och pappa hem till henne. Året var 1978 och jag var mormors lilla hjälpreda. Åren som följde hjälpte jag henne både inne i huset och ute i trädgårdslandet. Hon följde mig till skolbussen på morgonen och hon pratade om livet. Att hon var trött och när hon väl gick bort så skulle jag inte vara ledsen utan veta att hon hade det bra.

Jag minns dagen hon dog. Vi skulle safta och hade tagit fram stolen. Hon brukade vända den upp och ned för att sätta silduk mellan de fyra benen. Hon fick ont och åkte in till sjukhuset och kom aldrig tillbaka. Innan dagen var slut så var hon redan borta och när de kom hem på kvällen så visste jag. Det kändes så i hjärtat. Samma dag som begravningen såg jag henne i klänning och hårklut sittande i grönsakslandet som vanligt.

Jag minns dagen min storebror försvann, oron min mamma kände och dagen min lillebror kom till världen. De röda rosorna min pappa köpte till min mamma och hur liten min lillebror kändes.

Jag minns den elaka grannpojken som spottade i sin gula halsduk och tryckte in det i ansiktet på mig. Den snälla busschauffören Lennart, hans fru och son som även de körde skolbuss. Jag brukade hoppa på bussen tidigare bara för att prata extra med Lennart när vi körde upp mot Rumpeboda och bussen vände för att plocka upp skolbarn på vägen tillbaka.

Jag minns när Olof Palme mördades. Jag sov över hos en klasskompis och när vi hörde nyheterna så kändes det så overkligt. Alla böcker jag läste och att jag älskade Kalle Anka och fantasyserier. Popplarna och den underbara doften som uppstod när regnet tvättat marken ren.

Jag minns min farmor som alltid välkomnade mig med öppna armar trots att vi bara träffades en gång om året. Hur hon överöste mig med kärlek och tog hand om mig fast vi inte pratade samma språk. Hur mycket jag älskade henne och hur pappa viskade till mig under farmors begravning att hon alltid skulle finnas med oss, att hon tittade på oss just då. Hon låg i kistan och såg inte alls ut som vanligt, utan bara som ett tomt skal.

Jag minns när jag dag ut och dag in gjorde mina föräldrar galna genom att lyssna på The Cure om och om igen. Mina humörsvängningar och min första stora kärlek. Flygresan vid 22 års ålder till Lanzarote som gav mig perspektiv på tillvaron.

Jag minns när jag blev kär i J. Våra blickar möttes och tre veckor senare var det vi. Hur olyckskorparna kraxade när vi flyttade in och delade på hans studentrum. Flytten till Malmö och mitt första jobb, vårt giftermål och lyckan över att få två friska barn.

Jag minns mitt missfall och det som hände sedan, min längtan efter barn nummer 3 och hur jag kom över den. Min sjukdom och hur jag utvecklade mig själv som människa. När jag blev uppsagd från mitt jobb och hur det gjorde att jag träffade de fina kollegor jag har idag.

Ibland är det bra att minnas och reflektera. Våra erfarenheter och tolkningar av dessa gör att vi hela tiden kan växa och utvecklas eller som Karin Boye skrev en gång ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”

Kram på er alla!

Syskonkärlek

060619 004

Just denna vecka när det är sportlov i Skåne så blir det extra påtagligt att folk är bortresta. Det är mindre bilar på motorvägen på väg till och från jobb. Lediga parkeringsplatser närmare ingången och mindre folk på kontoret. Med andra ord rätt så skönt att jobba.

När jag var liten brukade min pappa på väg till jobbet säga: -Nu ska jag ha semester. Jag förstår idag vad han menade. Ibland är det lugnare att vara på jobbet än hemma. Allt beror på omständigheterna.

Idag har K och E varit ensamma hemma. De klarade det galant eller nåja nästan. Det blev lite bråk framåt eftermiddagen som sedan blev lite bråk till. Kändes som om den skyldiga personen växlade mellan båda.  Totalt blev det 12 FaceTime-samtal + ett sms från båda tillsammans innan jag var hemma igen.

Det är inte lätt att försöka lösa konflikter online men fantastiskt vad tekniken gått framåt. Det är stor skillnad från när jag var liten och då var det ändå stor skillnad från när min mamma och pappa var liten. Jag undrar hur det kommer att vara när jag får barnbarn.

E och K har sina syskongräl emellanåt. Oftast kan jag inte säga att det är mer den ene eller den andra som startar. Båda två är starkt bidragande till att konflikterna uppstår. Ett tag när de var yngre så försökte jag vara den ständiga fredsmäklaren tills min mamma en dag sa:

– Du måste låta dem lösa sina konflikter själva. Vad ska de göra om de blir ovänner och du inte finns där.

Klokt sagt! Sedan den dagen låter jag dem prova själv att lösa sina meningsskiljaktigheter. Når de dödläge så hjälper jag naturligtvis men allt kan inte vara enkelt.

Glömskan…

En gång när E var runt 1,5 år och jag hade henne och K på olika dagis så dök glömskan upp. Jag var halvvägs till jobb när jag märkte att hon satt kvar bak i bilen och inte befann sig på dagis som hon borde. Den händelsen gjorde att jag gick ner i tid till 75%. Det blev för mycket att hålla balans mellan arbete och fritid.

Förra veckan glömde jag att skicka med badkläder till E. Kom till jobbet och såg att jag hade tre missade samtal som visade sig beröra detta.  Det var tur i oturen för just denna dag hade en kompis i E:s klass sin mamma på besök. Mamman åkte hem till och lånade ut både handduk och badkläder till E. Jag blev så glad när jag fick höra att det löste sig på bästa sätt och ringde för att tacka henne på kvällen. Jag brukar faktiskt inte vara disträ utan ha ganska bra koll på saker och ting.

I helgen tappade jag bort ord. Vi hade kalas nr 3 för K och min lillebror kommenterade det hela. Det är bara vanliga ord som försvinner och det har förekommit någon gång innan. Det var länge sedan sist. Framförallt händer det när det är mycket att göra. Jag vet att det är en varningssignal om att kroppen och knoppen behöver fokusera på färre saker. Jag ska försöka planera upp mina dagar ännu bättre, fortsätta med träningen och eventuellt få till lite mer sömn.

Nu är alla födelsedagar förutom J:s avklarade, så det lär lugna ner sig. Jag har några saker att göra med Skåneresan för K:s klass som jag ska försöka pricka av så fort som möjligt + några andra besök jag verkligen borde klämma in + lite annat. Vart tar tiden vägen egentligen?

Det känns som om jag har amningshjärna fast utan bebis! Jag vet att det finns forskare som säger att det inte existerar men ”been there, done that” och visst kändes hjärnan lite mosigare när barnen var små. Det kanske också berodde på för lite sömn, vem vet.

Alla möjliga känslor far runt i kroppen. Jag tror jag känner mig lite vilse!

IMG_6038

Vila är överskattat, eller…?

youaresomuchstronger

Såklart körde jag ett Lifestyle by Emma-pass imorse. Veckan blir liksom inte komplett utan det. På dagens pass körde vi HIT (Högintensiv träning).

Vi körde fem övningar rakt av. Första rundan 60 sekunder på varje övning, sedan 50, 40, 30, 20 och 10. Benböj med vikt, svingar, utfall med rotation, armhävningar och till sist burpees.

Armhävningarna gick bra första rundan sedan fick jag göra dem mot väggen. Jag har en känsla av att jag kanske överansträngt mina handleder lite grann så jag får nog bestämma hur jag ska göra med min 100 armhävningsutmaning. Den känns inte riktigt realistisk längre. Det har blivit många armhävningar på kort tid.

Pagmyrskan, jag tror nog ändå att jag gjorde armhävningar för dig med. 😉

Både benböjen och svingarna började jag med 12 kg kettlebell för att efter ett par rundor gå ner till en 8:a istället.

Vi hann med lite tabata på slutet också och körde både jägarvila, triceps, biceps med axelpress och utfall där vi inte direkt stod stilla men ändå gjorde det.

Jag känner mig trött i kroppen och efter morgondagens intervallpass så funderar jag på att ge min kropp sportlov fast utan sport. Kanske inte helt fel att vila ibland, fast det klart jag får väl underhålla mina armhävningar lite grann i alla fall.

Bild överst från ”Lifestyle by Emma” som passar bra eftersom vi pratade om att mycket under ett pass av vad vi orkar har med vår mentala bild att göra. Hur intressant som helst!

11004125_10152703436896593_815424211_n

Fokus på löpteknik

run

Jag vaknade upp med världens träningsvärk i vader och i en odefinierbar del av låren. Torsdagens löpteknikpass känns verkligen i benen idag.

Det börjar bli ljusare ute men det är fortfarande mörkt när vi kör kvällspassen ute. Vi sprang som uppvärming och stannade till efter en stund vid en lyktstolpe på en upplyst slinga. Här tränade vi bland annat på olika delar i löpsteget genom att göra överdrivna rörelser som vi i slutet satte ihop till en helhet.

Viktigt att tänka på vid löpning är axlar bak, höft fram, stolt hållning, lätt framåtlutad, alltid sätta i foten under dig aldrig framför och blicken ska fokusera rakt fram.

Varje övning utfördes 3 gånger och var väldigt överdriven för att få in den rätta känslan. Första övningen var att göra oss långa. Vi sprang i olika grupper från vår lyktstolpe till nästa med armarna uppsträckta i luften. På vägen tillbaka sprang vi som vanligt.

Övning 2 är att springa med raka ben ut i luften, dvs det ser väldigt konstigt ut. Tänk dig John Cleese i Silly walk men det är bara det momentet där han sträcker ut benen framför sig som gäller. Gör detta snabbt växelvis med båda benen och du är hemma. Det gäller att komma ihåg hållningen och hålla armarna i 90 grader.

Övning 3 och här kommer vi in på löpsteget är höga knän. Överkroppen ska vara lätt framåtlutad och inte bakåt som den vanligen blir när man gör höga knän. Viktigt att spänna vid magen. När vi springer använder vi mittenpartiet hela tiden och är vi starka där så blir det lättare att få till en bra löpteknik.

Övning 4 är att sätta ner foten och samtidigt skrapa med den i marken, snabbt! Det blir ungefär som en häst som skrapar sin hov i marken.

Övning 5 är att sparka upp kickar i rumpan.

Hela tiden så är det framsidan av foten som kommer ner i marken först. Efter att ha överdrivet alla övningar ovan, så satte vi ihop det till löpsteg. Vi började att springa en kort sträcka överdrivet för att sedan öka farten och springa som vanligt fast med tekniken i fokus. Det kändes riktigt bra! Malin gav oss feedback på vad vi behöver tänka på. Jag ska ärligt säga att jag tycker att det är lättare att ta till mig av Emmas återkoppling på styrkeövningar för jag finner det ganska naturligt. När det gäller löpningen så är det mycket jobbigare att komma ihåg hur jag ska göra. Bland annar så har jag en lätt sittande löpstil och jag försöker komma ihåg att min höft ska fram mer. Jag kämpar på, jag vet att jag springer med bättre teknik nu är när jag började för då satte jag alltid hälen först.

I slutet körde vi enbensstyrka. Varje person har i stort sett ett ben som är starkare än det andra. När vi springer så belastar vi båda benen lika mycket men tänker inte på hur olika starka benen är för det känns inte. Det är märkbart först när skadorna börjar komma alternativt när enbensövningar utförs för då blir det också tydligt.  Om jag utgår från mig själv så är det min svaga sida som är utsatt för fler skador.

En av övningarna med ett ben bestod av att man står på marken lämpligen grusunderlag. Rita en cirkel, stå på ett ben i mitten och titta åt samma håll hela tiden under övningen. Du börjar nu hoppa klockan, börja på klockan 12, 1, 2 osv varvet runt, byt sedan ben. Vi körde 3 gånger per ben.  En annan övning är att hoppa upp för ett ben i uppförsbacke och verkligen ta avstamp för att ta nästa hopp.

Jag är glad att jag tränat ute nu under vintern, men jag börjar längta efter våren. Det ska bli skönt att få springa i vårsolen, känna vinden i ansiktet, bra musik i öronen och bara njuta.

Det svåra är att komma ihåg det när jag är själv. men det är så lättare att försöka göra rätt när det är någon som kommenterar min löpstil.