Vissa saker minns man…

IMG_1763

Vissa saker under sitt liv minns man mer än annat. Ögonblick som alltid kommer att finnas kvar…

Jag minns min morfar som ligger och vilar på soffan.

Jag minns min mormor. När morfar dog flyttade jag, min bror, mamma och pappa hem till henne. Året var 1978 och jag var mormors lilla hjälpreda. Åren som följde hjälpte jag henne både inne i huset och ute i trädgårdslandet. Hon följde mig till skolbussen på morgonen och hon pratade om livet. Att hon var trött och när hon väl gick bort så skulle jag inte vara ledsen utan veta att hon hade det bra.

Jag minns dagen hon dog. Vi skulle safta och hade tagit fram stolen. Hon brukade vända den upp och ned för att sätta silduk mellan de fyra benen. Hon fick ont och åkte in till sjukhuset och kom aldrig tillbaka. Innan dagen var slut så var hon redan borta och när de kom hem på kvällen så visste jag. Det kändes så i hjärtat. Samma dag som begravningen såg jag henne i klänning och hårklut sittande i grönsakslandet som vanligt.

Jag minns dagen min storebror försvann, oron min mamma kände och dagen min lillebror kom till världen. De röda rosorna min pappa köpte till min mamma och hur liten min lillebror kändes.

Jag minns den elaka grannpojken som spottade i sin gula halsduk och tryckte in det i ansiktet på mig. Den snälla busschauffören Lennart, hans fru och son som även de körde skolbuss. Jag brukade hoppa på bussen tidigare bara för att prata extra med Lennart när vi körde upp mot Rumpeboda och bussen vände för att plocka upp skolbarn på vägen tillbaka.

Jag minns när Olof Palme mördades. Jag sov över hos en klasskompis och när vi hörde nyheterna så kändes det så overkligt. Alla böcker jag läste och att jag älskade Kalle Anka och fantasyserier. Popplarna och den underbara doften som uppstod när regnet tvättat marken ren.

Jag minns min farmor som alltid välkomnade mig med öppna armar trots att vi bara träffades en gång om året. Hur hon överöste mig med kärlek och tog hand om mig fast vi inte pratade samma språk. Hur mycket jag älskade henne och hur pappa viskade till mig under farmors begravning att hon alltid skulle finnas med oss, att hon tittade på oss just då. Hon låg i kistan och såg inte alls ut som vanligt, utan bara som ett tomt skal.

Jag minns när jag dag ut och dag in gjorde mina föräldrar galna genom att lyssna på The Cure om och om igen. Mina humörsvängningar och min första stora kärlek. Flygresan vid 22 års ålder till Lanzarote som gav mig perspektiv på tillvaron.

Jag minns när jag blev kär i J. Våra blickar möttes och tre veckor senare var det vi. Hur olyckskorparna kraxade när vi flyttade in och delade på hans studentrum. Flytten till Malmö och mitt första jobb, vårt giftermål och lyckan över att få två friska barn.

Jag minns mitt missfall och det som hände sedan, min längtan efter barn nummer 3 och hur jag kom över den. Min sjukdom och hur jag utvecklade mig själv som människa. När jag blev uppsagd från mitt jobb och hur det gjorde att jag träffade de fina kollegor jag har idag.

Ibland är det bra att minnas och reflektera. Våra erfarenheter och tolkningar av dessa gör att vi hela tiden kan växa och utvecklas eller som Karin Boye skrev en gång ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”

Kram på er alla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s