Att ta kontroll och dra i handbromsen

Den 4:e mars i år var min tvåårsdag utan antidepressiva tabletter. En del av er kanske tänker, räknar hon fortfarande.. och ja det gör jag. Jag har årsdagen inskriven i min kalender, inte för att jag vill minnas något dåligt utan för att jag vill minnas en del av mitt liv där jag lärde mig oerhört mycket om mig själv och min hälsa.

Igår gjorde jag något som jag tycker är jobbigt. Jag stod upp för mig själv och min hälsa, jag tog kontrollen efter att ha pratat med en oerhört god vän tidigare i veckan.  Att ta kontrollen är något som är självklart för en del men långt ifrån alla.

Jag är inte direkt konflikträdd men jag är oerhört rädd för att göra andra människor besvikna, oftast på bekostnad av mig själv och min familj. Jag vet  att min familj älskar mig oavsett vad och ibland kanske jag förlitar mig på det lite väl mycket.

Men innan jag berättar vad som hände igår, låt mig få ge dig lite sammanhang.

När min äldsta dotter gick i  låg och mellanstadiet engagerade jag mig mycket i hennes skolgång, skolråd och utflykter med mera men i takt med yngsta dotterns skolgång har allt sånt mer runnit ut i sanden. Jag försöker hålla låg profil helt enkelt och mer glida igenom för jag orkar inte vara så aktiv längre, plus att min yngsta dotters klass är så mycket större, vilket innebär fler föräldrar som kan rycka in. Jag har också haft engagemang på andra håll.

I  år började jag på ett nytt jobb. Det har varit ett lyft och oerhört roligt men samtidigt har också min arbetstakt ökat och jag jobbar mer än jag tänkte från början. Ända sen mina sjukskrivningar för några år sedan har jag försökt vara noga med att inte jobba mer än en vanlig arbetsvecka. Problemet är att det är mycket av mina egna förväntningar som ställer till det. Jag vill ju leverera och ute hos kund ska allt ske så snabbt.  Jag anpassar mig för att inte göra dem besvikna, för att inte göra min nya arbetsgivare besviken. Försöker vara en övermänniska, som helst ska förutse deras behov innan de själva ser det. Problemet är att jag är ingen övermänniska och efter mina sjukskrivningar för ett antal år sedan är jag inte heller lika stresstålig som jag en gång var. Det är som att kroppen minns och det börjar med hudutslag, alltid på samma ställe och jag får en signal om att nu borde du sakta ner…

De senaste veckorna har jag inte mått så bra i övrigt heller. Jag har haft problem med min nacke, axel och arm i över 1,5 år och de senaste veckorna har det tilltagit. Det har blivit svårare att sova och jag har haft i stort sett haft konstant huvudvärk i över tre veckors tid. Träningen är obefintlig och jag känner hur jag mer och mer isolerar mig själv från vissa saker. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt och också en signal att jag behöver göra något. Jag gjorde ett första steg igår.

Under flera år har jag på olika sätt engagerat mig i olika saker där jag bor, alltifrån valberedning till att för tillfället vara medlem i styrelsen, medlem i flaggtrupp, administration och skapande av Facebooksida för boende, hemsideuppdatering till att kommunicera ut information via mejl, Facebook etc. Saker som emellanåt tagit en hel del tid och emellertid ingen tid alls, men samtidigt har det varit förpliktelser som legat och malt i bakhuvudet.

För några veckor sedan försökte jag säga att jag ville avsluta mitt styrelseuppdrag inför kommande år då jag redan då märkt att det börjat bli lite för mycket för mig men det slutade med att jag övertalades att ställa upp. Jag kände mig smickrad och jag ville inte lämna någon i sticket. Typiskt mig, då ett av mina största orosmoln är vad andra tycker och tänker om mitt agerande. Själv försöker jag alltid bortförklara andras beteende och se det i ett sammanhang då jag är övertygad om att en taskig kommentar, taskigt agerande alltid är ett resultat av att en människa mår dåligt över något och jag vill inte döma någons agerande om det finns något som kan förklara varför hen beter sig som hen gör. Jag vet ju själv att jag vid stress släpper ut både en och annan groda ur munnen som gott kunde stannat därinne.

För att återgå till gårdagen, min psykolog som jag hade för ett antal år sedan skulle varit stolt om hon sett mitt agerande.

Jag avsade mig vänligt men bestämt alla mina uppdrag där jag bor. Jag skrev ett långt mejl, först en kortare version för de som inte är intresserade av allt känslosvammel och sedan en bakgrund till mitt resonemang för de som orkade läsa vidare och ville förstå varför jag mindre än en vecka innan kommande årsmöte tackar nej till nomineringen inför kommande styrelseår. När jag skrivit mejlet färdigt fick jag ringa till min väninna för att få en sista push att verkligen skicka mejlet och meddela henne när det var gjort.

Jag hittade en ny person villig att administrera fb-sidan och nu under morgonen har jag dokumenterat uppgifterna för hemsidan.

Det känns skönt att veta att jag ännu bara fått förståelse för mitt beslut, i alla fall från de som hört av sig. Om det skulle vara så att det inte är någon som förstår det så får det stå för dem. För mig har en sten lämnat mitt bröst och idag ska jag och mannen ta en långpromenad.

Kanske det igår också väckte något inom mig när jag gråtande i bilen tillsammans med min man hörde hans röst som sa att du har två alternativ. Gå tillbaka till de antidepressiva eller börja träna igen. Jag valde att skapa förutsättningarna för det senare genom att ta kontrollen och säga nej oavsett utfall och genom att faktiskt se att jag är viktig, min hälsa är viktigt och att mina barn och min man är förutom mig själv viktigast av allt.

28942327_1804789932928845_564506272_o

Bilden ovan, är ett av många meddelande som visas hos en kund jag är ute hos. Jag blir glad varje gång jag ser den och den skänker mig ett leende.

Om du orkar läsa ända ner hit så vill jag tacka dig för att jag fick dela med mig. Det var inte lätt men jag behövde skriva av mig. All kärlek!  ❤

 

 

Dan före dan före dopparedan

Julafton om två dagar och jag sitter här och undrar vad som hände. De sista julklapparna inhandlades idag och utskick av julkort ersattes med gåva till WWF. Jag for över hemmet med dammsugaren förutom på mitt och makens sovrum, där ser det fortfarande ut som kom och hjälp mig och dö, men det tar jag imorgon på morgonen.

Vid lunchtid imorgon kommer föräldrarna mina och och min lillebror. På tisdag lämnar jag in min dator på mitt gamla jobb och sedan är det julledighet tills jag börjar mitt nya jobb den 8 januari.

Det har varit ett händelserikt år och jag har växt som människa på flera sätt. Flera människor som kommit i min väg har haft nya saker att visa mig och jag kan ana en röd tråd. Jag har ju inte skrivit så mycket i år som jag hade tänkt och velat. Jag har dock fått i indikationer på att jag borde skriva mer, men om det blir i form av dagbok, på bloggen eller på något annat sätt har jag inte riktigt beslutat än. Alltid när jag tänkt börja skriva igen är det precis som lusten avtagit.

Jag ska villigt erkänna att jag känt mig oerhört trött det senaste halvåret, lite omotiverad och just nu även lite småtjock. En bra sak dock är att jag tagit tag i att lära mig finska. Inte helt lätt mitt ett nytt språk men oerhört spännande och jag kan konstatera att jag i alla fall kan mer nu än när jag började tidigare i höstas. Tråkigt  nog ska min finskalärare sluta så jag är osäker på om det blir någon ny kurs till våren. Håller dock tummarna och eftersom Finland fyllde 100 år den 6 december firade vid det här hemma med en riktigt fest den 9 december. Jag njöt av den kvällen, vi hade finsk mat och dryck, finskt quiz och härliga gäster.

Till dig som tittar förbi vill jag vill passa på att önska en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

25674943_1328079247291859_1927722521_o
Inför Finlandsfesten prövade vi på att baka örfilar.25829428_1328079357291848_1690357441_oLite finsk mat … 🙂 karelska piroger, köttpiroger, makaronipudding, rågchips, rotfruktslåda med mera. Supergott!

25829600_1703167136424459_2092977956_o

Det blev ett pepparkakshus i år också men vi köpta Annas färdiga byggsats och satsade på dekorationen istället. Är dock sugen på att bygga ett eget någon gång..får ser när det blir av.

Ha det fint! ❤

Auschwitz -del 2 (Birkenau)

IMG_5417

Bild tagen från bussen

Vi lämnar Auschwitz I bakom oss för att åka den korta sträckan till  Auschwitz II eller Birkenau (efter den polska byn Brzezinka ). Birkenau var ett koncentrations och förintelseläger. Medan Auschwitz I till stora delar var befintliga byggnader som togs över så byggdes det i Birkenau upp över 250 lägerbaracker från grunden och planer fanns för att bygga ännu flera.

IMG_5418

IMG_2444IMG_2445

Lägret byggdes ovanpå ett gammal träskområde. Grävda gropar/tunnlar vattenfylldes vilket gjorde det svårare att både fly respektive att elda kroppar i marken. Detta gör också att lägret som finns idag till stora delar inte är bevarat som det en gång var. Träbaracker har dock byggts upp för att illustrera hur barackerna en gång såg ut.

IMG_2448

Denna typ av vagn användes för att frakta fångarna till lägret. Denna är dock inköpt till museet i efterhand. Vid ankomst selekterades fångarna ut och de som ansågs som potentiell god arbetskraft fick leva medan resterande (nästan 80 %) varav flertalet kvinnor, barn och åldringar fördes direkt till gaskamrarna.

IMG_2443

IMG_2449

Skorstenslämningar är idag det enda som återstår från de mer än 250 träbarackerna som fanns på 40-talet.

IMG_2450

Ruiner från gaskammare och krematorium.

IMG_2451

Gaskamrarna i Birkenau existerar inte längre i ursprungligt skick utan endast ruiner återstår.

IMG_2452

Minnesmärken med plattor från ett antal olika nationer för att hedra offren.

IMG_2454

Järnvägens slut inne i Birkenau, symboliskt med tanke på hur många människor som slutade sitt liv innanför taggtrådsstängslet.

IMG_2460

Baracker som byggts upp av trä med material från de ursprungliga barackerna.

IMG_5422

Inne i en sovbarack.

IMG_2457

Latrindelen inuti en toalettbarack.

IMG_2446När jag skrivit om Auschwitz har jag hittills koncentrerat mig mer på hur det såg ut och kortfattat om vad som hände se Auschwitz del 1.

Jag har ännu inte skrivit något om människorna och hur det såg ut för dem. Kanske för att det är den svåraste delen att skriva. Det kan hända att del 3 (Offren för Auschwitz) kommer att dröja lite längre om det inlägget ens kommer att dyka upp.
Jag känner att jag behöver skriva mer om andra saker först men först några avslutande ord i detta inlägg.

Jag blev märkbart berörd och illa till mods vid ett flertal ställen under vår guidning. Rysningar kändes i kroppen och vid 4-5 tillfällen hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna men det gick. Guiden berättade på ett väldigt levande och respektfullt sätt om fångarnas situation och även nu när jag tänker tillbaka på det, känner jag en kalla kårar i min kropp.

Hit borde alla åka. Vissa vill inte åka hit för att det är jobbigt, vissa för att de inte tror,  men det är viktigt. Viktigt att detta aldrig någonsin glöms bort efter att de sista rösterna från förintelsen har tystnat. Snart finns det inga överlevande kvar och det bästa vi kan göra för att hedra offren är att minnas. För så länge vi minns kommer deras röster alltid att höras. ❤

Auschwitz – del 1

Vi får aldrig glömma att vi alla är människor och att vi människor kan göra fruktansvärda saker mot varandra. Därför är det viktigt att se vad som händer i världen även om det är jobbigt.

IMG_5355

Förra veckan åkte jag till Krakow i Polen och under fredagen besökte jag det kombinerade koncentrations och arbetslägret Auschwitz-Birkenau som ligger beläget i Polen, ca 60 km väster om staden Krakow. Auschwitz är det tyska namnet på staden Oświęcim.

IMG_5344

Ingång till huvudlägret där administrationen sköttes. Skylten ”Arbeit macht frei” betyder ungefär ”Arbete ger frihet”. Skylten och mycket annat som tex domstol fanns för syns skull. Huvudlägret består i huvudsak av tegelbyggnader.

 

Auschwitz I (huvudlägret) öppnades den 20 maj 1940. I början användes lägret mest för att inhysa politiska fångar, efterhand expanderade lägret till att omfatta även Auschwitz II mer känt som Birkenau och arbetslägret Auschwitz III (Monowitz). Under tiden fram till befrielsen som ägde rum januari 1945 hann ca 1,3 miljoner människor deporteras till lägret i Auschwitz. 1,1 människor dog och 90% av dem var judar.

IMG_5358

Bild på skylt från utställningen i Auschwitz I.

IMG_2405

Nästan precis vid ingången stannar vår guide till vid ett hus och en stor bild som visar en orkester. Orkestern spelade marschmusik varje gång fångarna gick till och från arbetet. Detta för att kunna räkna dem lättare.

IMG_5351

Vi fortsätter vår vandring mot utställningssalarna och  på vägen dit finns ett antal skyltar. En skylt som talar om att om fångarna rymde så straffades deras anhöriga med döden.  Skylten ovan berättar att liken efter skjutna fångar lades upp vid en husvägg som en varning åt de andra fångarna.

 

Den första gaskammaren togs i bruk i slutet av 1941 och användes till en början huvudsakligen till experiment. Detta för att ta reda på hur fångar kunde dödas så effektivt som möjligt.

IMG_2438IMG_2436IMG_5409
Utanför gaskammaren som från början var en bunker. Någon har lämnat blommor på marken.
IMG_5412
Inne i gaskammaren
IMG_5411

Det fanns hål i taken där man kunde släppa ner kristaller av det giftiga ämnet Zyklone-B.

På bilderna ovan ser ni förvaringsburkar till Zyklone B, hur Zyklone B såg ut och räkningar på inköp av Zyklon B. Eftersom Zyklon B redan användes på lägren som en form av avlusningsmedel kunde stora mängder köpas in utan att väcka misstankar.

IMG_2437Krematorium i anslutning till gaskammaren.

Under 1942 blev Auschwitz-Birkenau centrum för utrotningen av de judar som hade bott runt om i Europa. För varje år ökade antalet av deporterade judar.  Från runt 200 000 1942 , ca 270 000 år 1943 och under 1944 ökade antalet ytterligare till över 600 000.
80 % av alla judar som kom till lägret registrerades aldrig utan fördes direkt till avrättning.

IMG_5382

Eftersom det var hög dödlighet i lägret och svårighet med att identifiera kroppar, tatuerades så småningom alla fångar i Auschwitz med ett nummer. Ett nummer som de fick lära sig att rabbla utantill på tyska oavsett deras eget modersmål.

Från att ha varit ett person blev man till sist bara ett nummer, en i mängden, en person som försökte överleva.

IMG_2432IMG_8769

IMG_2406IMG_5353IMG_2420

Ovan, blandade miljöbilder från huvudlägret Auschwitz I

Jag kommer att skriva mer om Auschwitz- Birkenau och om min resa till Polen, bland annat om Krakow, judiska ghettot och besöket till saltgruvorna när tiden tillåter.  Håll utkik om ni är intresserade att få veta mera och tills dess var rädda om er. ❤

 

Jag är på väg..

..men det tar 3 månader till och sedan börjar jag nytt jobb. Spännande och lite skrämmande! Efter att ha jobbat som fast anställd sedan 1999 kommer jag att ge mig in i konsultbranschen. Jag har inga förhoppningar om hur det ska bli utom att jag vet, att jag kommer att växa. Vet ni varför? Jo, för när man beger sig ut utanför sin egen bekvämlighetszon växer man alltid oavsett om det blir bra eller dåligt och det är dit jag är på väg. Utanför min egen bekvämlighetszon alltså. 🙂

Jag gör det med blandade känslor för jag kommer verkligen att sakna kollegorna på mitt nuvarande jobb. Många av dem och samtidigt hoppas jag att vi på ett eller annat sätt kommer att hålla kontakten och om det inte går så kommer jag att bevara dem i mitt hjärta! Samtidigt är jag av den devisen att vi alla genomgår olika tider i vårt liv och vi måste våga. Våga följa våra instinkter och kasta oss ut i det okända, för det är då vi utvecklas.

Vi utvecklas inte bara av bra erfarenheter utan även av mindre bra. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Gräset är inte alltid grönare etc. Jag gör ett medvetet val att gå vidare.

Något som betyder mycket för mig är ett företags värderingar och att varje medarbetare vågar leva efter dem. Att det ska kännas i kropp och själ att jag vill det här.  En motiverad medarbetare gör ett bra jobb.

Något jag värderar över allt annat är Öppenhet. Jag tror på rak kommunikation med chef och medarbetare eller som jag brukar säga till mina barn. Du kan alltid önska men i slutändan är det jag och  pappa som bestämmer. Ibland när mina barn inte håller med brukar jag säga: Det är helt ok, du behöver inte tycka om det och du kan argumentera varför. Om jag anser att argumenten är tillräckligt starka kan jag alltid ändra min åsikt annars blir det så här.

Samma syn vill jag se hos en chef, förmågan att lyssna och bekräfta men det kanske ändå inte alltid blir som jag vill och det är OK. Jag har turen att ha en sådan chef idag och jag kommer att sakna kommunikationen vi har haft. Samtidigt har jag mött min blivande chef och känner starkt att även hon har förmågan att se människan bakom kollegan. Att se att balans är viktigt, att öppenhet är viktigt och att lagarbete kommer vi långt med.

Har förresten aldrig fått så många komplimanger som när jag sa upp mig. Det värmde otroligt mycket och jag inser att jag nog underskattar mina egna talanger. Eller så är jag bara blygsam. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats men ser framemot min nya.

Tack alla ni som går in och läser. Jag kommer att försöka uppdatera bloggen oftare och jag uppskattar alla besök och jag önskar dig som läser en riktigt härlig helg!

Må gott och ta hand om dig!