Jag tänker att..

..det finns vissa saker som biter sig fast. Skapar små ärr långt inne i själen och fortfarande efter 40 år ålder kan minnen ploppa fram då och då.

Jag har faktiskt inte tänkt på det ett tag men så bråkade jag och min äldsta om dagen och jag inte bara höjde rösten utan jag skrek. Jag skriker väldigt sällan. Hon blev ledsen och jag skämdes, rösten liksom dog ut. Tänkte liksom inte så långt att min reaktion skulle skapa den följdreaktionen hos henne, fast det klart jag borde insett det. Det där med skrik leder aldrig till något bra.

När vi försonades berättade hon om ett barndomsminne från dagis när fröken skrikit på henne och att hon därefter aldrig tyckt lika mycket om samma fröken längre. Nu när jag hade skrikit tänkte hon tillbaka på just den situationen. Det handlade om ett missförstånd.  Fröken skrek på min dotter som använt ord hon snappat upp från ett tv-program och som hon inte hade någon aning om vad det betydde.

Ibland är vi vuxna snara att döma istället för att enkelt fråga: Varför säger du så, vet du vad det du just sa betyder? I många fall kanske barnet inte har någon aning. Barn härmar, från hemmet, från andra situationer, från tv. Det är deras sätt att försöka passa in med andra tills dess att de utvecklar sin egen självständighet. Det är alltid bättre att sträva efter en dialog än en diskussion men ibland när frustrationen tar överhanden, vad ska man göra då? Ja, inte skrika som jag gjorde utan kanske bara helt enkelt lämna tills känslorna svalnat för att återkomma när vågorna ligger stilla inombords.

Hela situationen fick mig att tänka tillbaka på hur mycket av det som vi säger och gör mot andra, medvetet eller omedvetet kan skapa ärr. Trots att de läks kommer de alltid att finnas kvar. Det är som berättelsen om den hela tallriken som far i golvet. Det går att göra den hel igen men sprickorna kommer alltid att finnas där.

Jag kommer ihåg mina favoritfröknar på dagis som hette likadant. Fast den ena gillade jag lite mer än andra. En dag tog hon mig i armen jättehårt. Jag kommer inte ihåg varför men jag kommer ihåg att det gjorde ont. Inte för att hon tog mig i armen utan för att det var just hon. Jag kände mig sviken och det satt alltid där som en liten tagg efteråt. Kanske för att vi aldrig pratade om det.

Jag  vill gärna reda ut om varför konflikter uppstår. Dels för att jag tror att vi lär oss något om det men kanske även för att mildra ärret som alltid kommer att sitta kvar.IMG_7091

Jag beundrar er föräldrar som lyckas med att behålla lugnet i alla situationer och jag vill ge mina barn förutsättningar att kunna göra det med sina barn.

Allt börjar inom oss själva, att bryta mönster, att vara starka och veta att vår framtid är inte utstakad, vi skapar den själva. Vi har själva nyckeln till att lyckas.

 

Go with the flow..

Ni vet den där känslan när man är nära något man inte trodde och plötsligt upptäcker att nu, nu är det inom räckhåll och det känns inte så jobbigt som man skulle kunna tro.

Jag upplevde den känslan idag. Tänkte ge mig ut på min sedvanliga löptur och började knata iväg. Kollade ett snäpp på träningsklockan och såg att den låg på 5:45min/km (vilket är snabbare än vanligt) och tänkte, men det känns inte som att det går så snabbt. Ska kanske tilläggas att jag snarare brukar ligga på mellan 6:30 och 7 minuter /km i vanliga fall.

Hmm tänkte jag inombords, låt mig se hur länge jag klarar av att hålla tempot utan att sacka av. 500 m blev en kilometer, som blev två och när jag låg på 3,5 km tänkte jag, bara jag når 4 km sedan slutar jag. Skulle vara så himla gott att springa 4 km med tempo under 6 minuter/km och kunna se det konkret.

Vem vet, kanske jag hade klarat sista kilometern också men jag stängde helt sonika av klockan och joggade i lätt takt i stället. Ville ju inte bli av med min tid.😉 . Ironiskt egentligen att jag börjar tänka på tid nu, för de senaste gångerna har jag skippat att tänka på tiden för att istället försöka hitta en rytm i löpningen. Men ibland faller man ju tillbaka i gamla spår på gott och ont.

Jag tog upp löpningen igen i mitten av augusti efter att ha haft ett ganska långt uppehåll. Har varierat mellan 2,5 upp till strax över 5 km. Första rundan kändes ganska slitsam. Har nu hållit på att springa i 6 veckor och det har blivit lättare och lättare för varje runda.

Jag hade ett antal mål förra året när det gällde träningen och nådde upp till dem alla utom just att springa 5 km på 30 minuter eller under. Jag låg 16 sekunder ifrån. Snöpligt! Nu ser jag att målet kan vara i sikte igen.

Den här 41åriga kvinnan är på gång och det känns bra. Hoppas bara att jag slipper från sjukstugan här hemma, peppar, peppar, ta i trä!

Hur gör ni?

Kanske mer än några av er vill veta men ni som känner mig vet att jag är en ganska känslosam person. Jag är också många gånger en oerhört självkritisk person som hela tiden försöker skapa en distans till mina tankar. Att inte bara reagera på dem utan att aktivt agera. Om jag inte gör det blir det så lätt ibland att jag bara flyter med och då tenderar jag att tänka negativt om mig själv.

Mitt största problem är nog mitt stora bekräftelsebehov. För att känna mig omtyckt behöver jag höra att jag duger och är bra, tror säkert att många av er vet hur det kan vara. Om människor inte tycker om det man gör så får man höra det men vi människor är betydligt sämre på att ge varandra uppmuntrande kommentarer eller tala om för varandra att vi gillar det någon annan gör. Jag försöker tänka på det men ibland känner jag mig lite osynlig. Hur ska jag göra för att skapa den trygghet som behövs så att jag inte behöver att folk bekräftar mig hela tiden. Hur gör ni för att känna er nöjda med er själva och det ni gör?

Allt börjar med oss själva..

img_0685
Vi har alla frön i vår kropp, frön som kan börja gro och växa sig starkare om vi ger det omtanke och näring. Och nej, det är inte bebisfrön jag pratar om😉 utan förändringsfrön.

Små frön som finns hos alla, i tanke och i kropp. Det finns möjlighet med stöd utifrån när saker och ting förändras, i form av piller(för att lättare kunna ta sig förändringstänket), terapi, bra vänner och en stöttande familj. Faktum är att det allra största arbetet ligger hos oss själva och hur mottagliga vi är för förändring samt naturligtvis graden av känslosamhet och hur vi har haft det under vår uppväxt.

I förändringsarbetet spelar vår självkänsla, självförtroende, självinsikt och självmedkänsla stor roll. Fyra starka ord på S, var och en betydelsefull på sitt sätt.

SJÄLVKÄNSLA – varierar oftast under livets olika situationer och kan vara starkare eller svagare under livets gång. Den handlar om hur du ser på dig själv. Vad som är dina starka och mindre starka sidor.

Om självkänslan är stabil vågar du ta beslut som är bra för dig och när du själv vågar bestämma är det lättare att din självkänsla ökar. Känner du däremot att du inte kan påverka ditt liv sjunker den och du kan uppleva att du inte duger. Om man är en känslig person (som jag är) är det lättare att få en svag självkänsla även om man har haft det bra under livet och en bra uppväxt.

Det viktiga är att förstå att det går att öva upp sin självkänsla och det allra viktigaste i detta (något som jag har jättesvårt med men jag övar varje dag) är att vara SNÄLL mot sig själv. När de negativa tankarna kommer är det viktigt att veta att de är påverkbara. De är tankar, INTE sanningen. Att vara snäll mot sig själv kallas för SJÄLVMEDKÄNSLA.

SJÄLVFÖRTROENDE- handlar om att du vet att du är bra på att göra vissa saker.Det kan vara idrott, bakning, matlagning etc och kan vara något du övar upp inom olika områden. Ett bra självförtroende kan bidra till bättre självkänsla men det behöver inte vara så.

SJÄLVINSIKT – handlar om att se sig själv för den person man är. Att veta om sina bra och mindre bra sidor. Att se sig själv och förstå hur man agerar, ta ansvar för det och även se hur ens beteende påverkar omgivningen. Lägger man märke till detta är det också lättare att skapa en förändring inom sig själv och se hur denna påverkar din omgivning.

God självkänsla grundläggs ofta under barndomen och uppväxten. Det är viktigt att få känna sig älskad, bekräftad och framförallt sedd av de som finns runtomkring en. Allt det är viktiga delar i att utveckla en sund självkänsla. Något vi föräldrar kan försöka tänka på när vi uppfostrar våra barn är att kritisera beteendet och inte barnet i sig.

Det är viktigt att lära våra barn rimlighet i sina prestationer och att försöka vara en god förebild. Här kan väl jag känna att jag brister emellanåt men jag försöker verkligen så gott det går att vara en förebild. Kanske hänger det ihop med att jag själv gjort en stor förändringsresa under de senaste åren men alltjämt känner att jag då och då faller tillbaka i gamla spår. Det är då jag är tacksam över min man som finns där i vått och torrt och som tror på mig och älskar mig för den jag är.

Jag vill framförallt försöka ge mina barn en lättare resa än vad jag själv har haft men det är inte lätt. Den negativa tankens kraft och invanda spår är stor, varje dag kan vara en kamp men ibland kommer det långa perioder då till och med jag känner att allt är på rätt spår. Min ”överkänslighet” av känslor spelar stor roll. De flödar ständigt som en strid ström i mitt inre. Jag jobbar med att bygga dammluckor både hos mig och hos mina barn. Känslosamhet är en styrka men om vi lär oss att bemästra dem är de en oslagbar kraft.

Jag har nu snart varit tablettfri i 7 månader och den senaste månaden har jag prioriterat motionen igen allt mer. Löpning blandat med promenader. Jag rustar mig inför vintern och mörkret och jag känner mig positiv och strålande även fast den dumma självkänslan går upp och ner, kanske tecken på att något måste förändras/förbättras? Men nu vet ni var resan börjar! Bara inom oss själva.😉

Min arm hur är det med den. Jo den är fortfarande inte helt bra men snart så… Tar en tjuvtitt då och då på alla bloggar jag följer men jag har missat mycket men jag kommer igen när tiden är mogen och då har jag ju massvis att läsa.😉

Har du orkat läsa ända hit så önskar jag dig en underbar helg!🙂

Du vet, du är bra som du är..

Det är faktiskt så men när vi tycker att sanningen flåsar oss i nacken och vi jämför oss med allt och alla så är det faktiskt bara att stanna upp. Skapa ett andrum, lite  som den gamla tv-serien X-files intro: The truth is out there.

Det är supersvårt, jag vet av erfarenhet. Hela tiden finns det någon därute som är bättre, snyggare, smartare, fortare, etc. Fast det är ju inte hela sanningen.

Om vi bara stannar upp och riktigt tänker efter så förstår vi det. Det finns framsidor och sedan finns det baksidor. Det finns sällan en perfekt mix. Det kan förstås finnas ..men om den perfekta mixen finns är man lycklig då?  För hur kan en person som alltid är lycklig och har det perfekt veta om att hen har det? Hur kan vi känna livet om vi inte går igenom toppar och dalar?

I tid och otid kan jag säga till mina barn att de inte ska jämföra sig med andra. De är själva sin bästa måttstock. Tror ni att jag följer mitt eget råd? Nix, jag kollar fb, lyssnar på historier och ibland finns den där, avundsjukan. Den var ganska närvarande när jag var tonåring men den har dämpats med åldern. Har den försvunnit? Nix, ibland grämer jag mig  över att jag inte ser ut så, att jag inte kan springa lika fort som hen, att jag inte är lika poppis, att hen inte tycker om mig lika mycket längre, kanske rentav undviker mig. Fast det är på mina dåliga dagar och det är då jag måste tänka aktivt. Använda min hjärta och hjärna för att förstå att jag är bra som jag är. Vad en person tycker och tänker om mig är inte hela sanningen. Den är mer komplex och den enda som har alla bitarna till mitt livspussel är jag själv.

Vårt hjärna och hjärta är fantastiska på många sätt, även på att skapa saker som inte är sanna. Det kan bero på dagsformen, säkert på en miljontals saker men faktum är att vi kan inte alltid lita helt rakt ut på oss själva.

Ibland är det rätt bra att ifrågasätta vad hjärnan egentligen vill säga oss. Är det sanning eller är det bara strunt? Inget utesluter det andra egentligen men du vet att du är bra som du är och det bästa är att utgå från sina egna förutsättningar och försöka göra det bästa av det. Det är då du uppnår en balans, en stolthet över dina egna framgångar. Känn det och jämför dig enbart med dig själv. Sluta att ta udden av dina egna prestationer. Sluta jämför och njut! Du kan faktiskt det men det är inte helt smärtfritt alla gånger!🙂

IMG_9740

Tja, riktigt så här korta och tjocka är vi inte i vår familj, men ibland kan till och med en  förvrängd spegel bidra med annorlunda perspektiv.😉