Firande på Boulebar

Om ett par dagar fyller mannen år och vi firade det idag med en överraskning. Vi är tidsoptimister i vår familj och jag är van vid att vi alltid är försenade överallt. Så för att förebygga det hade jag inpräntat i hela familjen hur nog det var att vi kom iväg klockan 10:00 för att verkligen hinna dit vi skulle. Jag lyckades över förväntan och vi var på plats hela 30 minuter innan. Mannen visste inte vart vi skulle och han visste inte heller att vi skulle träffa hans föräldrar, mormor, faster och syster med familj när vi väl var där.

Han anande dock ganska snart när jag körde in i Malmö att vi var på väg mot Boulebar men, men. Vi hade en fantastisk brunch, härligt sällskap och bra spel. Boulebar är verkligen rätt för alla åldrar. Vi vet, för vi hade spridning från 1 – 94 år. Rekommenderas varmt och finns i Malmö, Stockholm, Göteborg och Örebro.

 

 

Jag väntar troget i varje hamn..

I år har vi blivit med tonåring och för att sammanfatta,  Tonårstid = Drama.

Min tonårstid var extrem jobbigt (enligt mig då och säkerligen enligt mina föräldrar också). I perioder, kändes som om världen gick under. Andra  stunder var jag så himlastormande lycklig att jag gick som på moln. Under jord eller högt upp i himlen. Aldrig någonstans emellan som en normal människa.

Situationen svängde från en minut till en annan och vilken förälder skulle någonsin hänga med i det. När det tog slut eller var strul med den som jag älskade mest (inte föräldrarna) spelade jag the Cure på högsta volym om och om igen. Ultimata musiken när man är deppig . Lyssnade på texten och sjöng som det var min sista stund på jorden för där i rummet just då var det någon annan som beskrev min smärta. Jag var inte ensam.

Att tonårstiden är en självcentrerad tid för många är kanske bara en överlevnadsstrategi. För hur överlever man annars en berg och dalbanefärd under flera års tid när man inte är rustad. Hormoner som rusar runt i kroppen, förändringar i hjärna och kropp.

Det betyder inte att man har ett stort hjärta, det finns plats för det också. Kärleken är total och hängiven.

Så när min tonåring deklarerar sin kärlek till mig glömmer jag bort allt det negativa och mitt hjärta sväller av känslor och jag hänger mig åt stolthet. Stolthet över att vara mamma till en smart, vacker, generös och underbar dotter som antagligen har några av de jobbigaste åren framför sig men som ändå mitt i all självcentrering landar en stund då och då och säger eller gör de klokaste saker. Jag hoppas bara att de stunderna blir tillräckligt många öar på den stora havsseglasten där min dotter befinner sig just nu. Jag kommer att vänta troget i varje hamn.

 

Worry dolls..

I hela mitt liv har oron varit en ständig följeslagare. Jag tycker själv att det har blivit bättre med åldern och med de olika erfarenheter jag har fått av livet men det är fortfarande så att jag kan oroa mig en del. Nu för tiden rör det dock mest mina barn och kanske också ibland hur andra uppfattar mig. Jag har ju en bild av hur jag är som människa och i min stilla enfald tänker jag många gånger att alla andra är precis som jag. Ja i alla fall ända tills att jag märker att det inte alls är så.

Har faktiskt ingen aning om hur andra uppfattar mig men jag hoppas på att de tänker på mig som en varm och omtänksam person för det är viktigt för mig. Jag utgår alltid från att alla vill göra sitt bästa utifrån sig själva och sina förutsättningar.

Men till saken, fick en present idag. Blev lite rörd och kände tacksamhet.

-Inget speciellt, sa personen som gav mig den men hen hittade den vid en källarrensning och tänkte på mig.

Wow säger jag, jag känner mig så tacksam och sedd. Jag öppnade den rödvita lilla paketen och fick se följande:

fullsizerender-55

En liten ask och när jag öppnade den hittade jag:fullsizerender-56
Dessa 6 små dockor som är ”worry dolls” eller orosdockor från Guatemala.
Om man har ett bekymmer tar man helt enkelt en av dockorna och berättar sitt bekymmer för den. Lägger den under huvudkudden och dagen efter ska allt kännas bättre.

Jag tror faktiskt att detta kan fungera på sätt och vis. Något man bekymrar sig om låter alltid annorlunda när det lämnar vårt eget huvud och uttalas högt. I vårt huvud har vi en tendens att kunna förstora upp saker långt över dess egna proportioner. Ibland är det bra att sätta ord på det inför någon annan, människa eller docka har kanske inte alltid betydelse. Utan snarare att kunna formulera sina tankar och landa i det hela. Som en klok kollega sa till mig en gång. Det du tänker finns i 100 % i ditt huvud, du kan förstora upp det till 1000% och det blir för mycket.  Folk runt omkring dig kanske bara ser 10 % av det som bekymrar dig. Tricket är att hindra de 100 % att växa.

Inte så lätt eller hur? Men bara genom att sätta ord på sina tankar och verkligen säga dem högt eller skriva ner dem kan du börja analysera vad som verkligen är sant och vad som bara är ditt eget luftslott. Det jobbiga är att börja, stanna upp och reflektera. Låt dig inte alltid svepas med av tankarna och framförallt inte om du mår dåligt av dem. Du är värd bättre och det är jag med. Känns skönt med mina dockor, får väl testa dem någon gång när jag typ oroar mig för jobb, föräldraskap eller annat. 🙂

 

 

Livets väg..

IMG_7635

Tänk dig livet som en landsväg. Livets väg är föränderlig, men när du känner att du börjar balansera på vägrenen, ner mot diket är det dags att se efter vad du kan göra för att bredda din egen väg.

Kanske du behöver bredda vägen för att hamna mer mot mitten eller kanske du behöver sätta dig ner och fundera på du på bästa sätt kan använda vägen du har framför dig på bästa sätt.

I vilket fall är det bara du som kan göra det och det krävs arbete och tilltro att du kan klara det för det kan du. Ingen annan kan leva ditt liv åt dig! Älska dig själv, kram och lycka till med grävandet! 😉

Svart/vitt eller färg

Precis beställt en AWAB pall, vi hade precis faktiskt en sådan här när jag var liten.
242118314_4b1a3bd1-6f75-4bd9-84b3-8e816c478016
Tänkte dock inte ha den i blått utan valde mellan motiven nedan.

mumin1
dammen1

Det blev den svart-vita trots många protester här hemma och en hel rad med argument för den andra bilden. Jag gillar dock bilden av svårmodet/filosoferandet och stilen på hela bilden. Jag blir inte ledsen av den, däremot tänker jag att det är bra att filosofera ibland. Den svartvita bilden kommer från Mumintrollets visa. Vilken hade du valt och varför? Vad säger bilderna till dig? Eller så kanske du inte hade valt Mumin alls.
 
Mumintrollets visa av Tove
Det finns så många vägar man gärna vill gå
så många filifjonkor man borde hälsa på
finns så många saker man inte kan förstå
att somliga är stora och somliga är små
att somt är svart och somt är vitt
och skillnaden på ditt och mitt
på dur och moll och troll och troll
och ja och nej…
Jag är ett mumintroll som tror
att världen kanske är för stor
för mej.
Men jag lägger mej i gräset och vilar mina ben
och slutar att fundera i solens gula sken,
nån annan kan fundera, nån klokare än jag
en sån här varm och vänlig och sömnig sommardag
när allt är blått och luktar gott
och man är fri till trolleri
till vad man vill – men låter bli
och ligger still.
Jag är ett troll som du och tror
att världen det är där jag bor
just nu.